Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

“Konsten kan påverka en på oväntade sätt" – Hans Rosenströms hyllade utställning om sinnen landar i Helsingfors

En leende mörkhårig man vid en husvägg.
Bildtext Hans Rosenström belönades med Statens pris i mediekonst ifjol och utställningen Aistit- coming to our senses har uppmärksammats av världens största konsttidning Artforum International.

Det är fascinerande hur starkt vi litar på våra sinnen och hur de bygger upp en bild av en värld runt omkring oss. Samtidigt är våra sinnen också förrädiska. Det säger konstnären Hans Rosenström som har kurerat den hyllade utställningen A I S T I T – coming to our senses som visats i Paris, Bryssel och London. I dag får den premiär på Helsingfors Festspel.

Varje kväll från och med fredagen den 19 augusti, strax före solnedgången, ljuder en sång som består av fyra röster sakta genom Främre Tölö i Helsingfors.

Den startar vid Konsthallen och driver iväg mot Tempelplatsens klippor. Ljudkedjan från högtalarna väver för en kort stund samman förbipasserare och åhörare med omgivningen.

Det är ljudverket Weaving, yearning som är en del av det större konstprojektet, A I S T I T – coming to our senses.

– Målet är att skapa en händelse som man delar med andra och kanske också förstå att man delar den stunden med andra, och allt vad det innebär, säger Hans Rosenström, som har kurerat helheten tillsammans med kuratorn och koreografen Satu Herrala.

Ljudverket utgår från två teman: tiden och luften.

– Solnedgången är en tid av förändring och ljuset förändras medan man lyssnar. Luften, som vi alla delar, gör att ljudet kan förflytta sig genom rummet, och skapar möten mellan olika människor, säger Rosenström.

En man vid ett vägskäl.
Bildtext Ljudverket Weaving, yearning startar varje kväll klockan 20.30 vid Konsthallen. Inträdet är gratis.

A I S T I T har organiserats av fyra kulturinstitut och består av utställningar i Paris, London, Berlin, Helsingfors och Gent med både finländska och utländska samtidskonstnärer som utforskar temat sinnen.

Instituten kontaktade Rosenström som har jobbat mycket med installationer och ofta upplevelsebaserade och rumsliga verk som man upplever med sina sinnen.

– Vi skräddarsydde projektet till de här olika städerna tillsammans med lokala samarbetspartners. Vi har lyckats samla nästan allt det som har visats utomlands till en stor helhet i Helsingfors.

Lurar sinnena

Själv fascineras Rosenström av att sinnena är vårt redskap att förstå verkligheten runt våra kroppar. 

– Det är intressant hur våra sinnen förenar oss med vår omgivning, de har en avgörande roll i hur vi definierar vår relation till omvärlden och förstår vår position i den, säger Rosenström och fortsätter:

– Det är också fascinerande hur starkt vi litar på våra sinnen och hur de bygger upp en bild av en värld runt omkring oss. Samtidigt är våra sinnen också förrädiska, man kan råka i en situation där ens sinnen inte berättar vad som egentligen sker omkring en. 

Att lura sinnena var i början en utgångspunkt och därför ville Rosenström samarbeta med magikern och konstnären Kalle Nio kring det offentliga konstverket som först sattes upp i Kings Cross, ett nybyggt område bakom tågstationen i London. 

– När vi började jobba där insåg vi också hur genombyggt hela området var med visuell information och mäktig omgivning. Ju mer vi jobbade, desto mer förflyttades våra tankar till att använda ljud istället, säger Rosenström och fortsätter:

– Den visuella magidelen byttes så småningom ut mot ett stämningsfullt verk som i sig nog skapar en magisk stämning.

Rosenström har också tidigare lekt med sinnesvillor i sina ljudverk genom att bygga upp en närvaro av ljud.

– De verken kan bli magiska på ett annat sätt för de lurar sinnena, men i det här verket kommer inget sådant att ske. Det är mer en harmonisk upplevelse.

En kvinna och två män som sitter på en bänk.
Bildtext Ljudverket är ett samarbete mellan musikern och sångaren Aino Venna, konstnären Hans Rosenström och magikern och konstnären Kalle Nio.

Rösten fascinerar

På senare tid har Rosenström gjort mycket ljud- och videobaserade verk. I synnerhet den mänskliga rösten fascinerar honom. 

– Rösten är något som föds inne i en kropp men upplevs inne i lyssnarens kropp. När man talar har man alltid ett ansvar på grund av det.

– Varje gång man yttrar sig slutar det på sätt och vis vara privat. Så det finns många intressanta aspekter i det. 

Böneutropen om kvällarna i muslimska städer var en av inspirationskällorna till verket. I dem ansluter sig röster en i taget till den första böneutroparens röst.

– Medan det här sker börjar man mentalt förstå avstånden i staden och hur de olika platserna hänger ihop. En annan inspirationskälla var klassik, gregoriansk kyrkomusik, men lite som en vind som driver igenom men av mänskliga röster.

Eftersom varken Rosenström eller Nio kan komponera behövdes också en musiker och valet föll på sångaren och musikern Aino Venna. 

– Aino blev jätteinspirerad. Vi skrev texten och hon komponerade musiken och utgick från våra önskemål.

I min konst är jag ganska orädd att testa sådant som jag inte ännu vet hur det kommer att forma sig i slutändan.

― Hans Rosenström, konstnär

Metrokonst och en välvald röst

En annan röst Rosenström har fastnat för tillhör den svenska sångaren Amanda Bergman, känd bland annat från bandet Amason. Han bad henne sjunga för sitt kommande verk, en offentlig utsmyckning för den kommande metrostationen i Esboviken som invigs 2023.

Det är en dikt som upprepas – på svenska. 

– Då jag såg arkitekternas planer tänkte jag att jag måste hitta någon med nyanserad, komplex och varm men samtidigt melankolisk röst. Det kunde inte vara någon annan än Amanda Bergman. Hon har sjungit och Martin Ehrencrona har komponerat låten.

– Den handlar om samma teman, om rösten och rummet och hur rösten är ett redskap för att minska klyftan mellan oss. 

Några människor utanför en tågstation.
Bildtext Utställningen Weaving, yearning vid Kings Crossing i London.

"I Helsingfors vågar man ta risker"

Även om Rosenström nu bor och verkar i Stockholm är den finländska konstscenen viktig för honom. Han upplever inte Stockholm som mer stimulerande än sin tidigare hemstad Helsingfors.

– De olika städerna agerar på olika sätt. Helsingfors har under de senaste åren haft en ganska livlig och obekymrad kulturscen. Man vågar ganska fritt testa och ta risker. Jag har svårt att se att A I S T I T hade drivits igenom i Sverige på samma sätt, att bara testa vad som händer. 

På frågan om Sverige är mer konventionellt än Finland i den här frågan svarar Rosenström att Stockholm har en längre tradition eller historia, vilket gör att instituten på ett sätt agerar mer professionellt.

– Samtidigt är de kanske mer låsta i sin historia. Det känns som att varje agerande på institutionell nivå i Stockholm måste vara väldigt teoretiskt och väluttänkt från start. I Finland vågar man chansa mer.

En leende man i keps.
Bildtext Hans Rosenström som skejtat sedan han var ungefär 7 år ser en koppling mellan skejtboarding och sin konst.

Erkännanden både internationellt och hemma

Artforum, en av världens mest kända konsttidskrifter, lyfte fram Aistits Parisutställning som sitt “kritikerns val”. Det var utställningen When our eyes touch, som Rosenström gjort tillsammans med flera andra konstnärer. 

– Visst är det ju en stor grej och väldigt roligt när man får uppmärksamhet av en av världens största konsttidningar i en stad som Paris. De skulle ha haft flera hundra andra konstutställningar att välja mellan. 

I december fick han också Statens pris för mediekonst vilket han ser som ett stort erkännande. 

– Som konstnär jobbar man ibland ganska isolerat. Det är ju oerhört fint att att ens arbete också uppskattas av andra. Jag blev väldigt rörd. Alla små erkännanden ger nya arbetsmöjligheter.

På fritiden är skejtboarding en kär hobby för Rosenström som har skejtat sedan han var kring sju år.

– På grund av min dåliga rygg skejtar jag numera ganska lite, men jag tänker på det varje dag så i mitt huvud skejtar jag ofta. 

Rosenström ser en koppling mellan skejtandet och sin konst. 

– Skejtboardåkare ser ju ofta sin miljö ur ett annat perspektiv. De ser möjligheter i vardagliga saker som kanske annars inte betyder något för den som råkar gå förbi. Visst har det här utvecklat ett visst sinne när det gäller att se miljön.

Trots att skejtboarding numera är en OS-gren ser Rosenström det som en hobby där man för det mesta misslyckas. För honom är skejtboarden mer likt ett instrument som samspelar med omgivningen utan regler. 

– Misslyckanden i skejtandet bygger ju också acceptansen av att man orkar försöka tills man klarar av något. Man blir väldigt glad när man efter flera timmar klarar av en liten grej.

Är det så med dig och konsten?

– Det kan vara. I min konst är jag ganska orädd att testa sådant som jag inte ännu vet hur det kommer att forma sig i slutändan. Jag kanske kan tro på en idé utan att exakt veta hur och om det kommer att lyckas. 

Hur ser du på konst och konstens roll överlag?

– Genom att uppleva konst kan det göra en mer känslig för nyanser och att acceptera nyanser. Konsten kan också påverka en på oväntade sätt och hjälpa en att bemöta saker man inte förstår. Det är helt okej att inte förstå, man kan ändå få något ut av det. 

A I S T I T – coming to our senses visas 19.8-5.9. i samband med Helsingfors Festspel. Weaving, yearning ordnas för allmänheten 20.8-5.9 och startar framför Konsthallen varje kväll kl. 20.30, inträdet är fritt.

Du kan lyssna på intervjun här: