Analys: I Seinäjoki visar Sannfinländarna ännu en gång var de står
Valkampanjen har varit i det närmaste obefintlig och inga synliga protester jäser. Sannfinländarna väljer med stor sannolikhet Riikka Purra till ny partiledare på lördag. Partimötet är ändå spännande på flera sätt, skriver Svenska Yles politikreporter Magnus Swanljung.
Sannfinländarna ömsar ännu en gång skinn. Det är inte så dramatiskt som när Jussi Halla-aho valdes till ordförande 2017 och partiet splittrades. Men nu byter man om för ännu en akt, som kan sluta i regeringsmedverkan – eller till och med statsministerposten – efter valet 2023.
Den kan förstås också sluta helt annorlunda och det är nu vägen stakas ut.
Med stor sannolikhet heter Sannfinländarnas blivande ordförande Riikka Purra. Hon är en slipad politiker, trots att hon sitter sin första period i riksdagen.
När Purra efter riksdagsvalet 2019 snabbt blev hemtam i tv-sofforna och känd för den breda allmänheten hade hon redan i några år haft en framträdande roll bakom kulisserna på partikansliet.
Där skrev hon de program och strategier som tagit Sannfinländarna från Timo Soinis populistiska sloganparti till ett modernt parti i en europeisk och internationell familj av högernationalistiska rörelser.
Partiets blivande ordförande kan också heta Sakari Puisto. Då får man en försynt cambridgedoktor i fysik, med i allt väsentligt likadana åsikter som Riikka Purra. Men Yles och andra mediers mätningar visar att det är föga troligt.
De övriga fyra kandidaterna kan för sin del bidra till partimötet med mustik retorik, men har små chanser att bli valda.
De mytiska partiledarnas tid är förbi
Hur det än går blir det något helt annat än hittills.
Både Timo Soini och Jussi Halla-aho är mytiska figurer som under sina ordförandeskap har personifierat partiet i ensam majestät. Soini en bondfångare av den gamla skolan, som med sina illa sittande kostymer och sin jovialiska uppsyn personligen hade kört in på varenda bensinmack, köpcenter och torg i landet och byggt upp partiet från noll.
Soini kände folket och folket kände honom.
Sedan Halla-aho, som kände ett helt annat folk. Som hade bidat sig tid i internets djupaste vatten där han växt sig allt starkare, tills han messianskt uppsteg från sin källare i Eira för att utföra fadersmordet på Soini.
Egentligen var han lika omöjlig som som "mästaren" i Väinö Linnas Under polstjärnan – skräddaren Halme som med sin prästliknande figur och sitt påklistrat korrekta skriftspråk ändå lyckas uppvigla pöbelns politiska intresse och vinna dess beundran.
Purra är en yrkespolitiker och lagspelare som personifierar den professionalisering som präglat den Sannfinländska politiken – och inte minst mediestrategin – efter partisplittringen.
Varken hon eller Puisto gör uppror mot någonting alls. Snarare låtsas de närmast motvilligt ställa upp för att förvalta partiets nuvarande linje och Halla-ahos arv.
Partiet gör sig rumsrent
Men lika viktigt som att partiet får en ny ordförande är ändå att man lämnar den gamla bakom sig.
Trots att Halla-aho konsekvent viftat bort alla diskussioner om tidigare rasistiska bloggtexter har de varit en black om foten för både honom och partiet. Med Halla-aho som regeringssonderare eller central förhandlare efter valet hade diskussionen ännu en gång handlat om den människosyn som till exempel Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo tydligt sagt sig ta avstånd ifrån.
Lika viktigt som att partiet får en ny ordförande är ändå att man lämnar den gamla bakom sig
Självklart är det självbedrägeri för till exempel Samlingspartiet att tro att partiets linje i människorättsfrågor kommer att förändras, men en allmän bedömning är ändå att Sannfinländarnas ordförandebyte kan göra partiet mer rumsrent eftersom politik ofta snarare handlar om hur saker ser ut än om hur de är.
Intressant vid partimötet blir ändå att följa med hur den nyvalda ordföranden ritar in sig på den aktuella politiska kartan.
Frågor om ekonomi och vaccinkritik kräver svar
Sannfinländarna står stadigt på två ben: kritiken av (särskilt humanitär) invandring och EU.
Men partiets ekonomiska poilitik har fluktuerat med konjunkturerna. När Jussi Halla-aho inför kommunalvalet tänkte högt om onödigt tilltagna fackliga rättigheter väckte det frågor om partiet verkligen står på de små finländarnas sida.
Kan den nya ordföranden i sitt linjetal ge svar på hur partiet ställer sig i frågor som gäller sysselsättning, beskattning och åtstramningar i den offentliga eknomin?
Riikka Purra har sagt att hon inte kan tänka sig att samarbeta med Sanna Marins socialdemokrater. Lägger Sannfinländarnas ordförande nu grunden för en möjlig högerallians efter riksdagsvalet? Vilka är kraven och vad kan man ge avkall på?
Lägger Sannfinländarnas ordförande nu grunden för en möjlig högerallians efter riksdagsvalet?
Intressant blir också att följa en ny eventuell dissonans i partiet.
I valen av partiledare, vice ordföranden och partisekreterare finns uttalade vaccinkritiker som Ossi Tiihonen, Veikko Vallin och Helena Michiko Tanaka.
Nu jäser knappast några uppror som räcker till för att kapa makten, men om rösterna är högljudda kan de vittna om en ny problematisk undervegetation som den nyvalda partiledaren måste förhålla sig till.
När partiet nyligen sparkade ut riksdagsledamoten Ano Turtiainen handlade det om rasistiska uttalanden, men nu lägger han all energi på att sprida konspirationsteorier om vaccin. Han har redan samlat 5 000 underskrifter för att bilda ett nytt politiskt parti.
Kan en ny ordförande locka fler kvinnliga väljare?
Om vi antar att Riikka Purra blir vald, hur ritar hon själv och hennes anhängare in sig i det identitetspolitiska landskap som Sannfinländarna varit med om att göra allt mer centralt i finländsk politik.
Som vegetariansk kvinna i yngre medelåldern kan hon möjligen skapa en bild av partiet som lockar fler kvinnor. Hittills har Sannfinländarnas väljare i hög utsträckning varit män.
Sin invandringskritik förklarar Purra bland annat med egna tråkiga erfarenheter av manliga invandrare under sin tonårstid. Några lagförda brott verkar inte finnas, men möjligen vill hon skapa en samhörighet med potentiella kvinnliga väljare.
Och hur går det i så fall med de traditionella manliga väljarna?
Timo Soini förklarade i en intervju för Uutissuomalainen att partiets väljare inte accepterar en kvinnlig ordförande. Men det är inte säkert att han har rätt. Soini har redan tidigare visat att han inte längre känner sina pappenheimare.
