Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

"En församling är ganska lite byggnad och ganska mycket människor" – församlingarna lärde sig flexibilitet under pandemin

En kvinna i munskydd tänder ljus i kyrka under påsk.
Bildtext En kvinna under vårens påskfirande inom den ortodoxa grenen av kristendomen.

Efter över ett år av restriktioner och förbud har nu allt fler församlingar återupptagit sin verksamhet. För många församlingsmedlemmar har pandemin inneburit ensamhet, och att nu få träffas igen gläder de flesta, säger Ida-Maria Pekkarinen på Petrus församling i Helsingfors.

Sedan slutet av sommaren och början av hösten har landets olika församlingar, oavsett religion eller trosinriktning, på riktigt haft möjlighet att igen bjuda in sina medlemmar till riktiga träffar. Vaccinationerna har gjort att samhället kan öppna upp igen, och det inbegriper trossamfunden.

Men då pandemin slog till förra året ledde det till drastiska förändringar för församlingarna. Församlingsliv har länge handlat om möten och aktiviteter ansikte mot ansikte, och trevlig samvaro. Vad innebär det för den moderna församlingen om du plötsligt inte kan gå till din vanliga oas i vardagen?

Gemenskapen som försvann

I lutherska Petrus församling i norra Helsingfors försvann en stor del av aktiviteterna i början av pandemin. Lösningen blev digitalisering, berättar Ida-Maria Pekkarinen, som jobbar med program för unga på Petrus.

– Gudstjänsterna hoppade över till att bli strömmade, via Facebook och Youtube. Vår friare Puls-gudstjänst för unga strömmades också och faktiskt prövade vi göra det via Zoom, det var intressant att vara församling på det sättet.

Pekkarinen berättar att man nu börjar återgå mot det normalare – "jag tror inte det kommer återgå till exakt hur det var innan pandemin", flikar hon in – men nu har församlingsmedlemmar av alla åldrar välkomnats tillbaka till fysiska träffar. Allt förstås i enlighet med restriktioner.

Porträtt på Ida-Maria Pekkarinen iklädd en vit t-skjorta mot en mörk bakgrund.
Bildtext Ida-Maria Pekkarinen.

Och även om en del av församlingsmedlemmarna ännu håller sig borta av olika orsaker, är de flesta mycket nöjda över att få träffa varandra igen.

– Överlag är det glada ansikten. Skillnaden är stor beroende på åldersgrupp, speciellt äldre personer har haft det tungt under den här tiden, tror jag. Det kan vara veckans höjdpunkt att träffa bekanta, säger Pekkarinen.

Alla betonar gemenskapens vikt i församlingen, och det har också blivit tydligt att ansikte mot ansikte är en helt annan sak än att träffas genom en skärm. Det samma har framkommit bland församlingsaktiva i Andreaskyrkan i södra Helsingfors. Församlingsföreståndare Markus Österlund konstaterar, att efter över ett år av nästan uteslutande digitala träffar har många överlyckligt återvänt till kyrkan på Högbergsgatan.

– Förra söndagen hade vi skrämmande många på gudstjänst, säger Österlund med ett skratt, men tillägger att kyrkan är stor och avstånd fortfarande används på gudstjänsten.

– Det märks att folk har saknat gemenskapen. Det är speciellt äldre och barnfamiljer som tycker det är speciellt roligt att träffas igen.

"Jag känner de ensammas smärta"

Många församlingsaktiva berättar att de har känt sig ensamma, under restriktionerna. Att man nu får träffas igen betyder desto mer för dessa människor.

Helsingfors judiska församling gick snabbt in för specialarrangemang då pandemin slog till. Enligt församlingens ordförande Yaron Nadbornik har man inte kunnat ordna strömmade eller digitala gudstjänster, men en del seminarier och föredrag har man kunnat erbjuda på distans.

Trosutövandet i synagogan begränsades från första början, och fortfarande är tillställningarna delvis begränsade.

– Vi har minskat på deltagarmängden och stängt flera delar av verksamheten. Nu börjar vi så småningom att öppna, säger Nadbornik.

– Till exempel har vi hälften av den deltagarmängden i synagogan.

Gatuvy över Helsingfors synagoga - ett gult hus i klassisk stil, ett rött kupoltak skymtas där ett tak ska vara.
Bildtext Synagogan i Helsingfors.

Helsingfors judiska församling införde redan i början av sommaren 2020 ett munskyddstvång för besökare i synagogan. Då hade myndigheterna nyss meddelat att man inte ens kommer att rekommendera munskydd – något som ändrades några månader senare.

– Nu har vi en rekommendation istället. Så många har blivit vaccinerade eller haft sjukan så vi ansåg att det nu kan vara bara en rekommendation. Fast vi hoppas att alla skulle använda munskydd ännu tills myndigheterna ändrar sin rekommendation, men myndigheternas rekommendation är ju inte tvång det heller.

Församlingsmedlemmarna har stundvis varit missnöjda med restriktionerna och det nedskalade utbudet på evenemang.

Nu har situationen lättat – för några veckor sedan ordnade församlingen en nyårsmiddag i och med Rosh hashana, där bara vaccinerade eller tidigare covid-smittade fick delta – men under pandemin har många klagomål nått Yaron Nadborniks öron.

– Jag har hört nog människor beklaga sig att de behöver evenemangen och aktiviteterna som församlingen organiserar. Jag känner starkt den smärta som människor har känt och den ensamhet många har lidit av.

Det digitala språnget

Inget ont som inte för något gott med sig, heter det, och det anser också Petrus församlings Ida-Maria Pekkarinen att gäller coronapandemin. Bland annat arrangerade man ett seminarium med en amerikansk talare i vintras, med deltagare från hela Finland. Det skulle man inte ha gjort med låg tröskel tidigare.

– Det är definitivt en fördel att vi har tvingats tänka kreativt. Jag tror vi kommer mera flexibla ur den här tiden. Nu känns det inte konstigt om vi vill planera en ny konferens, konstaterar Pekkarinen.

Också Markus Österlund på Andreaskyrkan tycker det finns en självklar ljusglimt i pandemin, i och med en större flexibilitet.

– Pandemin kastade in oss i den digitala åldern, och rätt snabbt började vi träffas digitalt på olika sätt, säger Österlund.

Andreaskyrkan tänker fortsätta erbjuda en del verksamhet digitalt trots att man nu får träffas igen, men fokus har skiftat tillbaka till kyrkobyggnaden eller gemensamma utflykter.

Enligt Österlund var det inte alla som lyckades behärska den digitala snårskogen. Lösningen blev att en handfull personer deltagit i gudstjänsten på plats i kyrkan, som vanligt, under hela pandemin.

Markus Österlund fungerade som Ahmad-Shah Ahmadis vårdnadshavare, och försökte ordna med studieplats för honom i nionde klass i Helsingfors.
Bildtext Markus Österlund är församlingsledare på Andreaskyrkan.

Kyrkans ungdomspastor, Markus Linde, tror att de nya verktygen också öppnar dörrarna för potentiella nya församlingsmedlemmar.

– Vissa kan uppleva att det är lättare att ta del av till exempel en gudstjänst, såna som kanske inte vågar eller kan gå till en fysisk plats eller som har sociala förhinder. Nu kan de ändå delta på ett vis genom de digitala medierna vi har använt, säger Linde.

"Tron är något jag bär med mig"

Påverkas tron av en pandemi? Budet från alla församlingsledare är att en del nya människor har sökt sig till församlingarna, för att bli en del av en gemenskap. På ett mer personligt plan tycker Ida-Maria Pekkarinen inte att tron var utmaningen, utan att förhålla sig till att inte längre vara omgiven av människor.

Först förberedde hon sig på ensamhet, men ganska snabbt skaffade Pekkarinen – vars biologiska familj befinner sig på annan ort – en "ny" familj av utvalda vänner i Helsingfors för att klara sig genom restriktionerna. Men också församlingslivet redde efter hand ut sig.

– Tron är nånting jag har med mig vart jag än går. Den enda avsaknaden blev andra människor och gemenskap, och en församling är ju ganska lite byggnad och ganska mycket människor, så den delen blev fattigare, säger Pekkarinen.

– Men sen igen så har vi ju nu fantastiska verktyg. Vi har använt ganska mycket Zoom, och jag har ringt mycket Whatsappsamtal och andra videosamtal, så det finns ju möjlighet att hålla kontakt ändå.