"Mitt liv förändrades på en sekund" – hur handbollslöftet Mia Åstrand plötsligt blev sängliggande och lärde sig en tragisk läxa
Mia Åstrand tränade sjuk – och betalade ett högt pris. Den tonåriga handbollsspelaren drabbades av hjärtmuskelinflammation och hela livet svängde 180 grader. Nu vill hon varna andra.
Många kommer fram och byter några vänliga ord, en del ger en varm kram. Men när visselpipan ljuder sitter Mia Åstrand ensam kvar på läktaren.
Det är inte här hon vill vara. Hon vill vara nere bland sina lagkamrater, bland sina vänner.
Hon besöker Dickens träningar allt mer sällan. Hon kan inte längre bygga upp sitt liv kring handbollen. Det skulle bli för tungt.
– Jag har saknat handbollen jättemycket, säger hon och blickar ut över planen.
Hur gick det så här? Som 17-åring våren 2019 avgjorde hon sin första FM-final – som 20-åring hösten 2021 ser det ut som om hon aldrig kommer att spela handboll igen.
Mia Åstrand gjorde utan bättre vetskap ett ödesdigert misstag. Nu vill hon varna andra för riskerna med att träna sjuk.
Se Sportlivs minidokumentär om Mia Åstrand och hjärtat som svek:
Det började sommaren 2019. Efter ett landslagsläger i Bulgarien åkte Åstrand till Spanien med några vänner. Sista dagen blev hon sjuk.
Hon kom hem i 40 graders feber och sökte sig till läkaren. Diagnosen var en vanlig förkylning och hon uppmanades vila. Samma råd fick hon då febern återvände en dryg vecka senare.
När hon började känna sig bättre återvände hon till träning. Ett beslut hon med facit i hand betalade dyrt för.
– Det är jättesvårt för en idrottare att vila. Man vill ju genast tillbaka. För mig kändes det hemskt att vara borta ens en dag.
Lyssnade inte på varningssignalerna
Säsongen närmade sig och Åstrand ville inte stå vid sidan om. Hon ville framåt, hon ville träna. Nu skulle hon ta det sista klivet in i den nationella eliten.
Under träningar kunde hon känna sig yr, må illa och ha alarmerande hög puls, men hon viftade undan problemen. Hon tänkte att hon helt enkelt sovit dåligt eller fortfarande kände av sviterna från förkylningen.
– I efterhand inser jag att det var varningsklockor, men då reagerade jag inte på dem. Jag var så ivrig att träna. Jag tänkte att det nog vänder snart.
Det gjorde det inte.
Britas bollhall den 12 oktober 2019. Dicken tvålar till Atlas efter bland annat ett mål av Mia Åstrand. För henne skulle matchen komma att bli den sista på säsongen – kanske hela karriären.
Varje steg var en pina och hon kände ett kraftigt tryck i bröstet. Hon berättade om symptomen för lagläkaren och fick ett omedelbart träningsförbud.
Tester visade att hon i själva verket hade lidit av mononukleos, eller körtelfeber, i augusti. Att hon trots sitt tillstånd tränat aktivt hade nu lett till en hjärtmuskelinflammation.
– Det är livsfarligt att träna med mononukleos och jag tränade som värst tre gånger om dagen. Läkarna sa att jag får vara glad att jag är här i dag. Det kunde ha gått mycket värre.
Mitt liv har förändrats totalt. Jag gick från att träna upp till tre gånger om dagen till att bara ligga i sängen.
Mia Åstrand
Den tyngsta tiden i Mia Åstrands liv följde.
Hon var i praktiken sängliggande i över tre månader. Hennes puls steg till 160 bara genom att gå till köket och hon behövde en pall i duschen eftersom hon inte orkade stå. Hon var rädd och ville inte vara ensam om nätterna, så hennes mamma sov bredvid henne.
– När jag tittar tillbaka förstår jag inte hur jag tagit mig igenom det.
– Jag skulle inte ha klarat mig utan min familj och mina vänner. Man kanske inte tror att det skulle hjälpa, men det har betytt jättemycket för mig varje gång någon frågat hur jag mått eller om jag vill ses. Det är otroligt viktigt att det finns dom som bryr sig.
Några guldmedaljer hänger över tv:n på andra sidan rummet från sängen. På byrån står två inramade mästarfoton. Ett på Dickens B-juniorer 2018 och ett på A-juniorlaget året därpå.
Det här är några av mina viktigaste minnen, säger Åstrand och tittar på bilderna.
– Jag har spelat med många sen jag var liten, säkert sex–sju har varit i samma lag sen vi var miniflickor. Nästan alla kompisar är därifrån.
Hela vardagen tog en helomvändning. Åstrand hade gått från morgonträningar till skolan och därifrån vidare till eftermiddagspasset, och träffade sina lagkamrater närmast dagligen. Plötsligt försvann allting: skolan, idrotten, umgänget.
– Mitt liv har förändrats totalt. Jag gick från att träna upp till tre gånger om dagen till att bara ligga i sängen. Allt förändrades på en sekund.
Den dystra domen
De senaste åren har varit en berg-och-dal-bana. Lovande besked har följts av dåliga nyheter. Hopp om en comeback av ännu ett bakslag.
Hon har flera gånger fått återuppta lätt träning för att senare märka att hjärtat bara tagit mer skada. De två stora ärren på hjärtat har inte läkt och hon får fortfarande inte höja pulsen över 140.
I vintras kom Åstrands kardiolog med domen hon fruktat: Risken är stor att hon aldrig mer spelar handboll.
– Jag har hela tiden fått höra att det blir bra vid något skede och haft en tidpunkt då jag får spela igen. Att få höra att det kanske aldrig händer var det svåraste jag varit med om. Jag har hela tiden haft hopp, och har det ännu också, men att få höra det rakt ut var jättetungt.
Rösten bryts för första gången under intervjun. Hon fortsätter:
– Jag hoppas ingen annan måste gå igenom det jag har gjort, och jag vill att alla förstår hur allvarligt det här är och att det kan hända vem som helst.
En varning för alla
Tillbaka till Dickens träningar en sommaronsdag i Helsingfors. Bland spelarna har lagkompisens öde varit smärtsamt och sorgligt, men även lärorikt.
Lagkapten Anna Lindahl berättar att hon också själv tidigare tränat och spelat sjuk, rentav med feber.
– När man läser om sånt här i tidningar tänker man att äh, inte drabbar det mig. Men nu har man verkligen förstått allvaret, säger Lindahl.
– Det är jätteskrämmande att se hur en så ung människa kan gå från att vara i helt överlägset bästa skick i laget till att inte komma upp ur sängen. Det har varit en väckarklocka för oss alla och jag tror inte det är hemskt många som spelat med flunssa efter det.
Lindahl beskriver Åstrand som en av de mest lovande spelarna Dicken fått fram på länge. Med en kondition och vilja av stål.
– Jag har tänkt mycket på varför det hände just åt mig. Men jag hade inte ens hört om hjärtmuskelinflammation innan och hade inte tänkt att det skulle vara något fel med att träna sjuk, säger Åstrand.
Nu har den hårda handbollsträningen bytts ut mot promenader, lätta muskelövningar och golf. Hon var tvungen att avbryta studierna till idrottsinstruktör och nu jobbar hon i stället på ett försäkringsbolag.
Helt har hon inte släppt tanken på en comeback – men om det inte snart sker en vändning mot det bättre måste hon erkänna realiteterna.
– Jag har med tiden försökt hitta andra saker att göra på fritiden och satt handbollen åt sidan, så jag inte tänker på det för mycket varje dag. För det skulle bli jättetungt.
Hon skrattar till.
– Men såklart, om jag nu skulle få börja träna, så skulle jag genast återvända. Så viktig har handbollen ändå varit för mig hela livet.
' /%3E%3C/svg%3E)
Träna aldrig sjuk – och ha tålamod att vila: "Du höjer inte din form genom att återvända så snabbt som möjligt"
Efter en febervecka tar det månader innan du är återställd.
