Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Sokea mies joka ei halunnut nähdä Titanicia – en skarpsynt och underhållande fullträff

Petri Poikolainen i närbidl i rollen som Jaakko.
Bildtext Blind - men skarpsynt. Jaakko (Petri Poikolainen) är trött på att hans kropp dikterar villkoren för tillvaron.

Regissören Teemu Nikki har aldrig ryggat för vare sig ovanliga intriger eller formexperiment. Nu lyckas han göra något helt nytt när det gäller både form och innehåll. Det bevisar det internationella intresset - inte minst under filmfestivalen i Venedig.

Det är en helt vanlig morgon hemma hos Jaakko (Petri Poikolainen). Väckarklockan skräller till, frukosten kallar och flickvännen ringer.

“Hur mår du? Vad skall du göra idag?”

Vanliga frågor som för de flesta utgör anslaget till ännu en vanlig dag. Men för Jaakkos och Sirpas (Marjaana Maijala) del markerar svaren på dessa frågor skillnaden mellan en bra dag och en dag då man helst drar täcket över huvudet.

En dag då kroppen värker och själen inte ens orkar drömma om att sträcka på sig.   

En dag då det inte går att bortse ifrån de förlamade benen och den förlorade synen. En dag då det inte är någon idé att hoppas på att snart kunna ses.

Jaakko är helt bunden till sin rullstol och redan att koka en kopp kaffe är en utmaning. Välter han omkull blir han liggande tills hemhjälpen kommer - om han inte använder larmet.

Vi förstår att även Sirpa är sjuk och van vid att fundera på döden.

Den blinda och rulllstolsbundna Jaakko talar i mobil med en oskarp figur i bakgrunden.
Bildtext Vi ses! Jaakko (Petri Poikolainen) är trött på att bara höra Sirpas röst, han vill träffa henne.

Låter det som upplägget till en pedagogiskt tillrättalagd snyftare som hörsammat kritiken om att personer med funktionsnedsättningar får alltför lite utrymme på film?

Glöm det! 

För även om huvudpersonen tampas med flera former av funktionsnedsättningar så ber varken han eller filmen om några extrapoäng eller alternativa bedömningsskalor - Den blinda mannen som inte ville se Titanic är bäst i klassen helt på egen hand.

Extremt välberättat!

Det är inte lätt att skildra blindhet i bild - många har försökt och misslyckats. Inte ens filmatiseringen av José Saramagos roman Blindness nådde ända fram.

Men där så många gått bet lyckas Teemu Nikki med konststycket att placera åskådaren i Jaakkos position. Vi känner hans utsatthet, förstår hans frustration. Just för att bildvinklarna är så snäva, närbilderna så avslöjande och detaljerna så avgörande.

I viss mån kan man säga att Nikki lyckas skildra blindhet på ett lika effektfullt sätt som Darius Marder skildrade dövhet i Sound of Metal, 2019. Intressant nog finns det även en annan gemensam nämnare mellan skildringarna - den finländska foleyartisten Heikki Kossi har nämligen jobbat med ljudet i bägge filmerna.

När jag inte längre kunde se skillnaden mellan Russell och en husky, då slutade jag.

― Jaakko om att som filmentusiast mista synen

Eftersom Jaakko - i likhet med Petri Poikolainen - inte alltid varit blind förmår han hela tiden kasta ut livlinor av begripliga bilder åt den seende. På ett smidigt sätt använder han hänvisningar till sina gamla favoritfilmer för att visa vem han är som människa.

För bortom begränsningarna älskar han fortfarande Carpenters skräckfilmer. Även om han slutgiltigt slutade titta när han inte längre kunde se skillnaden mellan Kurt Russell och en husky.

Och så finns det ju faktiskt filmer han inte saknar. Filmer han aldrig ens velat se. Som den där jobbiga med Jack och Rose och ett sjunkande fartyg...

Vi för vår del ser stundvis i skarpa bilder det som sker i Jaakkos värld - men ofta är det mesta suddigt. Det innebär ändå inte att det blir vare sig tungt eller enformigt att hänga med, dialogen och ljudbilden kompenserar för bristen på bildmässig skärpa samtidigt som handlingen utvecklas till ett spännande drama.

Den rullstolsbundna Petri Poikolainen får hjälp inför en scen.
Bildtext Avslappnat inför laddad scen. När man ser bilden från inspelningen är det svårt att ana spänningen den utmynnar i.

Just denna dag tänker Jaakko nämligen inte rätta sig efter benen som vägrar samarbeta och blicken som fastnat i fjärran. Nej, han tänker lämna sin lägenhet - kosta vad det kosta vill.

En välbehövlig injektion livslust

Det finns inga omvägar runt Petri Poikolainens insats - han är helt enkelt fenomenal i huvudrollen. Utan att ta i för mycket lyckas han pendla mellan charmig självsäkerhet, ömsint uppmuntran och renodlad rädsla.

Samtidigt finns det inga omvägar kring det faktum att Poikolainen själv har MS och i spåren av sjukdomen förlorat synen. Fram till år 2011 hade han en karriär som skådespelare - efter det har livsutrymmet blivit allt snävare.

Tack vare Poikolainens insats blir filmen en avskalad och talande inblick i ett liv som tagit en oväntad riktning, som tvingat in drömmar och förväntningar i nya spår.

Teemu Nikki skuffar rullstolen som Petri Poikolainen sitter i.
Bildtext Gamla lumparkompisar. Regissören Teemu Nikki kände Petri Poikolainen långt innan denne insjuknade i MS och tvingades avbryta sin skådespelarkarriär.

Visst är Jaakkos - och Petri Poikolainens - öde både tragiskt och smärtsamt och visst blir man arg på mycket av det som händer - men trots det lämnar jag salongen med en känsla av att ha sett något som fyller mig med hopp och värme.

En glädje över insikten om att ord bär långt och att små gester kan vara fulla av kärlek. Och framför allt tvingar filmen mig att se mig omkring med lite klarare blick. Tacksammare, uppmärksammare.

Och allt detta utan att vara vare sig jobbigt pedagogisk eller krampaktigt tillrättalagd - det räcker bra med att vara bäst i klassen när det gäller filmskapande just denna vanliga dag. 

 

Porträtt av skådespelaren Petri Poikolainen.
Bildtext Starkt spelat. Petri Poikolainen lyser i sin första stora roll sedan han lämnade teaterscenen för sista gången 2011.

 

Diskussion om artikeln