Bokrecension: ”Enda sättet att få mer plats i världen är att bli karl” – Mia Franck skriver om fyra kvinnor som utmanade och överskred könsgränserna i 1910-talets Helsingfors
Galanterna är en tankeväckande historia med många kontaktytor till dagens värld, en fängslande berättelse om blickens begränsningar och begär, makt och möjligheter.
Det är den 8 januari år 1912 och i en lägenhet på Gengatan 4 i Helsingfors sitter fyra kvinnor och diskuterar vad de har för drömmar.
Klara vill bli reporter i stället för att jobba på kontor och skriva dikterade brev, Ebba skulle vilja flyga, precis som de två kvinnorna man skriver om i Dagens Tidning och som tävlade om vem som kunde flyga längst, Hilma är trött på det kalla och inskränkta Helsingfors och vill se världen, medan Dagmar, som jobbar som modist i en hattaffär på Norra Esplanadgatan 33, vill grunda en egen hattaffär där hon kan designa egna hattar för egna kunder.
Huset i Kronohagen bär namnet ”Hoppet” – och de fyra väninnorna vill verkligen hoppas och tro på att det är möjligt att flyga, att våga språnget och fullfölja sina drömmar.
Alla fyra bär på en dröm om att kunna leva ett fritt och självständigt liv, att kunna förverkliga och försörja sig själva.
Men hur ser livet ut för unga kvinnor i Helsingfors skottåret 1912 – sex år efter att kvinnorna fått rösträtt i Finland och två år innan första världskriget bryter ut?
Dessvärre får unga kvinnor som dristar sig till att röra sig ute på stan utan manligt sällskap finna sig i att bli skamlöst uttittade och sexuellt trakasserade – ja, det verkar inte som om vi kommit så långt sedan år 1912.
Klara, Ebba, Hilma och Dagmar beslutar sig för att ta reda på hur det är att vara man - att iklä sig den manliga självsäkerheten, att se på världen med den manliga blicken. Att kunna gå på restaurang utan att ta hänsyn till var man kan och får sitta, vad klockan är och i vilket sällskap man rör sig.
Kvinnorna införskaffar lämpliga persedlar – kavajer, kravatter, skjortor och manschettknappar - och i ett trollslag har Klara blivit Karl, Ebba förvandlats till Erland, Hilma tagit plats som Hjalmar och Dagmar försetts med namnet Romeo.
Den allvarsamma leken kan börja.
”Vi ska bli riktiga karlar”
Det som börjat som ett hugskott, ett lustigt experiment, visar med all tydlighet på ojämlikheten mellan könen, på de olika förutsättningar och villkor som råder för kvinnor och män i 1910-talets Finland.
Kläderna som kvinnorna förser sig med stjäl de – en handling som kan ses som ett slags vedergällning för all spott och spe de fått svälja på gator och torg, all förnedring och förminskning män utsatt dem för.
Vi ska inte se utklädda ut. Vi ska bli riktiga karlar. Vi ska visa dem vem som skrattar sist.
ur Galanterna
Men att som kvinna klä sig i manskläder och anta en manlig identitet kan vara riskabelt – de fyra väninnorna är ständigt på sin vakt för att inte bli ertappade och avslöjade. Det skulle kunna få ödesdigra konsekvenser och sätta deras anseende på spel – och, såsom Emilia Thesleff skrev till sin dotter Ellen Thesleff när hon befann sig ensam i Paris för att studera konst: ”ett gott rykte är det bästa en kvinna kan ha”.
Att kunna leva ut sitt sanna jag
De fyra kvinnorna har olika erfarenheter av att bli åsidosatta som kvinnor. Att se andra definiera dem och bestämma över hur de ska leva sina liv.
Hemma i Ingå kunde Dagmar komma och gå utan att någon lade sig i hennes förehavanden, men i staden är hon ingen, dvs. kvinna.
Egentligen hade Dagmar i likhet med sina bröder velat studera konst, men i stället får hon lov att ägna sig åt ett yrke som är mer acceptabelt för kvinnor.
Ebbas framtid är färdigt utstakad och tryggad. Hon behöver inte arbeta för pengarnas skull, snarast för erfarenhetens skull.
Klara intresserar sig för samhällsfrågor och engagerar sig för såväl bättre lönevillkor för kvinnor som för den akuta bostadsbristen i staden.
Hilma drömmer inte enbart om att kunna lämna det trångsinta Helsingfors, utan om att kunna leva ut sitt sanna jag – något som hon har möjlighet att göra som Hjalmar.
De fyra väninnorna utmanar sig själva och varandra, de bryter mot regler och konventioner, de hoppar över hinder och överskrider gränser – psykologiska, fysionomiska och konkreta – för att synliggöra de snäva ramar som begränsar kvinnors rörelsefrihet.
Galanterna fokuserar i hög grad på relationen mellan Dagmar och Hilma som delar lägenhet på Gengatan.
Dynamiken mellan de två nära väninnorna förändras när Hilma blir mer och mer hemmastadd i sin kropp som Hjalmar.
Hilma-Hjalmar leker med elden, och under en resa till Paris dras Hilma-Hjalmar snabbt in i en krets av unga skrupelfria män som inte drar sig för att bruka våld och leva rövare på gatorna i Paris.
Den förvandling som Hilma-Hjalmar genomgår förbryllar och skrämmer Dagmar som inte vet hur hon skall lyckas hjälpa och beskydda sin väninna som glider längre och längre in i en mörk och destruktiv värld.
Ett händelserikt år
Det var mycket som hände skottåret 1912 – Titanic sjönk på sin jungfrufärd över Atlanten, August Strindberg dog, de olympiska spelen gick av stapeln i Stockholm och Firman G F Stockmann fyllde 50 år.
Både mindre lokala tilldragelser och större världshändelser bakas in i skildringen på ett smidigt sätt. Klipp ur tidningar integreras rent konkret i berättelsen och bidrar till en stark förankring i både tid och rum.
Fram växer en bild av ett samhälle i stark förändring. Den tilltagande industrialiseringen lockar folk till städerna och en stad som Helsingfors växer med rekordfart, bättre och snabbare kommunikationer leder till att såväl människor som idéer sprider sig över världen, den moderna kvinnan flyttar fram sina positioner och kräver sin plats och sin rätt, såväl ute i världen som i Finland.
En roman baserad på verkligheten
Berättelsen om Dagmar baserar sig på Mia Francks egen mormorsmor som var modist och bosatt i Helsingfors.
I efterordet skriver Mia Franck att romanen Galanterna först och främst är fiktion, även om en del personer, detaljer och händelser stämmer överens med verkligheten.
Galanterna är en skickligt uppbyggd berättelse som verkligen levandegör 1910-talets Helsingfors som stad.
Det är både upplyftande och spännande att se staden med de fyra ”galanternas” ögon, att ta del av deras vilja till förändring genom de våghalsiga förvandlingsnummer som de genomför.
Slutet känns dock en aning apart och abrupt.
Att sammanfatta flera decennier i ett slags ”vad var det som hände sedan”-kapitel kan förvisso motiveras med hänvisning till vad som skedde i verkligheten i mormorsmors Dagmars liv, men känns lite lösryckt och påklistrat i den fiktiva berättelsen. Det skulle ha varit mer effektfullt att sätta punkt efter nästsista kapitlet.
Summa summarum är Galanterna en tankeväckande historia med många kontaktytor till dagens värld, en fängslande berättelse om blickens begränsningar och begär, makt och möjligheter.
****
Läs novellen ”Sju sorters – en midsommarnovell” som Mia Franck skrev för Svenska Yle till midsommaren 2019. Här träffade vi väninnorna Dagmar och Hilma för första gången, och novellen ingår i en omarbetad version i romanen Galanterna.
Lyssna på Kulturpodden om Helsingfors i fiktionen:
