Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Teater: Fennofobia är en drabbande skildring av att växa upp som svart i ett kritvitt Finland

En man står på en mörk scen med en neonröd arbetsrock i handen.
Bildtext Fennofobia av Geoffrey Erista och Jussi Moila är en autofiktiv uppväxthistoria i nittiotalets Finland.

Det är i mitten av 1990-talet som Geoffrey anländer till Finland. Han och hans familj kommer från Sudan som flyktingar och Geoffrey växer upp omgiven av varumärken och tecknade filmer som pekar på hans hudfärg. Geoffrey Eristas och Jussi Moilas föreställning Fennofobia är en autofiktiv historia om att växa upp i Finland.

Redan den första skoldagen föreslår läraren i all välmening att klassen ska spela Afrikas stjärna för att bekanta sig med den ”afrikanska” kulturen. Geoffrey märker snabbt att alla som gör något i spelet, från guldgrävare till banditer, är vita medan den svarta befolkningen bara är kulisser inne i urskogen.

Hans relation till föräldrarna är också svår. Hans mamma och pappa skiljer sig och klarar inte av att ge honom det stöd han behöver.

Snart börjar Geoffrey fly från alltsammans och det leder in honom på dåliga vägar, med dåliga vänner och droger. Han slutar gå i skolan eftersom han inte ser någon mening med det.

Snart är han fången, både mentalt i sin känsla av rotlöshet, brist på sammanhang, närhet, respekt och framtidsutsikter, och konkret frihetsberövad på olika förfärliga ungdomsanstalter.

Föreställningen gestaltar också en sårig fadersrelation och beskriver hur huvudpersonen hittar vägen ut genom att göra och ta del av konst. Genom den kan han äntligen visa på sin egen plats i världen och säga det är här han har rätt att vara.

En man i en ljus mössa står på en mörk scen, ett hårt ljus framifrån lyser upp övre halvan av hans ansikte.
Bildtext Hos huvudpersonen Geoffrey tar en känsla av utsiktslöshet fäste, och han försöker fly.

Eleganta dialoglösningar

Den centrala scenografin i föreställningen är två paddor, och på dem spelar Erista upp videor där han själv klätt ut sig till pappa eller mamma, och använder dem för att bygga eleganta dialogscener.

Vid ett tillfälle grälar föräldrarna med varandra på var sin padda, medan pojken Geoffrey står där mellan dem och lyssnar storögt.

Scenen slutar med att hans mamma, som hittills tagit hand om honom, reser sig och går. Från och med nu ska han bo med sin pappa, en kall och arg person.

Fennofobia är också en gruvligt stark skildring av hur det var att växa upp som svart i Finland i ett samhälle där man konstant var omgiven av förfärliga representationer av svarta människor.

I en videoprojektion i bakgrunden flimrar varumärken för lakritsstänger och choklad förbi, snuttar av tecknade filmer och finska komediprogram, som alla målar upp hårresande nidbilder av människor som Geoffrey.

Den korta sekvensen förmedlar hur utpekad han känner sig under sin uppväxt i ett land där allt det där uppfattas som fullkomligt normalt. Hos honom tar en känsla fäste av att han inte har någon framtid att se fram emot, av att det inte finns någon plats för honom.

Fennofobia är delvis en monologföreställning men utvecklas gradvis mot en mer expressiv dansform som använder klassisk musik och dikt för att förmedla stämningar.

En dansare på enn mörk scen upplyst med svagt blåaktigt ljus.
Bildtext Föreställningen utvecklas gradvis till en expressiv dansform.

Ensidigt fält ger snäv världsbild

Fennofobia berör också en angelägen fråga inom den finländska scenkonsten, nämligen att scenkonsten inte förmår representera den mångfald av kulturer som finns i det finländska samhället idag.

Den finländska scenkonsten är mycket vit, medelålders och medelklass och som sådan förmedlar den en väldigt snäv bild av världen, konstaterar Erista i en intervju för Teaterinfo Finland.

I en intervju för Svenska Yle säger han att personer med mångkulturell bakgrund ibland syns på scenen, men oftast framställs de ur ett majoritetsperspektiv där de i egenskap av minoritet är i underläge. Ofta fastnar rollbesättarna vid ytan.

Men Finland är idag ett modernt och mångkulturellt samhälle, och det måste scenkonsten reflektera.

Geoffrey Eristas föreställning Fennofobia är en påminnelse om detta och om vilken stor roll institutionerna spelar för vem som syns i konsten. Det är en uttrycksfull och omskakande föreställning om Finland, om vem som får synas och ses som finländare.

Fennofobia. Text och regi: Geoffrey Erista och Jussi Moila. Video och ljud: Moe Mustafa. Ljus: Julia Jäntti. Föreställningen ges på Viirus till och med den 28 augusti.