Hoppa till huvudinnehåll

Vetenskap

Miljardärerna som bjöd på sommarens stora rymdshow – vem är de och vad vill de?

SpaceShipTwo tänder sin raketmotor och lyfter mot rymden.

Miljardärerna Richard Branson, Jeff Bezos och Elon Musk tycks ha ett gemensamt mål. Att göra det möjligt att lämna jorden så fort som möjligt, utan att snåla med stålarna. Men de har väldigt olika strategier för att nå sitt mål. Tekniken och raketerna de använder skiljer sig märkbart från varandra. Den här veckans Kvanthopp handlar om megamagnaternas kommersiella kapplöpning till rymden.

Miljardärerna som bjöd på sommarens stora rymdshow - vem är de och vad vill de?
Miljardärerna som bjöd på sommarens stora rymdshow - vem är de och vad vill de? - Spela upp på Arenan

Ärligt talat är jag förvånad över att det tog så här länge. Mer än 50 år har gått sedan mänskligheten erövrade månen - och i ärlighetens namn var det nog en visit snarare än en erövring. Men i alla fall, så länge som det har funnits pengar i världen har det funnits äventyrslystna playboys. De där som är beredda att riskera en ansenlig del av sin förmögenhet på att upptäcka nya kontinenter, dyka till de djupaste djupen och bestiga de högsta bergen.

Och rymden är det högsta berget av dem alla. Så att säga. Hur kan det komma sig att det tog all den här tiden för världens miljardärer att upptäcka det?

Av de tre redan nämnda rymdcowboy-entreprenörerna Branson, Bezos och Musk är det kanske sir Richard Branson som är den som bäst passar in i den klassiska bilden av en äventyrslysten rockstjärna/playboy med en fet plånbok och till synes all fritid i världen. 

Karikatyrteckning av sir Richard Branson.
Bildtext Sir Richard Branson: Blondiner har mer kul

Brittiska Richard Branson, född 1950, lade grunden för sin förmögenhet med skivbolaget Virgin som han grundade 1972. 1984 grundade han flygbolaget Virgin Atlantic Airways och 2004 var det sedan dags för Virgin Galactic, med målet att ordna turistresor till rymden. Nu i juli ordnades en sådan resa, och Branson själv var naturligtvis med ombord på raketflygplanet av typen SpaceShipTwo, kallat VSS Unity.

Jag säger “naturligtvis”, för Branson är alltså och har alltid varit en äventyrare med stort Ä. Han har korsat oceanerna i diverse världsrekordförsök med ballong, glidflygplan, segelbåt och motorbåt. 2012 blev han den äldsta personen att korsa Engelska kanalen med kiteboard, ett slags surfbräde som dras av en drake.

Vill göra rymden tillgänglig för alla

Branson är i dagsläget värd drygt fyra miljarder dollar, enligt Forbes. Han är med andra ord den “fattigaste” av de tre rymdcowboy-miljardärerna. Men han understöder hur som helst regelmässigt humanitära ändamål. Klimatfrågan är också nära hans hjärta, vilket många ser som smått paradoxalt med tanke på att Branson äger ett stort flygbolag. 

Och i ärlighetens namn, Bransons högtflygande(!) planer på att flyga stora skaror med turister på resor till rymden skulle ju inte heller de göra klimatet några tjänster, om vi säger så. Branson säger att hans dröm är att “göra rymden mer tillgänglig för alla”. Och en enda av Virgin Galactics rymdturismflygningar med SpaceShipTwo, som varar ungefär en och en halv timme, ger alltså upphov till ungefär lika stora föroreningar som en tio timmars transatlantisk flygning. 

Till saken hör att SpaceShipTwo bokstavligen bränner plast i sin hybridraketmotor: bränslet är baserat på termoplastisk polyamid med kväveoxidul eller lustgas som oxidator. Alla som någonsin av misstag har kastat plastskräp i brasan vet hur det ryker. Virgin Galactics motorer sotar följaktligen också riktigt rejält.

Utblåset på SpaceShipTwo-rymdskeppets raketmotor som kör för fullt.
Bildtext Full gas! SpaceShipTwo (VSS Unity) blåser på för fulla muggar med sin raketmotor. Vyn på bilden är akterut från passagerarkabinen.

Virgin Galactic siktar i nuläget på att flyga turister upp till rymdens kant till och med flera gånger om dagen. Men med dagens priser blir det nog knappast någon massturism av det hela: den billigaste biljetten för en tur med Virgin Galactic kostar just nu sisådär 200 000 euro.  

Nå, sedan har ju många faktiskt ifrågasatt huruvida det överhuvudtaget handlar om rymdresor, det som Branson och Virgin Galactic marknadsför. 

Bygger på lånad teknik

Så här går alltså en “rymdresa” med Virgin Galactic till - så här gick den till den 11 juli nu i år i skyn ovanför New Mexico. Rymdflygplanet VSS Unity, av typen SpaceShipTwo, bärs upp till tolv kilometers höjd under vingarna på “moderfarkosten”, flygplanet VMS Eve. Där lösgör sig Unity och klättrar upp till 86 kilometers höjd med hjälp av sin egen raketmotor, god för tre gånger ljudets hastighet. Och där upplever de ombordvarande cirka fem minuter av välsignad tyngdlöshet innan planet igen börjar glidflyga ned mot jorden.

En precis tillräckligt lång tyngdlöshet för att man ska hinna instagramma det hela, alltså. Väl värt biljettpriset, eller vad säger ni? Och väl värt Richard Bransons åtskilliga årtionden långa, hårda jobb och mer än en miljard investerade dollar? Branson själv tycktes åtminstone själv vara nöjd stunden efter att han landade.

Men innan vi reser en staty över sir Richard Branson, rymdturismens fader, kanske det inte är mer än rätt att ens nämna killen vars teknologi Branson köpte rättigheterna till, upphovsmannen till SpaceShipTwo. Burt Rutan, en smått briljant amerikansk luftfartsingenjör, vars team tog hem Ansari X-priset på tio miljoner dollar 2004 efter att planet han konstruerat genomförde den första privatfinansierade bemannade rymdflygningen. Planet i fråga var SpaceShipOne, föregångaren till farkosten som Virgin Galactic just nu använder.

Rymdflygplanet SpaceShipTwo sedd underifrån, under vingarna på "moderfarkosten" VNS Eve.
Bildtext SpaceShipTwo hänger här under vingen på sin "moderfarkost" VNS Eve, som bär planet upp till 12 kilometers höjd, där det lösgör sig och avfyrar sin raketmotor.

Burt Rutans företag Scaled Composites är för övrigt fortfarande med i rullorna, det är alltså de som har tillverkat SpaceShipTwo. Richard Branson har med andra ord inte bidragit med någon teknisk expertis, han är mannen med visionerna och pengarna. Det här då i motsats till Elon Musk som ju de facto är en av de huvudsakliga konstruktörerna bakom SpaceX raketer och raketmotorer. Utöver att vara mannen med den feta plånboken. Vi återkommer till Musk lite senare.

Värt att notera är ju också att Burt Rutans historiska flygningar 2004 ju faktiskt var rymdflygningar enligt alla konstens regler, upp till den så kallade Karmanlinjen på 100 kilometers höjd, där rymden anses börja (100 km är högre upp än flygplanen och ballongerna kan flyga, och lägre ned än satelliterna kan kretsa). Samma sak kan inte sägas om Bransons flygning nu i somras. Han flög som sagt “bara” upp till 86 kilometer nu i somras. Amerikanerna har en lite annan tolkning av var rymden börjar, de drar strecket vid 50 miles över havsnivå, alltså drygt 80 kilometer.

"Astronauter? Sakta i backarna!"

Traditionellt har alla som flyger högre än 50 miles över havet fått rätten att kalla sig astronauter, plus att de får en liten pin med vingar att sätta på kavajkragen. Det fick varken sir Richard eller miljardär nummer 2, Jeff Bezos, som vi ska komma till härnäst. Amerikanska luftfartsmyndigheten FAA skärpte nämligen i rask takt bestämmelserna så, att den som vill kalla sig astronaut från och med nu också måste utföra någon nyttig syssla ombord. Hantera knappar och spakar, bidra till flygandet av farkosten.

Och varken Branson eller Bezos satt vid någon kontrollpanel, de var passagerare, rätt och slätt. Så inga officiella astronautvingar att sätta på kragspegeln här heller (fast Bezos lät tillverka sina egna, så alltid någonting).

Branson tog sig som sagt aldrig ens över Karmanlinjen, som sagt, vilket har fått onda tungor att avfärda SpaceShipTwo som bara ännu ett höghöjds-flygplan. Så vill man nu sedan betala mer än 200 000 dollar för att få instagramma sig själv i ett flygplan, må nu sen vara att det är ett ganska speciellt flygplan. Det är upp till var och en att ta ställning till för sig själv.

Jeff Bezos får ett astronautmärke fäst på kragen.
Bildtext Jeff Bezos pryds här med sin astronautvinge-pins, som han lät tillverka åt sig själv.

Sommarens andra miljardär-rymdcowboy heter alltså Jeff Bezos, som har gjort sin förmögenhet huvudsakligen med e-handelsföretaget Amazon. Bezos är alltså varken mer eller mindre än världens rikaste människa. Enligt Bloomberg är han värd inte mindre än 211 miljarder dollar. Han får alltså sir Richard branson att te sig som en tiggare i jämförelse. 

Här vill jag ändå påminna om proportionerna. En miljon sekunder är två veckor. En miljard sekunder är trettiotvå år. Den sortens lilla skillnad mellan miljonär och miljardär. Så äger du en summa dollar eller euro som mäts i miljarder så borde du inte ha råd att klaga. Det är ungefär det enda i världen du inte har råd med, de facto.

Att köpa dig en rymdraket: inget problem. Så icke heller för Jeff Bezos. Hans raketfirma Blue Origin ställde alltså till med sitt stora spektakel den 21 juli, på dagen 52 år efter Apollo 11:s historiska månlandning. Då flög Bezos tillsammans med tre andra passagerare upp till 106 kilometers höjd - 20 kilometer högre än Branson två veckor tidigare. Och definitivt över Karmanlinjen! 

Den flygande fallosen

Jeff Bezos och Blue Origins New Shepard, den ser ut som en traditionell raket - eller okej då, den ser ut som en… fallos, vilket har gett upphov till mycken munterhet på sociala media under den gångna sommaren. Men i princip är den en modern tolkning av en traditionell, upprätt stående raket. Den är alltså återanvändbar.

Ovanpå den 18 meter höga bärraketen finns själva rymdkapseln med plats för sex passagerare. Bärraketen lyfter kapseln upp till dryga hundra kilometer över havet. Där separerar kapseln med passagerarna från bärraketen, som börjar falla tillbaka ned mot marken. Just innan bärraketen når marken tänder den sin raketmotor och landar mjukt. Sedan är det i princip bara att serva den, tanka den, och så kan man köra igen. 

Apropå tanka, New Shepard kör alltså på flytande väte och flytande syre, vilket faktiskt gör den hyfsat miljövänlig. Väte och syre bildar ju helt vanlig vattenånga när de reagerar sinsemellan.

Raketen New Shepard lyfter mot skyn.
Bildtext Mycket mer uppenbar blir likheten inte.

Hur som helst, själva passagerarkapseln, när den har nått kastbanans topp och separerat från bärraketen, då fäller den ut sina fallskärmar och dalar ned mot jorden. I stunden innan den når markytan ger den en knuff med landningsraketerna så att landningen blir mjuk och Bezos med gäster inte spiller sina martinis.

Med ombord på farkosten New Shepard hade Bezos sin bror, Mark. Där var också den 82-årige tidigare piloten Wally Funk och Oliver Daemen, en 18-åring från Nederländerna (vars pappa hade köpt en plats ombord på New Shepard åt sin son). Av hela besättningen på fyra personer är det möjligt att Funk, som en gång nekades möjligheten att åka till rymden med NASA på 1960-talet på grund av att hon råkar vara kvinna, skulle kunna tilldelas heders-astronautvingar.

Själva farkosten, New Shepard, är uppkallad efter USA:s första astronaut i rymden, Alan Shepard, som gjorde sin historiska flygning med Mercury 3 den 5 maj 1961. Förutom New Shepard jobbar företaget på en tyngre bärraket som ska heta New Glenn, efter astronauten John Glenn, första amerikanen i omloppsbana runt jorden. 

Blue Origin har också planer på någonting kallat New Armstrong. Och det skulle då handla om en supertung bärraket avsedd att tävla med SpaceX bjässe Starship. Exakt när New Armstrong ska flyga vet ingen. New Glenn ska kanske testflygas mot slutet av 2022, men de här tidtabellerna tenderar att vara “flexibla”.

Upp som en sol eller ned som en pannkaka?

Nåjo, men tillbaka till den här sommarens spektakel: New Shepards färd till rymden och tillbaka. Vad är då Jeff Bezos och Blue Origins poäng med raketen New Shepard? Enligt kritikerna är den inte riktigt vare sig fågel eller fisk. 

Okej då att New Shepard bevisligen är kapabel att ta sig över Karmanlinjen, men - tja, än sen då? Det enda spännande med den bedriften är att det är ett privat företag bakom det hela. Men inte heller det var Blue Origin först med, som sagt, Burt Rutan knep den äran 2004. Och Elon Musks SpaceX korsar Karmanlinjen så gott som varje vecka med sina Falcon 9-raketer. 

Ja, alltså, Musks SpaceX stannar inte vid Karmanlinjen för att sedan dala ned igen, de flyger vidare raka vägen upp till omloppsbana. Och det här är en viktig skillnad som behöver klargöras här. Kastbana versus omloppsbana

Det som Richard Branson gjorde med VSS Unity, och Bezos med New Shepard, hör definitivt till den förstnämnda kategorin.

"Newtons kanon". Schema över olika sorters banor.
Bildtext "Isaac Newtons kanon". Projektilerna A och B faller tillbaka mot jorden (kastbana) medan projektil C uppnår en cirkulär omloppsbana, projektil D en elliptisk och projektil E flyr jordens gravitation.

En kastbanefärd (A och B på bilden ovan) är alltså en rymdfärd där farkosten inte rör sig fort nog för att gå in i omloppsbana (C). Farkosten trillar då tillbaka ned mot jorden (eller någon annan himlakropp som den försöker lämna). De första farkosterna i kastbanefärd var de tyska V2-raketerna under andra världskriget.

En omloppsbana (C och D) kräver alltså mer krut. Hastigheten som behövs för att lämna en planet eller en måne och lägga sig i en mer bestående omloppsbana runt den varierar beroende på den aktuella himlakroppens tyngdkraft. Och jordens flykthastighet är cirka 11 km/s (39 300 km/h). Rör du dig långsammare än så, faller du tillbaka ned.

Har du riktigt hejdlöst mycket fart, då skippar du omloppsbanan också och drar vidare längre ut i rymden (E).

Varken Bransons VSS Unity eller Bezos New Shepard kommer ens nära flykthastighet. Deras maxhastighet på vägen upp är Mach 3, alltså runt 3500 kilometer i timmen. Mer än så är de inte byggda för. För syftet med dem är inte att bli kvar i rymden, bara att låta sina passagerare få ett litet smakprov på hur det är att flyga i rymden. De är i princip fordon avsedda för turisttransport. Leksaker för rika söndagsastronauter.

Riktiga rymdfarare kör med värmesköld

Det är av den orsaken som vår tredje rymdcowboy-miljardär fnyser lite avmätt åt sina miljardärbröders, framför allt Jeff Bezos prestationer (Musk är kompis med Branson). “Målfärgen blir ju inte ens svedd under nedfärden” konstaterade Musk i en intervju nyligen. 

Vad Musk hänvisar till med sin kommentar är alltså återinträdet i atmosfären. En hastighet på 40 000 kilometer i timmen eller mera är inget problem så länge du befinner dig utanför jordens atmosfär. Och rymdfarkosterna på väg upp till omloppsbana når inte flykthastighet innan de har kommit ut ur atmosfären. 

Svårigheterna börjar på allvar när du ska tillbaka ner till jorden. För på något sätt måste du bli av med all din hiskeliga hastighet. Och i praktiken är enda sättet att göra det att låta friktionen från den förbirusande luften bromsa in din farkost.

Den sortens friktion skapar en väldig hetta. En rymdfarkost som dyker ned i atmosfären förvandlas temporärt till en eldboll omgiven av ett rasande hett plasma. Det är därför som rymdfarkoster avsedda för omloppsbana (eller ännu längre ut) måste förses med en värmesköld. Eller så klär man dem med värmetåliga keramiska tegel, som Nasas gamla rymdfärja eller SpaceX kommande supertunga Mars- och månraket Starship.

Apollo återvänder till jorden efter månfärden.
Bildtext Rymdfarkoster som återinträder i jordens atmosfär får det hett om öronen.

Allt det här är sådant som varken Richard Branson och Jeff Bezos, eller rymdturisterna som utnyttjar deras tjänster, behöver förlora någon nattsömn över. Det är därför som “riktiga” rymdfärder, den sorten som inkluderar övernattning (till exempel till Internationella rymdstationen) har en mycket större svårighetsgrad än de simpla små skutt som VSS Unity eller New Shepard gör.

Bezos kommer att få ta ställning till saken senare om han får fjutt under New Glenn, men det får vi lov att återkomma till senare. 

Återanvändbarheten till heders

Det ska däremot sägas till både sir Richard Bransons och Jeff Bezos försvar, att bäggedera har tagit återanvändbarheten av sina farkoster och bärraketer till heders. Bransons SpaceShipTwo är som sagt i princip ett extremt höghöjdsflygplan, och flygplan tenderar ju att vara återanvändbara. Inte som traditionella bärraketer som används en gång, varefter de trillar i havet eller på taigan, och blir till skrot. Flygplan landar efter utfört uppdrag, varpå de servas, tankas, och så flyger man igen. Så också Bransons SpaceShipTwo. Och Blue Origins New Shepard, faktiskt, fast med en lite annorlunda filosofi.

Att landa och återanvända sina bärraketer är mer eller mindre ett krav i framtiden om man vill klara sig i rymdtransportbranschens hårda konkurrens. Den som har den förmågan kan ju erbjuda sina tjänster så mycket billigare än de som i stil med Nasa, ryssarna och kineserna ännu flyger med engångsraketer.

Falcon 9-raketens första steg landar efter utfört arbete.
Bildtext En Falcon 9-bärrakets första steg på väg ned för landning efter utfört uppdrag.

Och den som varje kommersiell raketföretagare framför allt måste förbereda sig på att konkurrera med är ju den tredje av det här avsnittets rymdcowboy-miljardärer: Elon Musk, som mer eller mindre egenhändigt har lanserat de återanvändbara bärraketerna. SpaceX arbetshäst Falcon 9 är i detta nu en av de flitigast flugna rakettyperna någonsin. 

Och grejen med Falcon 9 är uttryckligen att bärraketens första steg går att landa och flyga på nytt. Vissa av dem har flugit tio gånger. Och det här har gjort att Elon Musk har kunnat pressa ned priset på rymdfrakt radikalt. Det här i sin tur har tvingat konkurrenterna, inklusive Jeff Bezos att följa Musks exempel.

Musks är störst av dem alla

Ja, och Elon Musk då. Han är alltså den tredje miljardären som har varit i rubrikerna med sina nästa generationens Starship-raketer den här sommaren. Och lustigt nog har han faktiskt inte flugit en meter med dem sedan i våras, då han efter många spektakulära explosioner slutligen lyckades landa prototyp nummer 15 i ett stycke.

Den här sommaren har Elon Musk ägnat åt att i rasande fart bygga ut rymdhamnen Starbase i Boca Chica, Texas, till otaliga journalisters och YouTubares förtjusning. SpaceX har alltså valt strategin att göra allt inför öppen ridå och kamerornas nyfikna blickar. Och det verkar funka. Publikens engagemang har varit enormt.

Starship på startplattan.
Bildtext 120 meter i strumplästen. Starship och bärraketen Super Heavy är den största och mest kraftfulla raket som någonsin har byggts.

Medan Musks miljardärskolleger Branson och Bezos ägnade sommaren åt sina egna rymdskutt, höll sig arbetsnarkomanen Musk stadigt med fötterna på jorden. Hans paradnummer ägde rum den 6 augusti då jätteraketen Starship för första gången restes i sin fulla längd på startplattan i Boca Chica, Texas. Med sina 120 meter är Starship den största och mäktigaste raket som någonsin byggts, till och med större än Apollo-erans jättelika månraket Saturn V

Och Starships teknik och design, inklusive de enorma Raptor-motorerna, kommer alltså till stora delar uttryckligen från Elon Musks eget huvud. Till skillnad från Branson och Bezos står Musk inte bara för pengarna och presskonferenserna. 

Mänsklighetens plan B

Jag tänker de facto inte berätta storyn om Starship i den här artikeln. Den som vill höra mer om Starship kan bläddra lite bakåt i Kvanthopps katalog på Yle Arenan. Där finns ett avsnitt både om själva företaget SpaceX och Starship (klicka), som en dag ska gå i reguljär trafik mellan jorden och månen, men framför allt mellan jorden och Mars. Elon Musk är en besatt man, vars hela liv är vigt till att tjäna ett enda övergripande mål. Att ta sig till Mars och etablera en permanent mänsklig närvaro där. Innan det är för sent. 

Och som sagt, en sommar som den här, med rekordheta temperaturer och brinnande skogar och apokalyptiska skräckscener från hela det norra halvklotet, lystrar man till lite extra noga när Elon Musk säger saker i den här stilen:

- Vi har ingen tid att förlora. Ingenting är garanterat, men det finns en chans att vi kan bli en multiplanetär art om vi arbetar med en känsla av yttersta angelägenhet. Så sade alltså Elon Musk i en intervju från i somras med YouTubern Tim Dodd.

Elon Musk på SpaceX Starbase i Texas.
Bildtext Elon Musk: Det brådskar om vi ska hinna bli en multiplanetär art. (Skärmdump från The Everyday Astronaut på YouTube)

Så här säger alltså en av världens rikaste människor. Som bokstavligen ägnar hela sin förmögenhet och absolut största delen av sin vakna tid åt att skapa en plan B åt mänskligheten. På Mars.

Jag vet inte med er, men mig har det här fyllt dels med en gnutta hopp, men också med en hel del oro, en sommar som denna. 

Shit just got real, som de säger där borta.

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln