Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Italien och Frankrike stärker banden – expert: Tveksamt om de är tillräckligt jämstarka för att få det att hålla

Angela Merkel har talar för en strängare ekonomisk linje än Hollande och Renzi som kräver större flexibilitet
Bildtext Mario Ricciardi, professor i rättsfilosofi vid statsuniversitetet i Milano, är tveksam till att Frankrike och Italien skulle kunna ersätta ledarduon Tyskland - Frankrike. Enligt honom spelar Italien inte i samma liga som Frankrike.

Efter ett par års kyla stärker Italien och Frankrike återigen sin relation. Både Italiens president Sergio Mattarella och premiärminister Mario Draghi har besökt den franske presidenten Emmanuel Macron. Det spekuleras till och med i en ny möjlig maktallians i EU mellan dessa länder. Men frågan är om det inte är för stor obalans i relationen.

Italien och Frankrike närmade sig varandra förra året då Giuseppe Conte var premiärminister i Italien och tillsammans med Macron kämpade för att få igenom den historiska återhämtningsplanen för de hårdast drabbade länderna i EU. Sedan Mario Draghi ersatte Conte har relationen blivit allt starkare. 

Det talas om att relationen inte har varit så stark mellan de här två länderna sedan 1945. 

Italiens president Sergio Mattarella visade detta med att göra sin första resa i början av sommaren sedan nedstängningen i mars 2020 till just Frankrike.

Mario Ricciardi är professor i rättsfilosofi vid Milanos statliga universitet och chefredaktör för den politiska tidskriften Il Mulino.
Bildtext Mario Ricciardi är professor i rättsfilosofi vid Milanos statliga universitet och chefredaktör för den politiska tidskriften Il Mulino.

Mario Ricciardi, professor i rättsfilosofi vid statsuniversitetet i Milano, är dock tveksam till att Frankrike och Italien skulle kunna ersätta ledarduon Tyskland - Frankrike. Enligt honom spelar Italien inte i samma liga som Frankrike.

– Historiskt står länderna visserligen varandra nära. Italien har alltid sneglat på Frankrike både när det gäller politik och kultur. Och under Macrons ledarskap har Frankrike fungerat som ett riktmärke, säger Mario Ricciardi.

Vill se ett modigare EU

I nättidningen Politico beskrivs den nya möjliga maktduon ha en något annorlunda ledarstil och vara mer villiga att både spendera och agera snabbare än den tidigare alliansen mellan Frankrike och Tyskland. De vill båda se ett djärvare EU.

Här pekar man på hur de båda länderna varit pådrivande för att få fram den rekordstora penningsumma som ska hjälp Europa att återhämta sig efter coronapandemin. 

Andra gemensamma intressen och politiska mål handlar om att reformera EU:s utgiftsregler, underteckna ett bilateralt fördrag baserat på den fransk-tyska modellen och komma överens om gemensamma industriprojekt och rättsliga samarbeten.

– Italien har mycket att vinna på bra relationer med Frankrike, inte minst för att få en större tyngd i EU, säger Ricciardi.

EU:s flagga utanför det grekiska parlamentet
Bildtext Italien har mycket att vinna på bra relationer med Frankrike, inte minst för att få en större tyngd i EU.

"En skam för EU"

Det handlar också om att både Frankrike och Italien har en stark vilja att ändra grundinriktningen i den europeiska politiken, nämligen det som handlar om stabilitetspakten och åtstramningspolitiken. 

Enligt professor Mario Ricciardi råder det konsensus mellan mellan Macron och Draghi om att det måste finnas mer flexibilitet i EU. Den tyska åtstramningslinjen menar de är destruktiv.

– Det som hände i Grekland är en skam för Europa och skulle samma sak ske i ett större EU-land skulle det vara slutet för EU-projektet, och det är alla EU-länder medvetna om, säger Ricciardi.

Frankrikes president Emmanuel Macron gestikulerar på en presskonferens i Riga.
Bildtext Frankrikes president Emmanuel Macron har försökt etablera en maktbalans, säger professor Mario Ricciardi.

Men förutsättningarna för relationsbygget är inte vad de historiskt varit. 

– Det finns inga nära politiska relationer som det fanns mellan olika politiska läger i de båda länderna förr, då till exempel den italienska vänstern hade starka band till den franska vänstern och delade samma gemensamma politiska horisont. Det finns inget kvar av det.

Frankrike saknar också en stabil samtalspartner bland de italienska politikerna, vilket inte underlättar relationsbygget. Dessutom finns stora skillnader länderna emellan. 

– Frankrike är en militär stormakt jämfört med Italien. De har kärnvapen. Och spelar en större roll internationellt, inte minst i Afrika, än Italien. Det råder också friktion mellan italienska och franska företag som konkurrerar både inom och utanför EU. 

Macron EU:s nya Merkel

Hur långt Macrons och Draghis gemensamma bakgrund som före detta bankrådgivare räcker för att bygga relationen mellan de två länderna är svårt att veta. Mario Ricciardi menar att deras ledarstil i övrigt skiljer sig åt.

– Macron är mer politiker än vad Draghi är. Macron har också en mer amerikansk och enväldig ledarstil. 

Emmanuel Macron och Angela Merkel tittar på varandra under en presskonferens i Berlin.
Bildtext Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel under en presskonferens i Berlin.

Det franska presidentämbetets starkare rötter möjliggör helt enkelt ett starkare ledarskap.

– I Italien, där politiken är väldigt fragmenterad och både politiker och väljare tenderar att vara väldigt ombytliga finns inte den typen av ledarfigurer alls.

Macron försöker bli den europeiska ledare som Merkel var. Han vill leda Europa.

– Det är inte en relation mellan jämlikar. Frankrike är betydligt starkare.

Tyskland – den ekonomiska motorn

Utifrån ett historiskt perspektiv så är Tyskland den stora ekonomiska motorn i Europa och Frankrike den starka militärmakten. 

– De senaste tjugo åren har de två länderna blivit mer jämstarka. Och Macron har försökt etablera en maktbalans, säger Ricciardi.

Italien vill så klart vara med och sätta dagordningen, driva gemensamma intressen och frågor som enar och så vidare. 

Mario Draghi med ett leende på läpparna på väg till sin sista presskonferens som ECB-chef, den 24 oktober 2019.
Bildtext Italiens premiärminister Mario Draghi är en italiensk ekonom, bankman och politiker.

– Vad som kommer hända beror på hur det går i Tyskland. Om det blir ett nytt ledarskap med De Gröna i regeringen, skulle det kanske underlätta en dialog med exempelvis Italien.

Men Italien är knappast tillräckligt starkt på egen hand för att närma sig ett av de större länderna, utan behöver backas upp av fler länder. 

– Det räcker inte med Draghi som har bra internationellt rykte och står för någon slags garanti och stabilitet.

Brexit underlättar inte

Storbritanniens utträde ur unionen har inte spelat så stor roll för Italiens position i EU. De två länderna har egentligen aldrig stått varandra särskilt nära politiskt. 

– De förstår helt enkelt inte varandra när det kommer till politik. Brexit har inte direkt underlättat relationerna. säger Ricciardi.

De är också väl medvetna om att det är hög tid att agera nu, medan tiden är inne, med Draghi som har medvind och innan Tyskland har en ny ledare som är varm i kläderna. Dessutom måste Macron slåss för att bli omvald. 

Storbritanniens och EU:s flaggor bredvid varandra utanpå en byggnad.
Bildtext Storbritanniens utträde ur unionen har inte spelat så stor roll för Italiens position i EU.

– Det har skett en avgörande omstart av de transalpina relationerna mellan Italien och Frankrike. Vi har mycket gemensamt med Frankrike när det gäller sociala-, ekonomiska- och budgetfrågor samt kring ekologisk- och digital övergång, säger Vincenzo Amendola Italiens minister med ansvar för EU-frågor till nättidningen Politico. 

Men det ska sägas att fram tills nyligen var relationen mellan de två länderna desto kyligare och relativt komplex. För ett par år sedan tvistade de om allt från migration och Libyen till de gula-västarna. 

Olika men förstår varandra

Det stack i ögonen på Macron när Italiens utrikesminister Luigi di Maio besökte och visade sitt stöd åt de gula västarna-rörelsen, som utgjorde sociala protester mot den franska eliten. Något som till och med fick Frankrike att kalla hem sin ambassadör från Rom.  

Nu är situationen en helt annan. Men det betyder inte att det kommer att bli lätt för de två länderna att få igenom det de önskar. EU-staterna i norr kommer göra allt som går för att hålla igen utgifterna med både utgiftstak och begränsningar av det finansiella samarbetet. 

Medan staterna i Öst- och Centraleuropa fortsätter att utmana Macrons socialliberala politik, som de avskyr. 

De båda länderna får dock skynda sig att utveckla sin relation, som redan sägs bygga på i princip dagliga kontakter, enligt Politico.

Nästa år 2022 ställs Macron inför ett nytt presidentval, vilket kommer flytta hans fokus från den regionala till den nationella politiken för en period, då Tysklands nya ledare säkert håller på att bli varma i kläderna. 

– Italien och Frankrike är olika, men förstår varandra, säger Mario Ricciardi.