Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Dune – storslaget, men utdraget, när gammal kultklassiker får nytt liv

Timothée Chalamet och Rebecca Ferguson blickar ut över ett ökenlandskap.
Bildtext Sanddynerna är många i Dune. Och i framtiden är allt möjligt - t ex att det skiljer bara tolv år mellan mor (Rebecca Ferguson) och son (Timothée Chalamet)...

Boken utkom 1965, den första filmversionen gjordes 1984 och nu kommer en andra filmtolkning av scifi-klassikern Dune. Större än förra gången – åtminstone till omfånget.

Denis Villeneuves Dune är den typ av film som det inte är helt okomplicerat att recensera. Frank Herberts bok är något av en hörnsten i scifi-kretsar och filmen av David Lynch har både hängivna fans och… tja, mindre hängivna fans.

Det innebär att man måste välja infallsvinkel – antingen satsar man på jämförelser eller också läser man den nya filmen som en ny historia.

Jag väljer att läsa den som en ny historia. 

I begynnelsen är framtiden    

Vi börjar år 10191. I en värld där olika folk kämpar om herraväldet på olika planeter. Mest eftertraktad är planeten Arrakis där en mycket speciell krydda växer. 

En krydda som förlänger livet, skärper tankekapaciteten och spränger gränser när det gäller att förflytta sig.

Kort sagt; en krydda som gör det möjligt för sin skördare att ta herraväldet i rymden.

det öde landskapet på planeten Arrakis.

Harkonnerna har länge styrt och ställt över kryddfälten, men nu är det dags för släkten Atreides att ta över. Ett inte helt lätt uppdrag när det gäller en ökentäckt planet i vars grottor ett folk som kallar sig Fremen huserar.

Frågan är hur unga hertig Paul Atreides (Timothée Chalamet) skall klara av att axla det ansvar mamma Jessica (Rebecca Ferguson) och pappa Leto (Oscar Isaac) är på väg att överföra på honom?

Och vem är kvinnan (Zendaya) som uppsöker honom i drömmarna?

Messias möter Neo

Det tar inte särskilt lång tid innan vi som tittare inser att unga Paul kan ses som en Messiasgestalt. 

Det inser han själv också och när han med sorgmodig blick och svart slängkappa traskar omkring i ödemarken är det lätt att ana en fläkt av både Neo i The Matrix (1999) och vilken jesuitpräst som helst.

Närbild på Timohée Chalamet i svart, prästliknande slängkappa.
Bildtext Är Paul the One?

Jepp – de religiösa undertonerna är så många att man genast känner att man borde fräscha upp sina bibelkunskaper. Men även utan en examen i teologi är det lätt att ana en viss sorts koppling mellan fadern och sonen och en annan mellan modern och sonen.

Och om man mot förmodan fortfarande tvivlar på symboliken så är det bara att lyssna på dialogen som vimlar av prat om “Guds hand” och en väntan på “den utvalda”.

Men eftersom kampen mellan gott och ont dessvärre inte enbart existerar i Bibeln - eller verkar ha något bäst före datum – så finns det också gott om kopplingar mellan Dune och dagens verklighet. 

Eller vad sägs om länder som gång efter annan invaderas av andra makter? Om krigshärjade marker, skövlade naturrikedomar och människor som tar sin tillflykt till svårtillgängliga miljöer?

Javier Bardem på en klipphylla i ökenanpassad klädsel.
Bildtext Ensam mot världen. Stilgar (Javier Bardem) är van att kämpa.

“Vi var här långt innan ni anlände” – konstaterar gerillaledaren Stilgar (Javier Bardem) innan han sveper en duk för ansiktet som skydd mot sanden.

Snyggt – men onödigt stort

Det råder ingen tvekan om att Dune är både visuellt slående och slående välspelad. Undersköna Timothée Chalamet är som gjord för att spela rollen som Paul och Rebecca Ferguson är lika hemmastadd i den här dystopin som i Reminiscense (2021).

rebecca ferguson i röd klänning framför svartklädd Oscar Isaac  som sngelar över hennes axel.
Bildtext Redo för familjepanelen? Lady Jessica (Rebecca Ferguson) och Duke Leto (Oscar Isaac) oroar sig för sonen. Paul

Och när det gäller Javier Bardem kan man bara konstatera att det är få skådespelare som lyckas få duken att leva och alla sinnen att skärpas redan genom att yttra en trött suck.  

Det är med andra ord inga ointressanta öden man tar del av och när man blickar ut över sanddynerna i väntan på sammandrabbningarna är det lätt att se regissören Denis Villeneuves karriär som en enda lång väg mot just den här utsikten.  

Här möts de dystopiska miljöerna i Blade Runner 2049, (2017) den cyniska droghandeln i Sicario (2015) och den hemlighetsfulla rymden i Arrival (2016).

Kort sagt; det finns inget slumpartat över detta filmbygge. Det är snyggt, utstuderat och välformulerat. Frågan är väl närmast om grundstoffet räcker till för två mastodonta helheter?    

I skrivande stund finns inga uttalade löften om när vi kan invänta den andra delen - men den lär vara under planering.

Fortsättningen beror av allt att döma på hur hur väl publiken tar emot denna första del.

Timothée Chalamet i svart slängkappa på en öde strand.
Bildtext På väg mot del två? Fortsättning följer. Så småningom. Kanske.