Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Barnens vittnesmål om övergrepp föll i skymundan under metoo-upprop: Största subkategorin också i Svenskfinland

Barn sitter på vuxens axlar.
Bildtext Vittnesmålen i samband med bland annat #dammenbrister visar på att en stor del av övergreppen skett i barndomen. Att så många var drabbade som barn föll något i glömska under debatten efter #metoo.

Läser man i dag igenom vittnesmålen i #dammenbrister, det vill säga Svenskfinlands motsvarighet till #metoo, reagerar man på hur många som berättar om övergrepp som skett i barndomen. Barnen glömdes bort i diskussionen, säger Nina Nyman som är administratör för #dammenbrister och som försökt lyfta frågan.

Det blir i höst fyra år sedan rörelsen #metoo drog över världen. I samband med #metoo gjordes olika slags bransch- och gruppupprop på samma tema och ett av dem var #dammenbrister, där man samlade in vittnesmål från Svenskfinland.

– Det svåraste och mest överraskande med #dammenbrister var alla övergrepp som skett i barndomen, säger Nina Nyman som är en av adminstratörerna och doktorand i genusvetenskap vid Åbo Akademi.

I många av fallen handlade det om lågstadiebarn eller till och med barn i dagisåldern.

Så här i efterhand kan man konstatera att barn som offer för övergrepp för det mesta fallit bort i diskussionen efter #metoo, konstaterar Nyman.

– Jag tror att de här berättelserna var så överraskande att man inte fört fram och analyserat dem på samma sätt som de mer väntade berättelserna om trakasserier och övergrepp mot vuxna kvinnor.

Jag är 7 år gammal. Jag har en nära vän, som har en bror (måste ha varit närmare 20) och jag tycker inte riktigt om honom för han vill ofta umgås med oss då föräldrarna inte är hemma. Han vill att jag ska sitta i famnen på honom då vi spelar brädspel. Jag vill egentligen inte göra det för han brukar ta fram sin penis innan jag sätter mig och det är obehagligt, men han tjatar och lovar lämna oss ifred om jag gör det.

― Vittnesmål 21 i #dammenbrister

Samma strukturer som drabbar vuxna?

Nyman säger att man i dessa vittnesskildringar delvis kan se samma strukturer och systematik som de vittnesmål som berör vuxna. Hon betonar dock att det är stor skillnad på att utsättas för sexuella övergrepp som barn jämfört med att vara vuxen.

Övergrepp på barn ses ändå ofta som enskilda och isolerade händelser, inte som en del av samma strukturer som drabbar vuxna.

Därför föll barnen lätt bort från de åtgärder som sattes in efter #metoo.

– Övergrepp mot barn ses som något ovanligt och väsensskilt, men vittnesmålen tyder på något annat.

Nyman påpekar att trots att #metoo aktivt diskuterats i något år nu har vi knappt börjat prata om barnen och förövarna de råkat ut för, som i flera fall var jämnåriga eller lite äldre barn och unga.

Det mest tydliga exemplet där barnens utsatthet lyfts fram i vågen efter #metoo, är uppropet #MeTooInceste i Frankrike tidigare i år.

Det var enbart flickor, kvinnor och icke-binära som skickade in sina vittnesmål till #dammenbrister, övergrepp på små pojkar finns alltså inte med här vilket bör tas i beaktande.

I så gott som alla vittnesmål är förövaren någon som barnet litat på.

– Där förövaren varit en vuxen person så handlar det i vittnesmålen ofta om pappor, styvpappor, kompisars pappor eller lärare, säger Nyman.

Inte i ett enda vittnesmål pekades förövaren ut med namn.

Porträttbild av Nina Nyman.
Bildtext Nina Nyman var administratör för uppropet #dammenbrister och säger att en orsak till att vi sällan talat om vittnesmålen som handlar om övergrepp mot barn är att vi ser det som något väsensskilt och inte som en del av diskussionen om strukturella övergrepp och strukturellt våld.

Lösningen då?

Nyman säger att berättelserna sällan handlar om så kallade "fula gubbar", men kan vittna om ganska luddiga situationer, till exempel vuxna som beter sig gränslöst.

Men i många av vittnesmålen är det alltså barn som utsätter andra barn för övergrepp eller trakasserier.

Nyman påpekar att man i dag blivit betydligt bättre att prata om gränser med barn, men att det tidigare saknades ett språk för det.

– Man kunde utan problem berätta att man exempelvis blivit knuffad i matkön, men i de fall där det finns en könsdimension med och någon blivit sexuellt kränkt saknades orden, och man kan först som vuxen förstå vad som hände och många har därför burit sådana händelser med sig hela livet.

Så vi måste fortsätta lyfta temat och prata om det, konstaterar Nyman.

– Och om man som barn i sitt oförstånd gjort sig skyldig till sexuell kränkning av någon, kanske man inte heller förmår säga förlåt om man inte kan sätta ord på vad det är man gjort och förstår vad det inneburit för den andra.

Var på barnkalas som 5–6-åring och satt uppe på en vind och lekte med en annan tjej när en 16–17-årig kille kom och drog upp mig i famnen och la mig raklånges över hans ben, drog av mig byxorna, smiskade mig på baken och tryckte in fingrarna mellan benen med mera.

― Vittnesmål 24 i #dammenbrister

Mycket har blivit bättre

Julia Korkman, docent i rättspsykologi och forskare vid Åbo Akademi, är inte förvånad över att så många vittnat om övergrepp i barndomen.

– Många av de här övergreppen har skett för ganska länge sedan. Tidigare talades det knappt om övergrepp mot barn och vare sig vuxna, ungdomar eller barn hade särskilt mycket kunskap om detta.

Även om många ännu i dag inte berättar om denna typ av erfarenheter, har utvecklingen klart gått mot det bättre, och i dag är det mer sannolikt att barn berättar om sexuella kränkningar, säger Korkman.

Ända sedan slutet av 1980-talet har de sexuella övergreppen mot barn minskat stadigt, men under 2010-talet kunde man se att den här minskningen avtog. Det visar Barnofferundersökningar och Hälsa i Skolan-enkäter.

Det är dock delvis en annan typ av övergrepp vi nu talar om, menar Korkman.

– De digitala medierna medför en risk för att de här fallen börjar öka igen och vi måste lägga manken till att så inte sker.

Julia Korkman poserar för kameran.
Bildtext Julia Korkman som är docent i rättspsykologi och forskare vid Åbo Akademi, säger att det varit av största vikt att berättelserna kommit fram och acceptansen för de här beteendena finns inte längre.

De digitala mediernas era

Det här varnar också Rädda Barnen för i sin utredning om grooming av barn på nätet.

I och med de digitala medierna kan man också se en könsförskjutning, det vill säga att allt fler pojkar utsätts för sexuella övergrepp på nätet.

Korkman påpekar att lösningen knappast är att vuxna förbjuder barn och unga att vara på nätet helt och hållet, utan det viktiga är att ge den unga redskap för hur hen ska hantera olika situationer och överlag föra diskussion om vad barnet gör på nätet.

– Ofta känner unga väl till vilka farorna är.

Det bästa vore enligt henne att visa barnet eller den unga att hen tryggt kan berätta om vad som helst åt sin förälder eller andra trygga vuxna, på det sättet ökar också sannolikheten för att barnet berättar om något osakligt närmande sker på nätet.

Jag har blivit utsatt för fler övergrepp än jag kan räkna i Svenskfinland.

― Vittnesmål 932 i #dammenbrister

Andras vittnesmål viktiga

Korkman påpekar att #metoo ändå verkligen har gjort en skillnad, och Nyman påpekar att barn tar efter vuxna och i och med att vissa beteenden inte längre accepteras så smittar de heller inte av sig till yngre i samma utsträckning som tidigare.

– Det som ju diskuterades mest var sådana former av sexuella trakasserier som förr har accepterats och godkänts och funnits helt öppet, till exempel tafsande och sexuellt kränkande kommentarer, säger Korkman.

Korkman säger att även om just övergrepp på barn inte fick så stor uppmärksamhet i #metoo och de andra kampanjerna, så har rörelsen indirekt hjälpt människor att få ett avslut på det de varit med om.

– Det har varit av största vikt att de här berättelserna kommit fram. 

Korkman menar att då man kunnat se att andra har varit med om liknande övergrepp i barndomen, inser man att man själv varit ett offer precis som de andra, att man inte varit ansvarig för det som hände. 

– För många var det också första gången de satte ord på vad som hände dem i barndomen, och det har nog hjälpt många vidare, säger Korkman.

Plötsligt nyper min gudfar mig i bröstet som ännu är en liten flickas bröst. Han tar tag runt min midja och säger att han ska lära mig simma, fast jag kan simma. Han för in ett finger under baddräktens kant och ner mot min slida, han håller mig i skruvstäd och håller så hårt att det tar ont. Han trycker sitt underliv mot mina ben och jag känner att det är hårt och han trycker och trycker och gnider sig mot mitt ben. Jag försöker komma loss men han släpper inte. Jag försöker spjärna emot men han håller mig och för in ett finger i mig. Det gör ont och jag skriker till och han ler och trycker fingret längre in. Jag dör inombords. Spjärnar inte emot längre. Jag är tyst och rädd och tänker på min gudmor som kokar nypotatis och som inte hör min tysta gråt.

― Vittnesmål 943 i #dammenbrister