Hoppa till huvudinnehåll

Nirvanas kultplatta Nevermind fyller 30 år i år, men hur bra är den egentligen? Lasse Grönroos rangordnar Nirvanas diskografri från sämst till bäst – tyck till!

Grönroos garage logo och Nirvana kollage med alla skivor plus bandfoton.
Bildtext Vilken är Nirvanas allra bästa skiva? Instämmer du med Lasse?

Lasse Grönroos från musikprogrammet Grönroos Garage bad er rösta om vilket band som som borde få sina plattor rangordnade. På publikens begäran tar Lasse sig därför nu an ingen mindre än Nirvanas kompletta diskografi på 12 skivor - inte så illa producerat av ett band som släppte endast tre regelrätta studioalbum. Vilken skiva anser Lasse är Nirvanas bästa och varför - och håller du med? Kommentera gärna!

Här hittar du Lasse Grönroos rangordning av Iron Maidens plattor!

Här hittar du Grönroos Garage!

"Var var du när du fick veta att Kurt Cobain dött?". Jag brukar inte minnas sådana här saker men jag minns faktiskt Kurts död. Jag var på en känd Texmex-restaurang i Helsingfors och det var min polare Tommy som berättade nyheten.

Med tanke på att grungelegenden Nirvana endast gav ut tre regelrätta studioalbum så är det litet av en utmaning att rangordna deras skivor. Men tar man en närmare titt så ser man att det finns mera under ytan än bara hitarna från andra och tredje skivan.

Vi ses bakom skolan efter jumppatimmen om du är av avvikande åsikt och vill diskutera saken! Nu kör vi!

Nirvana Icon konvolut med bandets namn och låtar i vitt mot röd bakgrund.
Bildtext En klassisk rip off-samling.

Icon (2010, Greatest hits-samling)

Okej, så du vill ha “alla de bästa låtarna” på samma skiva. Av ett band som gav ut bara tre studioalbum? 

Om du är så snål att du inte kan köpa både Bleach, Nevermind och In Utero så är väl en samling som den här något för dig.

Men nu när samlingsskivor inte har samma betydelse längre i och med streamade spellistor så borde en fysisk samlingsplatta erbjuda något mer. Ens nånting.

Icon var en del av Universal Musics serie av samlingsalbum med stora rock, pop, r’n’b och countrartister.

Det är ett så tråkigt koncept att tapeterna lossar. Skivan innehåller inget nytt, udda eller extra. 

Och det har ett så sterilt trist konvolut så det känns som en fet skivbolagstant skulle trycka upp det illröda omslaget i ditt fejs och skrubba runt och skratta skitigt med cigarrandedräkt.

Jag blir riktigt arg.

Jag menar, plattan är ju en så gott som identisk replika av samlingsskivan “Nirvana” som innehöll det outgivna spåret You know you´re right. Låtarna är bara i annan ordningsföljd.

För att ännu pissa på den tilltänkte köparen så har de på den här dessutom tagit bort två låtar (Sliver och Been a son) istället för att lägga till något! 

O heliga enfald.

Nirvana Live and loud
Bildtext Var blev livekänslan på In Utero-turnéns liveskiva?

Live and Loud (2019)

Det här giget från den 13 december 1993 på Pier 48 i Seattle var en televiserad konsert där Nirvana och rivalerna Pearl Jam skulle vara co-headliners. Giget sändes på nyårsaftonen 1993 på tv.

Eddie Vedder från Pearl Jam blev dock flunssig (påstod de åtminstone) och P.J. avbokade så Nirvana fick spela ett litet längre set. 

Min fasta uppfattning är att inspelningen är tråkig. Zzzz.

Giget gavs ursprungligen ut som köpvideo 2013 och senare både som dvd och audio-cd i In Uteros jubileumsutgåva. På vinyl kom konserten ut först 2019.

Jag var inte heller på plats (jag hade nageltrång) men då man läser om giget så låter det bra på papper. 

En intim konsertlokal där den 2000-faldiga publiken var nära scenen. Grungemästarna på scen, just efter MTV Unplugged-konserten. 

Dave Grohol och Krt Cobain i Nirvana tänder en cigarrett tillsammans.
Bildtext Dave Grohl och Kurt Cobain tänder en cigg 1993.

Nirvana var i god form då de körde igenom ett ganska typiskt set från In Utero-turnén, med några överraskningar. I slutet gav Kurt stryk åt instrumenten och de bevingade anatomiska dockorna som var In Utero-turnéns scendekor.

Så här i enbart audioform kommer allt det här tyvärr inte fram. Lyssnar man på skivan som sådan så kunde den vara vilken som helst trist “Greatest hits” livesamling. 

Det supertråkiga omslaget bidrar inte till att fukta brallorna. Jag vet - jag har en konvolutfetisch.

Varför blev det så? En tydlig orsak är ju att publikljudet inte hörs. Om stämningen var så på topp som man kan tänka sig att den var, så borde skivan förmedla mer av stämningen i salen. Visst hörs det litet jubel och spridda applåder mellan låtarna, men det är inte särskilt medryckande.

Ur mängden sticker kanske David Bowie-covern The man who sold the world ut, tillsammans med galna Endless nameless. 

Att Smells like steen spirit inte spelades kan ses både som en jättebra eller en jättedålig sak.

Nirvana Live at Paramount konvolut
Bildtext En liveskiva av Nirvana just då de brejkat med Nevermind.

Live at the Paramount (2019)

En till liveskiva som varit en köpvideo (2011), även denna inspelad i Seattle. 

Början är bra: “Happy Halloween” önskar Kurt och berättar att första låten är en låt av bandet The Vaselines. Jesus doesn´t want me for a sunbeam kör igång i elektrifierad och råare version än den vi är vana med från MTV Unplugged.

Aneurysm fortsätter med hög energi och det märks att bandet har en hårdare drive den 31 oktober 1991, fem veckor efter att Nevermind kom ut, än på Live & Loud under In Utero-turnén två år senare.

Giget fanns med som audio-cd i Neverminds Super Deluxe-boxset. Är du osäker om du ska skaffa Live & Loud eller den här så skall du definitivt välja den här. På vinyl kom den ut först 2019.

Man får litet bättre livekänsla av mellansnacket också. Trummisen Dave Grohl dissar kostymnissar i publiken: "So like 2 percent of you people are in costumes, and personally I think that's pretty lame, unless you're all supposed to be punk rockers".

Kul att höra första singeln Love buzz också.

Som liveskiva är plattan ok men som tidsdokument över ett band som just precis brejkat men inte ännu börjat spela arenor är den ännu intressantare.

Kurt röst skär som en rostig motorsåg genom låtar från de två första albumen och några till. Hackigt och oslipat fungerade bäst för Nirvana.

Nirvana Sliver konvolut med många demokassetter.
Bildtext En samling obskryra och sällsynta inspelningar - endast för hårda fans.

Sliver - the best of the box (2005, raritetssamling)

När ett band ger ut bara tre album så vill fansen ha mer. Och då bandledaren och frontfiguren skjutit skallen av sig så måste man gräva bakåt i tiden.

Även i Nirvanas fall så hittar man många pärlor när man börjar nysta upp fenomenet som kravlat sig upp från skitiga ölbarer i Seattle till huvudartist på de största festivalscenerna i Europa.

Vill du bara ha “alla de bästa låtarna på samma skiva” så ska du strunta i den här samlingen, som innehåller 22 av de bästa stunderna från den massiva raritetsboxen “With the lights out” som kom ut 2004. 

Hela boxen innehöll närmare 70 outgivna låtar och för den fattigare konsumenten (såsom jag själv som köpte denna på cd) så finns det tre ytterligare outgivna låtar på den här budgetversionen.

Många av låtarna är enkla demon som Kurt Cobain framför ensam på sängkanten med akustisk gitarr. Mer eller mindre onykter troligtvis. Och inspelade med en brödrost låter det som.

Nirvana våldtar Led Zeppelins Heartbreaker live och Kurt sjunger den med överdriven sarkastisk pajasröst, vilket man ju bör göra om man som punkband vill framhäva att man är emot det stora och etablerade, eh, etablissemanget och sånt. På det viset visar man att man är punk och, eh, inte mainstream. Liksom.

Du skulle bara ha vetat Kurt, hur det skulle gå några år senare.

De gjorde ju förresten samma sak med Kiss låt “Do you love me” på en australiensisk Kiss-tributskiva. Men jag har för mig att Kurt faktiskt diggade Kiss och säkert Led Zeppelin helt på riktigt.

Kurt Cobain live på Reading-festivalen 1991.
Bildtext Kurt Cobain live på Reading-fstivalen i England 1991.

I varje fall, det är stuff som det här som jag gillar. Jag har alltid föredragit den punkigare sidan av Nirvana och de stora generationsgemenskaps-skapande radiohitarna fann jag på sin höjd “helt bra” när det begav sig. 

Pearl Jam gick helt förbi mig, jag fattar inte än i denna dag grejen med dem och det närmaste grunge-diggande jag ägnade mig åt på 90-talet var Smashing Pumpkins progressiva alternativa dubbelalbum Mellon Collie and the infinite sadness och Alice in Chains fantastiska Dirt. Och sporadiskt diggande av Nirvana.

Sliver-samlingens höjdpunkt är den bisarra tolkningen av Mrs. Butterworth från en repövning 1988, där Kurt vid 1’45’’ börjar förklara någonting om hur han ska öppna en loppis och gå till stranden och samla drivved och snäckor och bygga ett skjul där han kan sälja snabbmatsrestaurangers gratis reklamglas och sedan någonting om fru Butterworth som jag inte hör vad han säger. 

Helt briljant! Sedan fräser låten vidare och Kurt skriker.

Dave Grohl, Kurt Cobain och Krist Novoselic på gata 1993.
Bildtext Nirvana på gatan 1993.

Att samlingens låtar har så stor variation i ljudkvalitet blir förstås i längden påfrestande. Bäst fungerar sådant här när man lyssnar koncentrerat på det med bra högtalare. I bilen t.ex. tenderar inspelningar av dålig ljudkvalitet att drunkna i motorbullret.

Naturligtvis är inte alla låtarna här bra. Eller ens särskilt intressanta. Det är inte heller poängen med en sådan här samling. Poängen är att ge en helhetsbild över varifrån bandet kom och en förklaring till vad som komma skulle.

Om samlingar och boxar av det här slaget håller nördiga ensamma musiknördar (who, me?!) borta från gatan så är det väl enbart en bra sak.


En skräppig hemmademo av About a girl går ändå inte att “njuta” av på samma sätt som den riktiga studioinspelningen.

Då och då gräver jag fram den här skivan, om jag råkar vara på just rätt humör.

Nirvana From the muddy banks of the Wishkah
Bildtext En oväntat bra sillsallad av liveupptagningar mellan 1989 och 1994.

From the Muddy Banks of the Wishkah (1996)

Helst lyssnar jag på liveskivor som består av låtar från en eller ett par konserter istället för livesamlingar där man tagit alla låtar från olika gig och smällt dem efter varandra.

Den här samlingen var inte min första kontakt med hur bandet lät live, jag hade i mitten av 90-talet köpt en inofficiell liveskiva med titeln “I love myself and I want to live” i Rom i Italien. From the muddy banks of the Wishkah är dock en häv liveupplevelse med enhetligt varmt sound.

Trots att inspelningarna sträcker sig från 1989 till 1994.

Publikens glädje och extas hörs glädjande nog och även om inget överraskande eller extra händer i eller mellan låtarna så ger skivan en bra konsertupplevelse för den som aldrig såg Nirvana live. Som undertecknad.

Nirvana samlingsskiva med enbart bandets namn mot svart.
Bildtext Det intressantaste på denna officiella samlingsskiva var outgivna You know you´re right.

Nirvana (2002, Greatest Hits-samling)

Det var klart att det skulle ges ut en samling med de största hittarna från Nevermind och In Utero för att sno sig på Kurts död och bandets slut. Åtminstone fick man ta del av en helt outgiven låt som öppnar skivan. 

You know you´re right är en ganska bra låt från bandets sista studiosession och det är ingen demokvalitet på ljudet utan en frän klar produktion. 

På Sliver-samlingen finns nämligen en nästan olyssningsbar demo av nämnda låt. De har gjort bättre men också sämre låtar på de tre officiella skivorna. 

Bandet grälade via sina jurister med Cobains änka Courtney Love om låten ända tills de kom överens om att ge den ut så här istället för att gömma undan den på en samlingsbox. 

Här hade Courtney Love för en gångs skull rätt.

Från bandets debut Bleach finns en enda låt med; About a girl och från ep:n Blew som kom ut efter debuten finns också en låt: Been a son.

Från MTV Unplugged har man plockat med de avslutande två låtarna All apologies och The man who sold the world, varav den senare av någon anledning inte finns på Spotify. Kanske någon rättighetsgrej för att den var en Bowie-cover?

“Nirvana” är en typisk “Greatest Hits”-skiva och fyller som sådan sin funktion. Den var givetvis en kommersiell hit också. Ett snyggare konvolut än en svart ruta med bandets logo kunde ha varit litet mer grunge? 

Nirvana Incesticide konvolut
Bildtext En bunt inte-så-jättebra b-sidor och sällsyntheter.

Incesticide (1992)

Då kommer vi snart in på de riktiga skivorna Nirvana gav ut. 

Efter succén med Nevermind var det bråttom att ge ut mera produkt för produkt genererar räksmörgås och glögg på skivbolagens julfester. 

Det enklaste tricket ifall bandet inte är supereffektivt och genast kan kacka ur sig ett nytt studioalbum är att ge ut en samlingsskiva med gammalt och obskyrt material eller att ge ut en liveskiva.

Incesticide är ett hopplock av all världens låtar de haft i sina gömmor. Öppningen Dive är en litet oinspirerad rocklåt och man förstår varför den placerades som b-sida på andra singeln Sliver 1990.

Incesticides låtar är bra, men långt ifrån perfekta (som på Nevermind). Troligtvis skulle låtarna komma mer till sin rätt live på scen. Nirvana hade i min mening ibland problem med att åstadkomma riktigt häftiga tolkningar i studion. Det tenderar att låta litet torrt och saknar den “edge” som vissa liveupptagningar kan ha av de klassiska låtarna. 

Dave Grohl, Kurt Cobain och Krist Novoselic på soffa i London 1991.
Bildtext Nirvana i London 1991.

Den litet nödtorftiga produktionen på Incesticide får mig efter en stund att bli litet sömnig faktiskt.

Visst finns här bra stuff också. Min egen favorit är attitydfyllda covern Mollys lips (urspr. av The Vaselines) från radiolegenden John Peels session på BBC 1990. 

I låten finns i lika mängd kalifornisk Beach Boys-solsken som glåmigt punkigt grungeregn i Seattle.

Aneurysm är kanske till och med bättre i den här versionen med körsång som inte fanns med på originalet på Smells like teen spirits singelns b-sida.

Aero Zeppelin låter varken som Aerosmith eller Led Zeppelin så jag undrar varför denna titel på en låt? Nå, den har kul trummspel av Dale Crover från Melvins och handlar kanske om kommersialism, Aerosmith och Led Zeppelin. Man vet inte så noga. Nånting är han arg på, Kurt.

Nirvana In utero konvolut
Bildtext Bandets sista och svagaste studioalbum var ojämnt.

In Utero (1993)

Bandets tredje och sista studioskiva är deras svagaste. Bandet plågades av för mycket heroin, magont och andra hälsoproblem som Kurt Cobain led av och en konstig stämning i bandet. 

De blev rika och kända jättefort och t.ex. trummisen Dave Grohl har sagt att de var bara barnen när allt detta skedde och han hängde väl inte riktigt med i svängarna i Kurts och frun Courtneys ohälsosamma missbrukarvardag med dottern Frances Bean. 

Jag brukar ha väldigt svårt att orka lyssna igenom den här skivan. Det känns som att glöden håller på att falna även om det sprakar till ibland på de uppenbara hitar som plågade Pennyroyal tea och fina Heart shaped box.

Redan öppningen Serve the servants låter trött och oinspirerad. Jag tror bandet tömde sin kreativa källa med Nevermind och när det var dags för nästa studioprestation så hade det inte hunnit rinna till med tillräckligt mycket kreativt flöde i grungebrunnen. 

För att inte verka mesiga efter att ha blivit mainstream och tänjt på musikmarknadens gränser så skrev de några riktigt “vågade” låtar. 

Scentless apprentice är hård och skränig men det låter kanske litet kalkylerat trots allt? Som att de ville bevisa att de nog fortfarande är YOLO och farliga?

Courtney Love och Kurt Cobain med lilla Frances Bean på MTV Video Music Awards 1993 omgivna av folk.
Bildtext Courtney Love och Kurt Cobain med lilla Frances Bean på MTV Video Music Awards i Kalifornien 1993.

Mycket av In Utero går i samma fotspår som Nevermind. Låtar om Rape me och Dumb är t.o.m. lika högklassiga, men som helhet har plattan massor av fillers.

Frances Farmer will have her revenge on Seattle låter påtvingad och ansträngd. Klockan tickar på studioväggen och Kurt skulle helst vilja gå hem för att ta en sil och beställa den där nya brödrosten de talade om med Courtney igår kväll.

Det nya på in Utero är inklusionen av cello i vissa låtar. På turnén hade de ju också med sig en cellist och Pat Smear som kompgitarrist, så de frångick den klassiska trio-lineupen då de turnerade med In Utero.

Året var 1993 när den här skivan kom ut. Då var alltså cd-skivan som format redan på god väg mot sin storhetstid kring millenieskiftet.

Cd-formatet innebar också att det rymdes fler låtar på en skiva. Många band föll i den fällan, inte minst Red Hot Chili Peppers på album som By the way, Stadium Arcadium och t.o.m. Californication.

Också Nirvana föll till en del för det och klämde in litet för många låtar på In Utero. Av 13 spår är en handfull riktigt motiverade medan många känns överflödiga. 

Skivan är 48’52’’ lång mot föregångaren Neverminds 42’35’’. 

Avslutande sju minuter långa Gallons of Rubbing Alcohol Flow Through the Strip är bara en irriterande gråsugga som kliver på din smörgås och som du har svårt att peta bort. 

När jag riktigt noga lyssnar på låten nu så måste jag ju konstatera att det bara är skit. Som tur är den sist på skivan. Don´t do drugs mmkay?

Nirvana MTV Unplugged konvolut
Bildtext En av de bästa akustiska gigen i MTV:s Unplugged-serie.

MTV Unplugged in New York (1994)

I MTV-kanalens serie med akustiska gig är Nirvanas framträdande en av de kändaste. 

Kurt mådde inte bra vid tillfället, men de klarade av att dra igenom ett set med mjuka vackra låtar av ett annat slag än vad man vant sig vid av bandet.

Det har ofta sagts att Kurts plåga hörs i hans röst på den här livespelningen. 

Come as you are är ett exempel på en låt som passar speciellt bra i den akustiska behandlingen. 

Krist ackompanjerar Vaselines-covern Jesus doesn’t want me for a sunbeam på dragspel vilket breddar Nirvanas annars ganska snäva musikaliska uttryck på ett behagligt sätt.

David Bowies The man who sold the world är en av spelningens finaste stunder och det hörs genuin angst i Pennyroyal tea.

En riktigt riktigt riktigt fin unplugged-platta!

Nirvana Nevermind konvolut
Bildtext Vad har inte sagts om en av världens kändaste rockskivor?

Nevermind (1991)

Jag hörde att bebisen på Van Halens “1984”-omslag väckte åtal mot bebisen på “Nevermind” för att han är en mes.

Men fint att han fortfarande orkar simma efter pengar.

Nirvana var antikommersiella, antihomofobiska och anti-macho etc. 

Det är litet av ödets ironi att just den där ungen (han heter Spencer Alden) som dyker efter en sedel på ett av rockhistoriens mest ikoniska skivomslag nu trettio år senare försöker väcka åtal i hopp om att vinna ett saftigt ersättningsbelopp.

Det bör tilläggas att Spencer Alden vid ett flertal tillfällen som ung man har låtit sig fotograferas, mot betalning, under vattnet i samma posering som han hade när han var fyra månader gammal.

Han gjorde det när skivan fyllde 10, 15 och 25 år.

Han har också låtit tatuera “Nevermind” över hela bröstet.

Men sedan dissade Nirvana en av hans konstutställningar, som han ville göra tillsammans med fotografen som tog den ursprungliga bilden. Nu tycker han att bilden är barnpornografisk och vill ha ersättning.

Just sayin’...

Spencer Aldens åtalshandlingar mot Nirvana.
Bildtext Utdrag ur Spencer Aldens åtalspapper gentemot Nirvana angående konvolutbilden för skivan Nevermind.

Men vad har inte sagts om albumet Nevermind? Den gjorde inget större intryck då den kom ut. Inte heller Smells like teen spirit-videon och låten som är soundtracket till allt som har med Nirvana, Cobain, grunge och nittiotalet att göra.

Samma år släpptes också Guns ‘n’ Roses Use your illusion-skivor, U2:s Achtung Baby, L.A. Guns Hollywood Vampires, Michael Jacksons Dangerous, Sepulturas Arise, Ozzys No more tears, The Cults Ceremony och Metallicas svarta. Som jag hellre lyssnar på än Nevermind.

Visst är det en bra skiva. En lysande skiva de fakto. Bra låtar, bra tolkningar, bra fet produktion och den låg rätt i tiden.

Att de flesta låtarna är sönderspelade och utnötta som mina gamla hupparen och ylletröjor med hål litet här och där är ju inte Nirvanas fel.

Producenten Butch Vig lyckades kombinera det skitiga punksoundet med en klar och tydlig produktion som får till exempel rakbladsriff i In bloom att kännas som sammet i öronen.

Det är kanske just detta sammetslena sound som gör att Nevermind för mig inte är den stora favoriten i deras diskografi.

Då de sedan ville idka litet fuck shit up så drog de till med Territorial pissings, som sitter perfekt som motpol till de mer radiovänliga låtarna, t.ex. Lithium eller den lugna Something in the way. 

På följande skiva försökte de göra en “territorial pissings” med Scentless apprentice och Tourette´s men de kändes inte lika spontana som den här.

För den oinvigde grungenovisen lönar det sig att börja med den här skivan.

Nirvana Bleach skivkonvolut
Bildtext Redan på debuten visade Nirvana var skåpet ska stå.

Bleach (1989)

Debutskivan får sällan lika mycket spaltutrymme som uppföljaren. Men det är på Bleach som vi hör vad Nirvana vill och hur de vill framföra sin sak.

Produktionen är inte lika bra som på Nevermind men nu talar vi ändå om en punkskiva på indiebolaget Sub Pop. 

Det är stökigt och oslipat och Kurt låter som han skulle sjunga i en burk i t.ex. Floyd the barber. Och det funkar hur bra som helst. För den råa energin kommer fram oavsett vem som ridit på rattarna i studion eller hur dyra kablar de använt till sina skåp.

About a girl är ju en av bandets bästa låtar och perfekt som den är på Bleach. 

School är arg. Jättearg. Och jättegrunge. Man får nästan lust att göra nånting dumt.

Nirvana live 1990, Krist Novoselic till vänster och Kurt Cobain till höger.
Bildtext Krist Novoselic och Kurt Cobain live med Nirvana på Bogart's på Long Beach i Kalifornien den 16.2. 1990.

Första singeln Love buzz orientaliska garagerockintro är kännspakt och ett bra exempel på bandets inåtvända humor och kärlek till elgitarr med distorsion och smutsigt sound.

Negative creep är ascool. Lika primitiv som en grottman som brottas med en jätteanaconda på förortspubens parkeringsplats.

Bleach blev trummisen Chad Channings enda skiva med Nirvana, på de följande skivorna satt Dave Grohl bakom batteriet.

Redan på debuten lät Nirvana som sig själva och liknade inte riktigt något annat band. Få band hittar sin stil omedelbart, men Nirvana nailed it.

Nirvana Live at Reading konvolut, Cobain hoppar jämfota på scen.
Bildtext Nej Nevermind är inte bäst. Live at Reading visar Nirvana när de var som allra bäst och farligast.

Live at Reading (2009)

Den kanske mest legendariska av Nirvanas spelningar börjar med besked med Breed som kör över lyssnaren som ett snälltåg. När det är över ligger du i små bitar på perrongen och undrar vad fan som just hände. Och var dina glasögon är.

Så här ska Nirvana låta och så här ska Nirvana upplevas. Det är en total energiexplosion av ett band som tänder på alla cylindrar.

Det fortsätter direkt med fullständig publikextas med Drain you. Härligt.

Det var under Reading-festivalen i England 1992 som Nirvana var centrum för en uppsjö av spekulationer och skandaler.

Många trodde att bandet inte skulle uppträda eftersom Kurt enligt uppgift var i så dåligt skick. 

För att jävlas med skeptikerna rullades Kurt in på scen i en rullstol, iklädd sjukhuskläder och en peruk. Basisten Krist Novoselic tog honom i hand och sade tårfyllt åt publiken att Kurt med stöd av sina vänner och familj kommer att klara av att uppträda. 

Efter att på skakiga ben ha sjungit några ord av Amanda McBrooms "The Rose" “kollapsade” Kurt och föll ner på golvet. Efter en stund steg han upp, tog gitarren och sedan var helvetet löst.

I Aneurysm och School backar snälltåget och kör över lyssnaren på nytt och på nytt. 

Min fot börjar ofrivilligt stampa med här på redaktionen där det annars är knäpptyst för det mesta och jag måste titta mig omkring försiktigt för att se om någon märker att Lasse har fiilis igen i sina hörlurar.

De hade också en manlig dansare på scen under det här giget, vars uppgift var att härja omkring och vifta med armarna.

Förväntningarna på Nirvana var enorma då de brejkat med Nevermind och skrivit om reglerna för musikbranschen. 

Nirvana och strömmen av alternativ musik och grunge i deras entourage förenade en generation på samma sätt som The Beatles på Ed Sullivan Show i USA 1964 förenade sextiotalisterna.

På 70-, 80- och 90-talet var det viktigt att artister var “farliga”. Genom att lyssna på dekadenta rockband kunde ungdomar revoltera mot sina föräldrar, lärare och annat fånigt folk. 

Genom att lyssna på och digga rockmusik gav man utlopp för överlopps energi och skapade sin egen identitet. Kurt Cobain var ansiktet utåt för hela alternativerörelsen.

Lyssna på allsången i Lithium.

Skivan har 24 låtar och Smells like teen spirit kommer som 13:e i ordningen. Setlistan baserar sig på Nevermind men är varierande och intressant med diverse covers och äldre låtar också. 

På Reading-festivalen i Storbritannien kulminerade allting då Nirvana var i sitt kaotiska esse och Live at Reading är en tidskapsyl till en svettig augustikväll när hela världen bara exploderar i ren och skär rock ‘n’ roll-energi.