Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: I nya essäer skriver Michel Ekman om vikten av hemmet, minnet och långsamheten

Uppdaterad 07.09.2021 09:20.
Kritikern och essäisten Michel Ekman.
Bildtext Michel Ekman är aktuell med essäsamlingen "Lyckliga slut - Elva essäer och en dagbok".

I ett flertal tidigare verk har litteraturforskaren, kritikern och essäisten Michel Ekman använt sitt eget liv och sin egen familj som utgångspunkt för reflektioner kring tidens gång och minnets nyckfullhet och bedräglighet, så också i den nu aktuella boken "Lyckliga slut".

”Hur vet man om en bok är bra? När du inte läser den, utan den läser dig." Jag kommer att tänka på citatet som flimrade förbi på sociala medier häromveckan när jag läser Michel Ekmans nya essäsamling Lyckliga slut.

I en av essäerna skriver Ekman om hur han slukade tio av Joel Haahtelas böcker på raken utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det var som fängslade honom så.

Vid läsningen erfor Ekman ”en hemlighetsfull attraktion, nästan som en förälskelse”. Han upplevde att någonting i Haahtelas verk resonerade med känslor och erfarenheter som varit fördolda eller svåra för honom att artikulera, men som nu steg upp till ytan på ett oväntat och kraftfullt sätt.

Så småningom insåg Ekman att de teman och stämningar som Haahtela gestaltar i sina verk – förlust och brist, melankoli och livssorg, ensamhet och utanförskap - hängde ihop med hans egen mamma, hennes livssituation, hur hon förhöll sig till sig själv och till sin omgivning.

Joel Haahtelas böcker blir ett slags katalysatorer som hjälper Ekman att fundera vidare och djupare på varför hans mamma alltid kändes så fjär, avvisande och emotionellt begränsad.

De reflektioner och tidsresor som läsningen av Haahtelas verk ger upphov till gör det möjligt för Ekman att närma sig sin mamma ur nya perspektiv och att få en mer inkännande förståelse för varför hennes liv kom att gestalta sig så som det gjorde.


Långsamhetens lov

I ett flertal tidigare verk har litteraturforskaren, kritikern och essäisten Michel Ekman använt sitt eget liv och sin egen familj som utgångspunkt för reflektioner kring såväl tidens gång som minnets nyckfullhet och bedräglighet.

I Självbiografiskt lexikon (2017) tog Ekman med läsaren på en högst personlig resa genom tid och rum.

Likt en arkeolog grävde sig Ekman genom lager på lager av liv, och med hjälp av alfabetet orienterade sig författaren genom barndomens besvikelser, tonårens tafatthet och den vuxna mannens vilsenhet och tillkortakommanden.

Jag tänker på nötskrikor (2019) bestod av dagboksanteckningar från april 2013 till slutet av år 2018 – en bok som i hög grad kretsade kring det vardagliga och vardagsnära, promenader och fågelskådning, samt reflektioner kring det lästa och det sedda i filmväg.

Michel Ekman är en storkonsument av film, en konstform som enligt honom ”allra kraftfullast förmedlar erfarenheter och väcker känslor och minnen”.

Musiken och poesin kan förvisso tävla med filmen genom att appellera till känslorna, men enligt Ekman kan filmen i högre grad fördjupa och analysera intrycken från omvärlden. Och även om epiken behärskar fördjupningen når den sällan samma emotionella tilltal som filmen, konstaterar Ekman.

Många av essäerna i Lyckliga slut fokuserar följaktligen på filmskapare som av olika anledningar är viktiga för Michel Ekman, som de japanska regissörerna Yasujiro Ozu och Hirokazu Kore-eda, eller den tyska dokumentärfilmaren Volker Koepp, för att nämna några exempel.

Det som Ekman uppskattar i en film är långsamhet och minimalism, det sparsmakade uttrycket, filmer som bjuder på tidsfickor, luckor och osäkerhet. Filmer som är befriade från en framåtdrivande och påfrestande intrig.

Långsamheten skärper vår förmåga att se detaljer, uppfatta nyanser och registrera små skiftningar i stämnings- och känslolägen.

Michel Ekman är en hängiven promenerare som ägnar sig åt dagliga, ibland ostrukturerade och planlösa men ibland strikt reglerade och systematiska, vandringar.

Promenaderna blir ett sätt att bearbeta tidigare erfarenheter och upplevelser samt att processa ny information, nya synintryck och skeenden i ens närmiljö.

Olika tidsplan flyter samman och formar en väv av sammanträffanden, hugskott och minnestrådar. Likt en dykarklocka rör sig vandraren Ekman mellan olika verkligheter, olika rumsligheter, olika hemligheter/hemlikheter.

Pärmen till Michel Ekmans essäsamling "Lyckliga slut".
Bildtext På pärmen till Michel Ekmans essäsamling kan vi se Edvard Munchs sista självporträtt, målningen "Mellom klokken og sengen" (1940-43) som enligt Michel Ekman på ett ypperligt sätt gestaltar det naturliga åldrandet som "ett påtvingat passivt avstående, en upplösning och ett otydligblivande."


Infallsrika och njutbara texter

Frågan som Michel Ekman ständigt kretsar kring är vilken betydelse filmen, litteraturen, bildkonsten och musiken kan ha i ens liv, vilken funktion kan konsten inta för ens självförståelse?

För Ekmans del verkar det som om konsten hjälper honom att minnas – via konsten kan han få syn på sådant som varit fördolt för honom, med hjälp av de frågeställningar och reflektioner som ett verk väcker kan han lära sig nya saker om sig själv, upptäcka sin omgivning på ett annat sätt, och förstå världen lite bättre.

Lyckliga slut består av elva essäer och tio utdrag ur en dagbok som tar sin början våren 2020 när coronaviruset kom att begränsa den fysiska rörligheten och umgänget med andra människor.

För Michel Ekmans del innebär den frivilliga isoleringen inte några större omstruktureringar av livet – han läser, skriver, ser film och lyssnar på musik, och känner en viss lättnad över att det finns klara gränser för vad man kan och får göra: ”isoleringen (är) kanske mer ett mentalt tillstånd än en verklig förändring av levnadsomständigheterna”.

Under månadernas lopp infinner sig trots allt en viss leda och hemmet börjar kännas som en tryckkammare. Man kan skönja en viss frustration som i första hand beror på tröttheten i att leva i ständig ovisshet.

Dagboksutdragen bär rubriken ”Hemma” och i sina texter funderar Ekman en hel del på hemmet som plats och tidskapsel samt betydelsen av familjen och det vardagliga – vilka obekväma och motstridiga minnen som är förknippade med barndomshemmet och vilka känslor av saknad och sorg som det förlorade sommarstället kan väcka, men också den känsla av hemlöshet och alienation som man med stigande ålder kan känna inför samtiden – eller inför sig själv:

”I den ström som oavbrutet tar oss mot döden måste vi försöka bibehålla något slags bottenkänning, något som bromsar farten och påminner oss om vem vi är, var vi kommer ifrån, vad som format oss.”

Lyckliga slut bjuder på många infallsrika och njutbara texter som väcker upptäckarlusten och sporrar till egna strövtåg – såväl ute i naturen som i läsfåtöljen, men också i de egna minnenas och berättelsernas skymningslandskap.