Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Teater: Åbo Svenska Teaters Morbror Vanja ställer frågor om livets mening som är lika relevanta nu som för 124 år sedan

En lugn stund vid middagsbordet.
Bildtext Hela ensemblen samlad en lugn stund: Daniela Franzell, Ingemar Raukola, Samuel Karlsson, Amanda Nyman, Jukka Aaltonen, Markus Riuttu och Monica Nyman.

Åbo Svenska Teater gör comeback efter pandemin med en klassiker som frågar hur människan borde leva sitt liv. När ÅST med Tjechovs Morbror Vanja bjuder på sin första stora klassikerpjäs under 2000-talet, avslöjar man samtidigt Anton Tjechovs svar på frågan.

Det är fascinerande att en 124 år gammal pjäs kan ställa så många frågor som är relevanta också idag. Kärleken kunde vara lika hopplöst olycklig då som nu, livsvalen och arbetet, vardagens meningslöshet. Allt som Vanja-pjäsens karaktärer kämpar med, är centrala också för nutidens människa.

När ÅST nu för första gången på 33 år spelar Tjechov (Måsen 1988), möts vi av en skön höstlig men vemodig scenbild. Det är Ryssland på Tjechovs tid, samovaren med te som alltid finns tillhanda, spritflaskor, stearinljus och vackra dräkter, brunfärgad melankoli täckt av löv i höstens alla färger.

In kommer Vanja med vit målfärg, han ska fixa fönsterbågar. Men färgen klibbar, det är trögt och smetigt. Snabbt serveras vi en bild av livets från början till slut tunga vardag, en bild som återkommer i slutscenen när Vanjas svarta bläck klibbar på samma sätt som målfärgen när han igen ska sätta igång med sitt arbete.

Men fönsterbågarna blir aldrig färdiga. De förblir elegant löst hängande i luften som en ständigt närvarande bild av arbetet som aldrig tar slut.

Markus Riuttu som Vanja på Åbo Svenska Teater.
Bildtext Markus Riuttu som Vanja.

Förutom att Morbror Vanja ställer många relevanta frågor som inte minst nu under pandemin blivit högaktuella, sägs pjäsen vara världshistoriens första litterära verk som diskuterar miljöfrågor på djupet och bland annat kritiserar överdriven skogsavverkning.

Det finns alltså väldigt många möjliga ingångar till en tolkning av Tjechovs pjäs. Här finns ett för Tjechov ovanligt religiöst innehåll, här finns motpolen landsbygd-urbanitet, och hur vi människor ska få grepp om livet som så lätt glider ifrån oss.

Olycklig kärlek och stora livsfrågor

Startpunkten är duon Vanja (Markus Riuttu) och systerdottern Sonja (Daniela Franzell) som sköter ett lantställe i ett hushåll tillsammans med Vanjas mamma Maria (Monica Nyman) och betjänten Telegin (Ingemar Raukola). Livet är fyllt av rutiner och hårt arbete, det är tråkigt men tryggt.

Tills man får besök av Sonjas pappa, den pensionerade professorn Serebrjakov (Jukka Aaltonen) och hans nya unga vackra fru Jelena (Amanda Nyman) som råddar till allas liv och vardag. Både Vanja och läkaren Astrov (Samuel Karlsson) blir besatta av henne, samtidigt som Astrov är Sonjas kärleksobjekt.

Allt det leder till kaos, te och sprit, lunch på kvällen och middag på natten, och när alkoholen och kärleken stjäl huvudrollen finns det naturligtvis ingen tid för arbete.

Scen ur föreställningen.
Bildtext Ingen tid för arbete när professorn (Jukka Aaltonen) och Jelena (Amanda Nyman) sätter upp och ner på hushållet.

Det är alltså mycket olycklig kärlek, som alltid hos Tjechov, men framför allt är det en historia om sorgen över livets förlorade möjligheter. Vanja och Sonja har satsat allt på att hålla släktgården flytande och sända den lilla vinsten till professorn, som förverkligar sin dröm i staden långt från landsbygdens tristess. Till och med Jelena som är eftertraktad av alla känner sig som en bifigur i sitt eget liv.

Och så finns här det betydelsefulla sidospåret om miljövård.

Läkaren Astrovs personliga passion är nämligen inte alls läkarvård som tvingar honom att vara tillgänglig dygnet runt. Han är intresserad av skogsvård, han planterar träd, han har till och med fått en bronsmedalj för det arbetet. "Varför fälla träd?" frågar han sig.

Människan är lugnare där naturen behandlas väl. Och så tar han fram sina skisser över hur närmiljön förändrats, hur ett livskraftigt område med skog och rikt djurliv har ödelagts när skogen sålts och huggits.

Scen ur föreställningen.
Bildtext Två hopplöst förälskade män och en lugn stund. Vanja (Markus Riuttu) och Astrov (Samuel Karlsson).

Hur gestaltar man då en tillvaro där alla, förutom den världsfrånvända professorn, i grund och botten sörjer livet?

I Åbo låter man texten styra, kryddat med en filmatisk ljudmatta som ibland stöder ibland utmanar berättelsen.

Nu och då har regissören Rämö också byggt fram enskilda vackra scenerier som ibland känns lite plötsligt påklistrade och ibland mitt i prick. Speciellt tänker jag på andra aktens avslutande stämningsfullt drömlika dans, eller på Sonjas och Jelenas försonande scen i badkaret, ett befriande glädjefyllt lössläppt ögonblick.

Daniela Franzell och Amanda Nyman i badkaret.
Bildtext Daniela Franzell och Amanda Nyman. Och badkaret.

Glädje och spänning när teatern öppnar upp

Det är förstås många känslor som möts under premiärkvällen.

I salongen kan man känna publikens glädje över att kunna återvända till teaterns värld, på scenen kan man känna av en något överspänd comeback-energi, man hittar inte alltid riktigt fram till karaktärernas inre psykologi.

Tjechov var undertextens mästare, men nu blir hans antydningar ibland onödigt tydligt framspelade. Jag har aldrig sett en från början ända till slutscenen så rasande Vanja, eller en Sonja som i så hög grad spelar med situationskomik.

Det märks speciellt tydligt när skådespelarna varvar ner och hittar en scens inre laddning, som när Sonjas olyckliga förälskelse med Astrov når sin klimax. Då spelar Daniela Franzell och Samuel Karlsson fram en berörande skör ton där man låter det som finns i texten tala för sig. Det är alldeles tillräckligt för att de vulkaniska känslor som ligger under varje ord ska få oss i salongen att dra efter andan.

Överlag fungerar helheten bättre efter paus då ensemblen tonar ner sitt uttryck, och hittar både allvaret och vemodet i pjäsen. Alla sörjer de ett liv som inte blev som de hade tänkt, ända fram till den alltid lika berörande slutscenen när Sonja och Vanja lämnas ensamma kvar, med Arbetet som det halmstrå som håller dem kvar i verkligheten.

Daniela Franzell och Ingemar Raukola som Sonja och Telegin tänder stearinljus till natten.
Bildtext Daniela Franzell och Ingemar Raukola som Sonja och Telegin.

Där finns Tjechovs svar på den stora frågan. Morbror Vanja är ett slags arbetets lovsång. Som läkaren Astrov konstaterar: ”ett sysslolöst liv kan aldrig vara rent”. Det är när ingen arbetar som allting faller samman.

Så när kaoset har lämnat huset, slår Vanja fast att de genast måste börja arbeta. Och Sonjas tröst finns i den närmast religiösa slutmonologen. Vi måste leva. Vi kommer att genomleva många nätter och dagar och uthärda det livet ger oss till skänks. Och när vår tid är inne kommer vi att dö uppgivna. Och där på andra sidan graven kan vi säga hur mycket vi har lidit och gråtit. Då får vi vila. En dag kommer vi att få vila.

Åbo Svenska Teater: Morbror Vanja av Anton Tjechov.
Regi: Tuomo Rämö.
Scenografi och kostymer: Mika Haaranen.
Ljuddesign och musik: Hannu Hauta-aho.
Ljusdesign: Antti Niitemaa.
Maskdesign: Sabina Segerström.
I rollerna: Markus Riuttu, Daniela Franzell, Jukka Aaltonen, Amanda Nyman, Samuel Karlsson, Monica Nyman, Ingemar Raukola.