Film: The Father – starkt när Hopkins och Colman skildrar minnets sönderfall
När Oscarstatyetterna delades ut i april var Anthony Hopkins inte ens på plats eftersom han var säker på att inte vinna i kategorin bästa manliga skådespelare. Men vann gjorde han. Och när man ser The Father är det inte svårt att förstå varför.
Anthony (Anthony Hopkins) är i 80-årsåldern och tillfreds med att bo i en vacker lägenhet med utsikt över ett vackert kvarter. Mest tillfreds är han ändå över att han fortfarande förmår ta hand om sig själv.
Över att han fortfarande är skärpt. Har koll på tiden. Vet vad han vill.
Frågan är bara varför äldre dottern Anne (Olivia Colman) envisas med att försöka pracka en vårdare på honom? Och varför yngre dottern Louise aldrig kommer på besök? Och vem är den där mannen som plötsligt sitter i hans vardagsrum?
Vad är det egentligen som pågår?
Det dubbla perspektivet
De senaste åren har vi erbjudits många filmer om minnessjukdomar av olika slag – skildrade ur olika perspektiv. Så sent som ifjol kom Viggo Mortensens fina Falling om en son som söker försoning med sin far innan denna slutgiltigt försvinner in i en egen värld.
För min del väcker det här två frågor; a) behöver vi fler skildringar av det här slaget och b) kan de bli annat än tröstlösa?
Med tanke på hur många som berörs av själva tematiken är det lätt att svara ja på den första frågan. Den andra ber jag att få återkomma till.
The Father är baserad på en pjäs av Florian Zeller som tillsammans med manusförfattaren Christopher Hampton gjort vissa bearbetningar innan han satt sig i registolen för att själv överföra berättelsen till filmduken. Och resultatet är helt klart en drabbande upplevelse.
Tack vare ständiga perspektivbyten mellan den minnessjuka fadern och hans förtvivlade dotter erbjuds en helgjuten inblick i problematiken.
Utsattheten hos den som håller på att tappa fotfästet i tillvaron framstår lika tydligt som utsattheten hos den som försöker hålla den fallande på fötter.
Sorgen, smärtan och frustrationen är påtaglig – hos bägge parter. Finns det någon som emotionellt helskinnad förmår ta sig igenom upprepade försök att hjälpa en person som motarbetar all hjälp?
Och finns det någon som passerat tonårsstrecket som inte blir irriterad av att bli behandlad som ett barn?
Från text till bild
I pjäsformat har The Father varit en succé på många håll i världen. På Svenska teatern blev den 2019 en framgång med Asko Sarkola i rollen som Pappan.
Men även om det är påtagligt att detta är en text skapad för scenen så fungerar den oväntat bra i filmtappning. Delvis beror detta säkert på att manusförfattaren själv fungerat som regissör, men mycket har också att göra med det snillrika sättet att spela med det enskilda rummet och dess betydelse.
Här är vardagsrummet sig ständigt likt - och ändå inte. Skiftningarna är små, men påtagliga. Möbler byter plats, färgskalorna ändrar, korridorerna är olika långa medan antalet dörrar varierar.
Allt detta gör det lätt att sympatisera med den förvirring Anthony känner inför det egna hemmet. För här har han ju bott redan länge - eller?
På motsvarande sätt framhävs tidshopp och luckor i kommunikationen genom att repliker upprepas i olika sammanhang medan situationer flyter in i varandra.
Både visuellt och berättarmässigt är The Father helt enkelt ett oerhört välplanerat kaos.
Strålande stjärnor
En bra text och snygga bildlösningar i all ära – men det är skådespelarna som bär upp Zellers filmbygge. Anthony Hopkins och Olivia Coleman är bara så fantastiskt bra att man nästan baxnar.
Den fiktiva Anthony tillåts vara allt från charmig och kylig till ledsen och arg – och skådespelaren Anthony ger rollen både djup och bredd.
Tolkningen framstår nästan som en slags orienteringsbana genom Hopkins samlade rollgalleri – här möts den kyliga Hannibal Lecter i När lammen tystnar (1991) och den tystlåtne betjänten i Återstoden av dagen (1993).
Olivia Colman som gått från cool i The Nightwatch (2016) till tragikomisk Oscarvinnare i The Favourite (2018) och värdig i The Crown (2020) strävar också ständigt mot nya höjder. Hennes Anne är trött och sorgsen, men samtidigt ömsint och stoisk.
Så hur är det då med åskådarens känslor efter mötet med The Father? Hur hög är graden av tröstlöshet?
Svaret kan omöjligt bli entydigt. Visst gör det ont och visst gråter man - men det är väl det som är poängen med filmer i den här genren; att lyfta fram möjliga scenarion och vägra ducka för det som är en del av … tja, livet.
Lyssna på Kulturpodden om bl.a. The Father:
