Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Sista brevet från din älskade – ett bevis på att romantiken inte är död

Kärleksparet Jennifer och Anthnoy med pannorna ömt mot varandra i 1960-talslook.
Bildtext Bitterljuv kärlek. Jennifer (Shailene Woodley) och Anthony (Callum Turner) har det inte lätt på 1960-talet.

Baserad på Jojo Moyes bästsäljare har Augustine Frizzell skapat en kärleksfilm som lånat drag från Paraplyerna i Cherbourg, Letters to Juliet och Mamma Mia 2. Och många andra.

Medievärlden har alltid varit en tacksam miljö som utgångspunkt för romantiska komedier och dramer. Här flockas nitiska nördar med utåtriktade sanningssökare och flirtiga såskoppar.

I modern tid har den kvinnliga journalisten/kåsören främst frodats inom chick lit-genren och i tidskriften Variety beskriver Guy Lodges en av huvudpersonerna i Sista brevet från din älskade som en hybrid av Carrie Bradshaw och Bridget Jones.

SARAH JESSICA PARKER
Bildtext Kåsörprinsessa på vift. Sarah Jessica Parker som Carrie Bradshaw i Sex and The City.

En mycket träffsäker beskrivning av Ellie Haworth (Felicity Jones) – en skribent som bor i en trendig storstad, festar lite för mycket och jobbar med ganska lösa deadlines. Och som inte drar sig för att i gryningen smyga iväg utan att väcka engångsligget från föregående krogkväll.

Det enda som verkligen får henne att brinna är jobbet på The London Chronicle och i samband med arbetet med en nekrolog snubblar hon över något riktigt intressant; ett kärleksbrev från 1965.

Ett brev som fungerar som något av en Pandoras ask med alla sina obesvarade frågor. Vem är mannen som skriver och kom mottagaren till perrongen på utsatt tid?

Elly och Rory bärande på arkivlådor.
Bildtext Arkivfynd. Ellie (Felicity Jones) hittar inte bara fina kärleksbrev i arkivet – hon finner även en fin arkivarie (Nabhaan Rizwan).

Ellie har knappt hunnit dra efter andan och inleda ett samarbete med den snygga arkivarien Rory (Nabhaan Rizvan) innan både hon och vi slungas bakåt i tiden.

Inget utrymme för cynism

Det skall medges att jag var minst sagt skeptisk inför The Last Letter From Your Lover (som på finska av någon underlig anledning heter Ole niin kiltti, älä rakasta häntä). Upplägget lät styltigt, trailern var mer än lovligt smörig och tanken på Shailene “Divergent” Woodley utklädd i 60-talsmode skavde betänkligt.

Men det dröjde inte särskilt länge förrän min inneboende cyniker fick finna sig i att bli utmanövrerad av en nymornad romantiker som började fundera på hur detta intrikata relationsdrama egentligen skulle komma att sys ihop.

Vem skulle få varandra – om någon alls?

Cyklande kärlekspar i solsken.
Bildtext Helt ute och cyklar. Jennifer (Shailene Woodley) och Anthony (Callum Turner) medan solen ännu skiner över deras kärlek.

Ungefär i samma veva började mina tankar galoppera omkring som pigga unghästar i mitt inre filmarkiv. För visst har vi sett det här många gånger förr – i otaliga versioner.

Vi vet att brev kan vara avgörande. Vi är vana vid att hoppa mellan kärlekspar i nutid och dåtid. Och vi har sett många försök att återförena par som skiljts åt av position, situation eller missförstånd.

Men även om det inte är första gången så är det löjligt lätt att ta emot detta “sista brev” – kanske för att det i dessa trista tider ligger nära till hands att hoppas på att kärleken faktiskt kan övervinna – om inte allt – så åtminstone någonting.

Somt var bättre före some

Den berättarmässiga förtjänsten med Sista brevet från din älskade är att de två tidsplanen tillåter växlingar i dynamik och tonfall. Det strama kärleksparets möten i det förflutna bryter lagom ofta av mot den trevande relationen i nutiden.

En relation som inte hämmas av rådande normer eller krav, men som hela tiden verkar snubbla på en avsaknad av tydliga mål och drivande vilja. Antagligen bidrar velandet och vagheten till att filmens moderna romantik saknar den nerv som stundvis glimmar till i 60-talsversionen.

Och visuellt skadar det förstås inte att det förflutna är insvept i den typ av sagoskimrande överklassdimma som åstadkoms av dyra parfymer, vackra kläder och ännu vackrare miljöer.

Kärlekspar ligger lojt på lyxigt segelbåtsdäck.
Bildtext Mamma mia – det börjar vankas kärlek.

Den typ av värld där det är självklart att köra öppen bil längs den franska rivieran medan vinden rufsar om i silkestunna scarfar och solblekta frisyrer.

Frågan är väl sist och slutligen vad som är mera romantiskt – den nostalgiska leken med det förflutna eller besöket i en nutid som får en att önska att allt var lite mer som förr.

För ärligt talat – vad är oddsen för att någon om femtio år skall hänryckas av det där meddelandet du skickade med två hjärtan och en äggplanta?