Jonas Jungar: “Ta själv reda på!” – kritiskt tänkande är avgörande i dagens samhälle, men verkar också leda till en misstänksamhet mot allt och alla

Eftersom all kunskap som mänskligheten samlat på sig i dag finns bakom några klick har källkritik blivit en av de viktigaste medborgarfärdigheterna. Men har man bara kritiska frågor och samtidigt misstror alla svar hamnar man snabbt i en häxkittel. Så verkar det ha gått för många ifråga om coronan, skriver Jonas Jungar.

Om man rör sig lite mer på nätets vildvuxna diskussionsforum stöter på man snabbt på uppmaningen: Do your own research! Gör din egen efterforskning!

Det låter jättebra och rationellt, i stil med "tro inte på allt du läser". 

Det har vi alla lärt oss redan i skolan (särskilt i den världsberömda, finländska skolan som toppat PISA och andra undersökningar), en skola som lovprisats internationellt t.ex. för hur väl den rustat oss mot desinformation och propaganda.

Instinktivt kan man tycka att det är en alltigenom förnuftig attityd - att själv söka information, att inte utgå ifrån att myndigheter och experter automatiskt har rätt, att inte svälja allt med hull och hår. 

Det är också något som betraktas som en medborgerlig dygd, vikten av att hålla makten och dem som styr till svars för sina handlingar. Den lilla människan fungerar i relation till en större ansiktslös och byråkratisk samhällsapparat, och av det följer automatiskt att man ska förhålla sig kritiskt till diverse diktat uppifrån. 

För man kan ju aldrig veta om de (härskarna) faktiskt vill oss (undersåtarna) väl eller inte. 

Den spänningen är ett centralt drag hos en välfungerande demokrati, och så ska det vara. Det är bara sunt.

Instinktivt kan man ju tycka att det är en alltigenom sund sak - att själv söka information, att inte utgå ifrån att myndigheter och experter automatiskt har rätt

Men någonstans under coronapandemins gång började den här kritiska hållningen gå överstyr. 

Dygden att ifrågasätta har för många i stället blivit en fix idé. Att man ifrågasätter verkar ha blivit viktigare än varför man gör det och på vilka grunder.

Är man övertygad om att man “ställer de frågor som ingen annan vågar ställa”, då upphöjer man sig själv till en förnuftets ädla och osjälviska försvarare.

Vem vill inte framstå som insiktsfull och alert, särskilt om alla andra kollektivt springer åt ett annat håll?

Dygden att ifrågasätta har för många istället blivit en fix idé

Jag är övertygad om att de som på ett eller annat sätt förnekar coronans existens eller ifrågasätter vaccinernas roll i kampen mot pandemin absolut anser sig vara “källkritiska”, att de agerar exakt så som de har blivit lärda att göra.

Många tror på riktigt att de gör samhället en stor tjänst genom att blåsa i visselpipan.

Men vi lever som bekant i en värld där folk kan googla fram sin egen verklighet. Du kan hitta precis vad som helst för stöd för vilken som helst uppfattning om du "gör din egen research". 

Det betyder att en källkritisk hållning - den som är så oändligt viktig för att man ska kunna sålla i informationsflödet - verkar ha blivit något av ett tveeggat svärd. 

Är man misstänksam (vilket vi har lärt oss att vara) och dessutom har all världens samlade information bakom ett enda klick - då öppnar sig oanade möjligheter. Eller snarare: lömska hot. 

Det man just läste kanske inte stämmer, för bakom nästa klick finns en alternativ förklaring (eller ett ifrågasättande som låter rimligt).  Det blir då ett slags källkritisk rundgång som inte leder någon vart.

Det blir då ett slags källkritisk rundgång som inte leder någon vart

Också hos oss, i ett land med en utbildningsnivå som resten av världen avundas, verkar det här fenomenet breda ut sig. 

Många har gått vilse i en kaotisk och skrämmande och värld där ingenting är sant, och allting är möjligt. 

Många har gått vilse i en kaotisk och skrämmande och värld där ingenting är sant, och allting är möjligt 

Men det finns också bra svar, inte bara bra frågor. Det är det källkritik i grund och botten handlar om. Att vissa svar (och åsikter) helt enkelt är bättre underbyggda än andra eftersom de bygger på t.ex. samlad erfarenhet, expertis och en etablerad vetenskaplig konsensus. 

Och att vissa typer av informationsförmedling är mer ansvarsfull och faktabaserad än annan.

Det är inte elitism eller översitteri att konstatera det. 

Det finns också bra svar, inte bara bra frågor

Ändå krockar det ibland med vad många förväntar sig av oss som jobbar inom medierna. Det heter att vi “mörkar”, idkar “åsiktsförtryck” och “censur”. Eller att de som har "fel" åsikt "tystas ner". Jag förstår att det är en lockande beskrivning.  

Men i ett läge där folks hälsa står på spel kan vi inte börja balansera mellan olika påståenden enligt något slags rättvisetänk (att alla åsikter måste respekteras och därmed ges offentlighet).  

Vi gör en bedömning av vad som rimligen kan stämma på basis av medicinsk expertis och vetenskapliga meriter i ett försök att komma så nära sanningen som möjligt. Garanterat aldrig ända fram ("sanning" är ett alltför stort ord), men så nära som möjligt.

Det deklarerade vi redan i början av pandemin, och det tänker vi hålla fast vid.

Skribenten är innehållschef på Svenska Yle med ansvar för journalistik och etik