Efter flera år som transman vill Mira vara kvinna igen: "Jag önskar att det hade funnits en annan väg"
Under de senaste tio åren har könsutredningarna bland unga ökat. När Mira som tonåring ville korrigera sitt kön hade hon bråttom. Nu önskar hon att hon hade gett processen lite mer tid. Dokumentären Jag vill vara Mira igen handlar om en ung person som söker sin könsidentitet.
När jag första gången hösten 2019 hörde om Mira hette hon ännu Kai och identifierade sig som man. Jag ville intervjua en transperson som var nöjd med sitt liv och kunde berätta om sina erfarenheter.
Intervjun sköts upp och när jag ett halvt år senare kontaktade Mira igen hade hennes liv tagit en ny vändning.
Mira, som hade levt som transman i hela sitt vuxna liv, hade blivit allt mer obekväm i sin maskulina roll.
– Jag vill inte kalla mig för en ångrare men jag kan ibland önska att det hade funnits en annan väg för mig, säger Mira som idag är 26 år gammal.
Som tonåring var hon ändå fast besluten att det här var rätt väg att gå. Hon fick sin transdiagnos som 18 år gammal. Då började hon testosteronbehandlingen och gick igenom medicinska ingrepp för att korrigera sitt kön.
Som man kände jag mig fri och hade lättare att uttrycka mig
Mira
Ovanligt att man ångrar sig
I dokumentären besöker Mira transpolikliniken vid Tammerfors universitetssjukhus. Hon tas emot av läkaren Riittakerttu Kaltiala, som var den som gav Mira transdiagnosen när hon var tonåring.
Kaltiala kan inte kommentera Miras fall, och hon hörs inte i dokumentären. Den är helt och hållet berättad ur Miras synvinkel. I den här artikeln berättar Kaltiala ändå allmänt om detransition och vad det innebär.
Vi har begått ett fruktansvärt misstag om någon ångrar sig
Riittakerttu Kaltiala, läkare
Detransition innebär att den som påbörjat en könsbekräftande process avbryter den medicinska behandlingen. I många fall innebär detransition också att personen återgår till att se sig som det kön hen föddes som.
– Vi har begått ett fruktansvärt misstag om någon ångrar sig. Vi har mycket att lära oss av de här fallen, säger Riittakerttu Kaltiala.
I Finland har antalet personer som sökt sig tillbaka till transpoliklinikerna ökat jämfört med tidigare årtionden. Samma tendens har man märkt i de övriga nordiska länderna. Det finns ändå inga exakta siffror på hur många de är. Alla som ångrar sig vill heller inte ha hjälp utan håller det för sig själv, säger Kaltiala.
– Som tur är fallen ändå ganska få. Tidigare var det 2–3% procent som sökte sig tillbaka till transpoliklinikerna för att detransitionera. Det finns ändå tecken på att det skulle ha ökat efter att antalet som söker sig till den könsbekräftande vården har ökat kraftigt sedan 2010-talet.
Orsakerna kan enligt Kaltiala vara många. Kroppsångesten kanske inte försvinner. Osäkerheten gällande identiteten kommer tillbaka, kroppen känns inte rätt. Det är också möjligt att förväntningarna varit för stora och att de inte uppfylls.
Att ångra sig är emotionellt belastande. Ångest, besvikelse och bitterhet är vanliga känslor. Många känner dessutom skam.
För alla kommer inte ångerkänslan genast. Människans psyke avvärjer ångestkänslor och rättfärdigar besluten, säger Kaltiala.
– Det handlar om så stora saker att det är svårt att hantera.
Allt fler unga söker vård för könsutredning
På många håll i världen har antalet unga som söker sig till den könskorrigerande vården ökat under det senaste årtiondet.
De senaste tre åren har ungefär 200 minderåriga årligen fått remiss till landets två transpolikliniker i Helsingfors och Tammerfors.
Mellan åren 2011–2020 femdubblades antalet i Finland. Ökningen har skett speciellt bland unga personer som tilldelats könstillhörigheten flicka men som identifierar sig som pojke.
Någon exakt orsak till ökningen vet man inte.
Stort ansvar på läkarna
Läkarna har ett stort ansvar när de bestämmer om en person ska få en diagnos och kan påbörja vården.
Samtidigt som många av drar nytta av en diagnos är det när det gäller unga väldigt svårt att veta vem som gör det. Det är uttryckligen då man är ung som man formar sin identitet.
Det är svårt att vara säker på att könsidentiteten är tillräckligt stabil för att fysiska ingrepp är trygga och motiverade att göra.
Riittakerttu Kaltiala, läkare
Att undersöka och pröva vem man är och vem man vill vara, i förhållande till omgivningen och till olika kontexter, är något som påbörjas under ungdomsåren. Identiteten fastställs först som vuxen, säger Kaltiala.
– Det är svårt att vara säker på att könsidentiteten är tillräckligt stabil för att fysiska ingrepp är trygga och motiverade att göra.
Enligt Kaltiala är ungdomarna ofta otåliga och kompromisslösa.
– De som söker sig till oss är inte alltid villiga att fundera och reflektera över sin identitet. Målet är att snabbt kunna påbörja den medicinska behandlingen. Därför är de inte alltid villiga att berätta sådant som kunde leda till att processen fördröjs.
Dessutom försvåras bedömningen av att en stor del av de som söker sig till könsbekräftande vård har mentala problem, säger Kaltiala.
Men om bedömningen är så här svår, och beslutet förknippat med dessa risker - hur ser läkarna på sitt ansvar i frågan?
– Enligt internationella vårdrekommendationer kan och bör man ge hormonbehandling också åt minderåriga, fastän forskningsbevisen är näst intill obefintliga. Rekommendationerna baserar sig inte på den typen av bevis som vanligtvis krävs för medicinska behandlingar. Vi försöker försäkra oss, för ett gott slutresultat, att den som får vården har en stabil identitet, utvecklad beslutsfattningsförmåga och god psykisk hälsa.
Vi vill få en bättre förståelse i vilka fall det lönar sig att ta en timeout.
Riittakerttu Kaltiala, läkare
Transvården får också kritik för att vara för försiktig och konservativ. Det finns de som ställer krav på att unga borde kunna påbörja vården tidigare. Enligt den synvinkeln är det brådskande eftersom den fysiska utvecklingen i fel riktning skadar den unga.
Kaltiala hoppas att transvården kan lära sig av de som ångrat sig.
– Vi vill få en bättre förståelse i vilka fall det lönar sig att ta en timeout innan man börjar med de fysiska ingreppen, och för hur undersökningsprocessen kunde bli bättre, säger Kaltiala.
Jag önskar att det hade funnits någon som kunnat förstå och stötta mig
Mira
Ett känsligt ämne
Mira har gått igenom tunga perioder. Hon har haft självdestruktiva tankar och kämpat med identitet och självkänsla.
– Jag har mått dåligt och känt mig ensam. Jag önskar att det hade funnits någon som kunnat förstå och stötta mig, säger Mira.
Detransition är ett laddat ämne. När det tas upp i media eller i den samhälleliga diskussionen upplevs det lätt som kritik mot transpersoner. Det är lätt att förstå eftersom transpersoner möter diskriminering och fortfarande får kämpa för sina rättigheter.
Det är viktigt att olika röster hörs. Våra historier är helande. Jag gör det för mig själv och för andra - för dem med liknande upplevelser och för dem som vill förstå.
Mira
Många transpersoner får stöd under sin process av andra transpersoner och upplever sig som svikare om de ångrar sig.
Men detransition och transfördomar går inte hand i hand. Och det är viktigt att också de som genomgår en detransition blir sedda.
– Det är viktigt att olika röster hörs. Våra historier är helande. Jag gör det för mig själv och för andra - för dem med liknande upplevelser och för dem som vill förstå, säger Mira.
Ingen brådska längre
Under inspelningarna av dokumentären gjorde Mira en namnändring. Hon heter Mira igen i förnamn men behöll Kai som mellannamn. Tiden som transman är en del av hennes identitet.
Hon vet ännu inte när det blir juridiskt möjligt att korrigera sitt kön till kvinna. För det behövs en ny diagnos av läkaren. Men den här gången är det inte skyndsamt.
– Det får ta tid, jag har inte bråttom längre, säger Mira.
