"Lever jag ännu?" – under det senaste året har Alexander Ståhlberg fått tackla kroppshets, benbrott och längdskidåkarnas yrkessjukdom men också stigit fram som grenens heta framtidsnamn
Hans mål är att bli bäst på det han gör. I vintras kom han nära då han som bästa finländare vann två silver och ett brons i junior-VM i Vuokatti. En bedrift som blir än mer anmärkningsvärd då "Tjalle" berättar om de problem han tvingades möta på vägen dit.
Då Alexander Ståhlberg bröt nyckelbenet i en fotbollsmatch i våras kunde det ha gått mycket värre. Men det gjorde det inte. Och nu tränar han för fullt igen.
Fast det kunde ha gått riktigt illa redan förra sommaren.
– Då var det nog ganska svart, avslöjar 19-åringen lugnt där han sitter med havet som fond på gården hemma i Tacksamviken i Oravais.
Tävlingsbanorna i längdskidåkning har utvecklats i en riktning som ser ut att gynna "bergsgetter", det vill säga starka, men lätta och spänstiga åkare typ Therese Johaug. I värsta fall kan det nya längdåkaridealet leda till kroppshets.
Alexander klarade sig helskinnad ur sitt viktexperiment, men så kom följande motgång.
– I början av vintern då jag började köra max och flåsa ordentligt, kändes det som om jag hade ett lock i halsen. Det gick varken att få in luft eller att få ut den och jag började hyperventilera. Dessutom kom det ett pipande ljud ur lungorna.
I våras visade ett test att Norrvalla Ski Team-åkaren utvecklat längdåkarnas "yrkessjukdom" astma.
I vinter sätts Ståhlbergs målmedvetenhet och viljestyrka åter på prov. Har han fotbollsskadan till trots den styrka i överkroppen som krävs av den som vill vara bäst i spåret? Och hur kommer astman att påverka hans träning och tävlande då det blir kallt?
Se Sportlivs minidokumentär om skidlöftet Alexander Ståhlberg:
"Jag trodde att jag brutit nacken"
Himlen är mörk och det har utlovats regn då Sportliv i medlet av augusti kommer fram till Vörå skidcentrum.
Snart kurvar också Alexander Ståhlberg in på parkeringsplatsen i sin vita Mercedes. På plats är också hans mångåriga tränare Jonas Lindell och träningskamraterna Casper Hjerpe och Alex Svartsjö.
På programmet står "pito-stakning", sex gånger upp för HB, helvetesbacken. En träning Ståhlberg inte hade kunnat genomföra en månad tidigare.
Som barn var fotboll den gren som Alexander först fastnade för. Och även om skidåkningen med åren blev allt viktigare har fotbollen alltid funnits med om somrarna. Men efter en träningsmatch i maj har fotbollen fått ge vika. Riskerna är för stora.
– Jag fick som en hockeytackling från sidan och gjorde en volt över motståndaren. Jag landade på nacken och kände att något gick av. Först trodde jag att jag brutit nacken. Då jag steg upp tänkte jag "lever jag ännu?".
Det visade sig ändå att det "bara" var nyckelbenet som gått av. Det innebar i alla fall att han fick sitta och trampa på spinningcykeln i åtta veckor i stället för att jobba på muskelstyrkan i överkroppen.
– Uthållighetsmässigt har han inte gått bakåt på grund av skadan, men styrkemässigt fick vi mer att jobba på då ena armen var ur spel så länge, berättar Jonas Lindell, som varit Tjalles tränare sedan han var tolv.
Tur i oturen var att olyckan skedde vid bästa möjliga tidpunkt för en skidåkare.
– Vi har ännu gott om tid och det är långt till nästa stora mål, junior-VM i Polen i vinter, konstaterar Lindell lugnt.
Hemligt experiment
Då förmiddagspasset i Vörå är avslutat hoppar Alexander Ståhlberg i bilen och styr tillbaka hem till Oravais.
Då skolåret börjar en vecka senare ska han inleda sitt fjärde och sista läsår vid idrottsgymnasiet i Vörå och samtidigt återvända till skolans internat. Det betyder att han inte behöver bekymra sig över sina måltider.
Men i dag avnjuter han sin pastamåltid hemma – med god aptit. Annat var det för ett år sen.
– Det började väl bara med att jag ville se hur hårt jag skidar om jag är 7–8 kilo lättare. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt.
I stället för att bli bättre, blev formen sämre.
Alexander hade inte berättat för någon om sitt experiment, men då det uppdagades, uppmanades han börja äta mer. Vilket var lättare sagt än gjort.
– Då man gick ner, ville man bara lägre och lägre och lägre. Fast jag hade nått målet så ville jag ändå lägre. Det hade fastnat i skallen och blivit nästan som en sjukdom.
Någon egentlig ätstörning hann det ändå aldrig bli och efter ungefär en månad var han tillbaka på rätt kurs.
– Det var ingen lätt väg, men då jag började trappa upp mängden mat började det gå mycket lättare och till sist var jag tillbaka där jag skulle vara.
Men efter matproblemen kom följande utmaning.
Astmatest gav väntat svar
Alexander hade redan tidigare märkt att han inte klarade sig lika bra i tävlingar på hög höjd. Visserligen är det tyngre för alla att andas i tunn luft, men han hade ändå haft på känn att det varit jobbigare för honom än för många andra.
Då andningsproblemen bara fortsatte, bestämdes det att han skulle gå på astmatest då tävlingssäsongen var över.
– Testet gick i korthet ut på att jag skulle andas in kall luft och hyperventilera för att framkalla ett astmaanfall. Resultatet visade på en 20-procentig nedsättning av min lungfunktion. De sa att det är ett klart fall av astma.
I dag talar man om astma som en "yrkessjukdom" som längdskidåkare ofta utvecklar.
– Orsaken till att jag fått astma är säkert densamma som för många andra skidåkare. Att göra sin maxprestation i kalla förhållanden är inte bra för andningsorganen.
Enligt norska och svenska medier har exceptionellt många av ländernas flerfaldiga olympiska skidmedaljörer fått en astmadiagnos, däribland Marit Bjørgen, Maiken Caspersen Falla, Astrid Uhrenholdt Jacobsen, Ragnhild Haga, Ingvild Flugstad Østberg, Martin Johnsrud Sundby, Anna Haag, Johan Olsson, Marcus Hellner och Calle Halfvarsson.
Ståhlberg är den första att erkänna att även han som yngre varit lite skeptisk till att så många elitåkare diagnostiserats med astma. Som många andra misstänkte han att de fått diagnosen för att kunna använda astmamediciner som ger en fördel i tävlingsspåret.
– Nu tänker jag helt tvärtom. Jag skulle absolut helst köra på utan några problem med andningen och utan mediciner, men nedsättningen av min lungfunktion är alldeles för stor för den här sporten.
Då Sportliv träffar Ståhlberg i mitten av augusti har han ännu inte fått sin astmamedicin.
Finländsk skidåknings superlöfte
Redan i ett par års tid har Alexander Ståhlbergs egenskaper och resultat jämförts med en viss Iivo Niskanens. Och visst har det även talats om OS i Peking. Men i Vörå intygar tränaren Jonas Lindell att man tar det lugnt.
– Vi har inte bråttom, men vi hoppas förstås att han ska blomma ut och gå från att vara en duktig junior till en riktigt bra senior. Dit krävs nog några steg till, men vi är på god väg.
Första gången omgivningen på riktigt fick upp ögonen för Alexander Ståhlberg var då han i januari 2020 knep en fjärde plats på tio kilometer klassiskt och var sexa i fristilssprinten i ungdoms-OS i Schweiz.
I junior-VM i Tyskland drygt en månad senare fick han nöja sig med en 47:e plats på tio kilometer klassiskt och en elfte plats i stafetten.
I februari i år kom så det stora genombrottet. I junior-VM i Vuokatti vann Alexander Ståhlberg silver på fristilstian och i stafetten och brons på 30 kilometer klassiskt.
– Jag har länge känt att jag har prestationen i mig, men inte riktigt fått visa vad jag kan. Visst har jag vunnit flera guld i junior-FM, men i de stora, viktiga tävlingarna har jag känt att jag misslyckats, så det var roligt att äntligen få resultat.
Och just nu är Ståhlberg mer motiverad än någonsin att visa vad han går för.
– Jag tycker det är häftigt hur man vågar pressa sig själv och se var ens gränser går. Skidåkning är en väldigt tuff sport och det är nog därför jag är så extra exalterad över den här grenen.
Vilka resultat den kommande vintern har att bjuda på återstår att se. Målet är tillsvidare juniorframgång och stadig utveckling – allt för att i framtiden slå sig in i senioreliten.
– Jag tycker inte om att säga exakt att jag vinner OS just då och då. Jag har alltid haft som mål att skida så hårt som möjligt, och med det målet kommer också resultat. Det är jag ganska säker på.
