Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Vännerna Richardsson och Chydenius tillsammans på prispallen – stöder varandra i vått och torrt: "Man kan säga vad som helst till Nina utan att det blir pinsamt"

Uppdaterad 29.08.2021 17:11.
Camilla Richardsson springer.
Bildtext Camilla Richardsson blev passerad av Kristiina Mäki på sista varvet.

Silver för Camilla Richardsson, brons för Nina Chydenius – idel breda leenden. Löparkompisarna åker båda hem med två medaljer från Kalevaspelen i Tammerfors.

Det är egentligen bara att ställa fram mikrofonen och låta Camilla Richardsson och Nina Chydenius hålla låda. De goda kompisarna har nyss båda slagit sig in i topp-3 på damernas 5000 meter och inkasserat sin andra medalj för helgen.

De ler, skrattar och fyller på varandras svar.

Det har gått ungefär tio minuter sedan målgången på 5000 meter. Esbo IF:s Richardsson kunde inte svara på den finsktjeckiska 1500-meterslöparen Kristiina Mäkis spurt på sista varvet och slutade tvåa med tiden 15.56,42, medan Gamlakarleby IF:s Chydenius kapade 18 sekunder av sitt personbästa med bronsnoteringen 16.07,42.

– Det blev en jättefin tävling. Vi hade smått kommit överens på förhand att vi skulle växeldra och alla drog sitt strå till stacken. Jag kände på sista kilometern att det var bäddat för Mäki. Om man springer 1500 meter på 4.01 så ska man helt enkelt besegra mig på sista varvet, säger Richardsson.

Chydenius tackar Richardsson och Mäki för det personliga rekordet. Fredagens 10 000 meter tyngde i benen och utan draghjälpen hade hon inte klarat av en tid på närmare 16 minuter.

– Det var bara att hålla sig med, och när jag tappade tänkte jag att jag försöker springa ifrån Ilona så tidigt som möjligt. Och det lyckades, säger Chydenius som hade sju sekunder ner till loppets fyra Ilona Mononen.

"Nina jättenyttigt psykiskt stöd"

Båda åker hem från Tammerfors med dubbla medaljer. På fredagen segrade Chydenius på 10 000 meter, på lördagen var det Richardssons tur att vinna 3000 meter hinder.

För Chydenius var medaljerna hennes första i Kalevaspelen, medan Richardsson nu är uppe i elva totalt. Men dessa två kom efter en av karriärens svåraste säsonger. Envisa skador tvingade henne bland annat att tacka nej till OS.

Camilla Richardsson springer.
Bildtext Loppets tätkvartett från vänster: Kristiina Mäki, Nina Chydenius, Camilla Richardsson och Ilona Mononen.

– Jag sa redan i maj till Jukka (tränaren Keskisalo) att vi slänger in handduken. Jag såg inte nån idé att fortsätta, men han sa att jag ska fortsätta åtminstone en månad till. Och jag är glad att han var enträgen. Skulle jag bestämt själv skulle jag ha skitit i det, men nu har jag nånting att bygga på till nästa år.

Chydenius vänder sig mot Richardsson och fortsätter:

– Och sen tycker jag det var fint att han satte in de där 1500-metersloppen i ditt program. Du byggde upp ditt självförtroende och det gick bättre tävling för tävling. Det är ändå så mycket mentalt. När man får rätt så lätta lopp, så känner man att okej, kanske jag klarar av lite mer, och sen lite mer.

Richardsson skrattar till efter att ha lyssnat på mångåriga vännens säsongsanalys. Duon har haft mycket hjälp av varandra, inte minst när de gått igenom tyngre perioder i livet.

– Det är lätt att ha Nina nära. Hon är jättenyttigt psykiskt stöd. När det går dåligt ringer man åt Nina och hon förstår exakt vad man pratar om. Man kan säga vad som helst till Nina utan att det blir pinsamt, säger Richardsson.

Rörd över Chydenius guld

Chydenius berättar att hon och Richardsson tänker väldigt lika om träning och idrott.

– Löpningen är så stor del av våra liv, eller hela vårt liv egentligen. Och att få tala med en människa som tänker exakt som jag är så otroligt skönt. Andra kan tycka att herregud vad besatt jag är av varenda en liten detalj och hur noggrant jag ska analysera allt. Men Camilla förstår.

Chydenius gjorde sitt stora nationella genombrott i Tammerfors. Detta efter att ha kämpat med bland annat ätstörningar i ett årtionde.

Richardsson vet vad vännen varit med om, och säger att hon kände sig lyckligare över Chydenius seger än sitt eget guld.

– Jag blev nog lite rörd. Det är lätt att se på tv och konstatera att okej, hon vann, kul för henne. Men när man vet bakgrunden och allt jobb som ligger bakom, så rör det en på ett annat sätt, säger Richardsson.

– Jag vet hur dedikerad Nina har varit. Man måste lägga all sin tid för att nå såna här tider. Det är hårt jobb som lett fram till det här och jag har hela tiden sagt åt Nina att det inte är nån idé att stressa, det kommer nog. Och jag vet själv, det finns inget bättre än när man suttit fast och det äntligen lossnar.

Diskussion om artikeln