Hoppa till huvudinnehåll

Abba är tillbaka – Lasse Grönroos rangordnar alla studioskivorna från sämsta till bästa. Håller du med?

Kollage med ABBA plus alla skivomslag och grönroos garage logo.
Bildtext Fyrtio år före comebacken kom ABBA:s sista skiva. Steget dit från debuten är långt, men vilket album rankar Lasse Grönroos som det bästa?

Den 5 november 2021 släpper Abba sitt nionde album Voyage. Det är fyrtio år efter deras sista skiva The Visitors. I fyrtio år har fansen väntat på att någon ska rangordna de åtta klassiska Abba-albumen från den sämsta till den bästa. Nu är dagen inne och Lasse Grönroos antog utmaningen.

Här hittar du Lasses rangordning av Nirvanas plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Iron Maidens plattor!
Här hittar du Lasses rangordning av Metallicas plattor!

Här hittar du Grönroos Garage!

I den föregående rangordningsartikeln (Nirvana) fanns en poll om vad jag ska lista till följande. Vinnaren blev med bred marginal Abba.

Problemet är att jag inte vet ett dyft om deras album. Möjligtvis hade min mamma någon vinyl med dem när jag var barn, men jag är inte säker. 

Abba liksom mången annan popmusik är inte i första hand synonymt med enskilda album utan med enskilda låtar. Till skillnad från rockmusik.

Abba har alltid för mig varit en förgången tid, en retroaspekt. 

Men Abba är en del av modern populärkultur på samma sätt som Elvis, Madonnas eller Michael Jacksons klassiker.

De har blivit en del av min världsbild i form av reklamer, klädmode (platåskor!), skvaller, bilder på hysteriska skrikande fans som försöker tränga sig fram för att nudda vid någonting gudomligt. 

Fast du inte själv var där så förstår du vad det är frågan om. Två gubbar och tanter i glittriga rymddräkter med ett piano och konstiga duschmössor. Så ska en fest se ut.

Popmusik större än livet och medlemmarna själva.

Problemet är att jag inte vet ett dyft om deras album

― Lasse Grönroos

Jag läste för många år sedan att den allra mest lukrativa comebacken skulle vara Abbas. Led Zeppelin, ursprungliga Pink Floyd och någon till hade också en hög prislapp men ABBA skulle ha slagit alla rekord.

Nu är Agnetha Fältskog, Björn Ulvaeus, Anni-Frid Lyngstad och Benny Andersson i den åldern att de inte ids ställa sig på scen inför miljoner fans, så de har, klokt nog kanske, valt en helt ny grej med en hologramshow där de spelat in sina moves i de där rymddräkterna vi sett den senaste tiden.

Att fyrtio år senare ge ut två nya singlar och ett helt album var inte vad vi hade väntat oss. Tiden får utvisa var Voyage platsar på min lista, men jag har ägnat långa dagar och nätter åt att sätta mig in i varenda studioalbum och karriärsväng för att lista ut sanningen. Åtminstone min sanning.

Vilken är Abbas bästa skiva?

Nu kör vi!

ABBA RIng RIng omslag.
Bildtext ABBA:s debutskiva har inte åldrats värdigt.

Ring Ring (1973)

Det här är säkert bra.

Om man är hundra år gammal. 

Jag tänker bara stolgymnastik för pensionärer av sådan här musik

― Lasse Grönroos om Abbas debut

Visst, titelspåret är ju en trallglad trudelutt, både som svensk och engelsk version, men nog börjar den irritera litet ungefär halvvägs in.

Jag får någon form av medelålderskris om jag tillåter mig att genuint försöka “digga” Abbas debut. Jag tänker bara stolgymnastik för pensionärer av sådan här musik.

De två största problemen med den här skivan går direkt att identifiera. 

1. För det första är det svensk schlager rakt igenom. 

2. För det andra låter soundet dammigt.

Ljudet har inte åldrats värdigt, om vi säger som så. Det luktar bruna plyschsoffor och blommiga gröna tapeter med ingrodd tobakslukt.

ABBA 1972 poserar utomhus i paviljong.
Bildtext Så här hotta var ABBA 1972 när de ännu kallade sig "Festfolket".

Om ni inte visste det så bestod Abba av två par: Agnetha Fältskog och Björn Ulvaeus samt Anni-Frid Lyngstad och Benny Andersson.

Tredje låten Disillusion är uppenbarligen den enda låten som Agnetha Fältskog någonsin skrev för Abba. Den är inte dålig heller, men lutar mer åt Joan Baez håll eller en mindre folkig Joni Mitchell. Definitivt inte schlager. Mer USA än Folkhemmet Sverige. Egentligen är den ganska bra.

När plattan kom ut hette de inte ens Abba utan det stod ursprungligen “Björn & Benny, Agnetha & Frida” på omslaget. 

Här finns ändå några kul låtar. Jag gillar litet People need love, ända tills de börjar joddla i slutet. Varför i hel**te behöver de joddla?! 

Nina, pretty ballerina är också oemotståndligt fånig på ett bra sätt. Egentligen tycker jag bäst om den här, trots de påklistrade samplen av “cirkuspublik”.

Man hör att bandet inte ännu hade funderat ut så noga vad de ville göra eller hur. Här finns flera gamla singellåtar av de enskilda medlemmarna som sedan lagts på skivan för att de andra tre sjunger bakgrundskör.

De tre första Abba-singlarna gavs förresten ut av Playboy Records under namnet “Björn & Benny (with Svenska flicka)”. 

Sug på den faktabiten en stund.

She´s my kind of girl är i själva verket en singel av Björn & Benny från 1969. Den låter mera som Simon & Garfunkel än Abba.

Det var först då låten Ring Ring blev en hit som de bestämde sig för att fortsätta tillsammans alla fyra och i något skede i början hittade de på förkortningen ABBA. 

Ring Ring (bara du slog en signal) var med i Melodifestivalen 1973. Det här var en tidig talangtävling på teve som folk brukade bänka sig framför i hemmasofforna. Efter att en bunt artister uppträtt kunde man skicka flaskpost och brevduva till juryn där man berättade vem man tyckte var bäst.

Långt senare, på 1990-talet delades det ut flaggor och plakat åt människor som råkade befinna sig i studiobyggnaden och de började villrådigt vifta med dem när den röda lampan tändes och programmet gick ut live. 

Ring Ring kom på tredje plats. En självmordsbenägen brevduva hade flugit sig själv rakt in i SVT:s antenntorn på flit, men myndigheterna tystade ner saken.

På sjuttiotalet var européer inte så språkkunniga eller så var de mer nationalistiska. Därför var det vanligt att man sjöng samma låt i en engelsk, tysk, spansk och svensk version. 

Jag är ändå litet kränkt över att inte Ring Ring finns som en finskspråkig version.

Jag lyssnar på skojs skull på deluxe-utgåvan från 2013 som innehåller en massa extra bonusspår som har större eller mindre eller nästan ingen koppling alls till Abba. 

Vissa av dem är riktigt ruskiga. Värst är Fridas solosingel "Man vill ju leva lite dessemellan" som är rena rama dansbandssmörjan. 

Vad gäller låten Jag är blott en man av Jarl Kulle så har jag inte ens någon aning om varför den är med på skivan. Sjunger de ens i bakgrunden? Tror inte det. Men det är originalversionen av I am just a girl.

Nej vet ni vad; Abbas debut är en förlegad dansbandsplatta med bara ett par kul låtar som sticker upp.

ABBA Waterloo omslag.
Bildtext Waterloo lider av litet dammigt sound och klämkäckhet.

Waterloo (1974)

Är jag den enda som får Easy living (Uriah Heep)-vibbar av Waterloo? Det är fortfarande väldigt mycket schlager. En klassisk poplåt som jag i ärlighetens namn mer skrattar Åt än Med.

Sjunger hon “Carry my message to herpes”?!

― Lasse Grönroos hör fel

Det var med Waterloo-låten de så att säga “brejkade”. Men nog låter den daterad idag. Och den är litet för klämkäck för sitt eget bästa.

Måste jag välja så tar jag ändå den engelska versionen, tack.

Men efter den inledande hiten blir det intressant. 

Sitting in a palmtree är ett positivt kliv bort från debutens dammighet. Det är en ganska pigg och finurlig liten låt med lätta tico-tico-ljud. Fungerar bra om man sitter under en palm och dricker kall läskeblask och gräver ner fötterna i sanden.

Men sjunger hon “Carry my message to herpes”?!

Min goda vän Dan Eskil Jansson (som gör Svenska Yles Musiktest) lyfte nyligen upp King Kong song på Facebook. Den är ju riktigt lustig nog, lämpligt teatraliskt skojig utan att bli buskiskomedi.

Låten Hasta Mañana hade jag nästan glömt bort. En till låt som klår Waterloo. Litet sentimental och skön. Som att bläddra i föräldrarnas fotoalbum med bilder från semesterresor vid Rivieran före du var född. Mentolcigaretter och litet för hård solbränna.

ABBA:s Björn och Benny läser intresserat en tidning i Brighton efter Eurovisionsvinsten 1974.
Bildtext Benny och Björn läser nyfiket tidningen efter Eurovisionsvinsten i Brighton 1974.

Men vafalls? Vad händer här? Låten Watch out är ju ren glamrock! Det låter förbaskat bra. Väldigt nära sjuttiotalets Sweet, kring Desolation boulevard-tiden. Ziggy Stardust skulle nästan ha kunnat sjunga den här. Hårda riviga gitarrer och en explosion i slutet. Hård refräng med attityd.

Jag googlar och ser att Watch out har varit b-sida till Waterloo år 1974. Den borde varit A-sida. Abba överraskar.

Genast efter kommer What about Livingstone som är en välskriven, välfungerande poplåt. Litet rycker det i kroppen, men inte så mycket att jag skulle gå ut på dansgolvet. Å andra sidan krävs det ganska många bärs för det nuförtiden. Men bra låt.

Gonna sing you my love song är kiva lugn pop, men ingen evergreen.

Waterloo är en stabil skiva med några bra låtar, några bra fillers och några litet tråkiga låtar. Abba levererade alltid med stämsången, men de skulle några år senare ha en så mycket skarpare och renare ljudbild. 

På Waterloo låter det ännu litet sunkigt.

ABBA Super Trouper omslag.
Bildtext Mörka moln tornade upp sig kring nästsista skivan.

Super Trouper (1980)

Från Abbas nästsista skiva kan man dra paralleller till brittiska hårdrocksgiganten Black Sabbath som hade en väldigt liknande karriärkurva som Abba.

Båda banden inledde sin karriär kring samma tider. Black Sabbaths debut kom ut 1970 och Abbas 1973.

Om vi enbart ser på Ozzys tid i Black Sabbath så gjorde båda banden åtta studioalbum. Sedan sprack bandet (de fortsatte i och för sig med andra sångare och medlemmar) och långt senare gav de ut en comebackplatta. Black Sabbaths “13” kom 2013 och Abbas Voyage kommer ut 2021.

Det vill säga rejält långt senare.

Det mesta var business as usual på de sex första skivorna: på debuten sökte båda banden sin stil men de lyckades skaka av sig oket av en påtvingad stil kring andra albumet. I Abbas fall schlager och i Sabbaths fall blues.

På sjunde skivan började tröttheten slå in. Black Sabbath experimenterade med både droger, överdrifter och synthar medan Abba också på Super Trouper gjorde en förhållandevis tidsenlig skiva med mycket synthar och kontemporära toner.

Inget illa med det. Technical Ecstasy är en suverän skiva av Black Sabbath, men bandet höll på att kollapsa.

Samma sak med Abba. Fast Super Trouper är inte en så fantastisk skiva. Titellåten, sjungen an Anni-Frid, är en okej låt men de har bättre.

Visst, The winner takes it all är ju en, ehe ehe, “vinnare” men det finns för många fillers på skivan.

Black Sabbath på cen på sjuttiotalet.
Bildtext ABBA Sabbath?
ABBA live på scen 1979.
Bildtext ABBA live 1979.

On and on and on är en sorts poprock-låt som låter mycket bra med typiska åttiotalssynthar som krydda. Najs.

Sedan blir det litet slött balladsnark med Andante, Andante och 80-talssyntharna lyser med retrosound i Me and I som i värsta arkadsspelsdrömmen.

Happy new year är känd, men det låter inte riktigt som den nyårsfesten jag skulle vilja bli bjuden på. Snarare som en fest där halva porukkan sitter ganska nyktra och gråter mot någons axel över något Whatsapp-meddelande.

Det låter som att Abba försöker, men inte riktigt lyckas få till det. Inte kan man ju på riktigt gilla någonting som The Piper?

Our last summer har dock bra snyftenergi.

Plattans mest anmärkningsvärda låt är Lay all your love on me. Varför låter det så bekant? 

Men vafan, det låter ju helt som Madonna på åttiotalet! Som en mashup av Like virgin, Papa don't preach och Like a prayer i IKEA:s köksblender.

Nå, Madonna samplade ju långt senare Abbas Gimme, Gimme i sin hit Hung up. Ett ganska smakfullt sampel dessutom. 

Jag tycker bättre om Madonna än Abba, om jag ska vara ärlig.

Så kanske den unge Madonna stal litet inspiration av Abba här?

Avslutande Put on your white sombrero är rent ut sagt ryslig smörja.

Men det är ganska klart att Super Trouper trots några ljusglimtar är en avsevärt spretigare skiva än plattorna innan.

ABBA The Visitors omslag.
Bildtext På sista skivan började andan tryta för ABBA men en av deras bästa låtar finns här.

The Visitors (1981)

1981 kom “de nya kvinnorna” in i bilden när både Björn Ulvaeus och Benny Andersson gifte om sig, med Lena Källersjö och Mona Nörklit. 

Skulle du vilja sjunga i samma band som ditt ex? Nä, tänkte väl det. 

Björn och Lena är fortfarande gifta. I Svensk Damtidning läser jag att Lena redan i flera år kämpat mot obotlig leukemi. Något som kanske påverkat eventuella planer på ABBA-comeback tidigare, om jag tillåts spekulera litet.

Det är värt att notera att Björn och Agnetha fick sitt första barn samma år som Abba debuterade. Andra barnet kom 1977, i mitten av den hetsigaste karriären.

Paret Anni-Frid och Benny har inga gemensamma barn men båda var tvåbarnsföräldrar från sina respektive tidigare äktenskap.  

Benny fick sina första barn 1963 och 1965.

Anni-Frid fick sina första barn 1963 och 1967.

Som vink till managers och skivbolagschefer som säger att artister inte kan eller ska kombinera familj och karriär!

Men tillbaka till avskedsskivan.

Skulle du vilja sjunga i samma band som ditt ex? Nä, tänkte väl det. 

― Lasse Grönroos

Här finns en av deras allra bästa låtar. One of us var bandets sista top tre-hit i Storbritannien. Albumet gjorde förstås väl ifrån sig, men presterade inte lika bra som tidigare skivor. 

Jag tycker jättemycket om One of us! 

I och för sig tänker jag antagligen på coverversionen av Pandora från 1995 eller A-Teens 1999, men prima låt. 

Det finns en stor risk att jag sjungit med i låten på Pandoras konsert på Nummirock 1995. Oj gudars skymning.

Alla de där förlegade eurotechnostjärnornas produktion låter utdaterad idag, medan originalet inte låter det.

Skivan har överlag litet dystrare teman: krigshot, åldrande, förlorad oskuld och förhållande som går åt skogen. Stuff som de flesta populära finska tangolåtar handlar om.

Anni-Frid från ABBA omringad av unga fans i Stockholm 1988. Hon har ryggen mot på bilden.
Bildtext Anni-Frid omringad av unga fans i Stockholm 1978.

Öppningen The Visitors är seg. En litet “mystisk” låt. Jag ser framför mig tokiga privatdetektiver som springer omkring med förstoringsglas, trenchcoats och hatt i nån billig tv-serie från åttiotalet. 

Minns nån Dempsey & Makepeace? Inte jag heller, egentligen.

Ingen större livsglädje i Head over heels heller. 

Soldiers är lovande, men inte mer än det. Många av låtarna andas en tung trötthet.

I let the music speak är nästan inte ens pop utan närmast folkig kabarémusik.

Den dansande drottningen har blivit vuxen och skaffat tantfrisyr och hennes dejt har ölmage. Men de är ganska gorgeous ändå. Så skulle jag beskriva Abbas sista skiva.

ABBA The Album omslag.
Bildtext The Album var en litet lugnare ABBA-platta.

The Album (1977)

Det här skivomslaget ser ut som om det skulle ha gjorts tio år tidigare under psykedeliboomen. Jämför med Rolling Stones “Flowers” eller Beatles “Yellow submarine”-grafik.

Plattan gjordes i samband med filmen ABBA - The Movie samma år. 

Agnetha Fältskog sjöng vissa delar halvliggande i en vilstol eftersom hon var höggravid.

Skivan inleds med AOR-doftande synth-toner i Eagle. Alltså vuxenrock. Deras musikalitet märks bland annat i hur de experimenterar med olika musikstilar, såsom Take a chance on mes kännspaka acapella-intro.

Abba lyckades placera ut jättestora hitlåtar på nästan alla sina album, vilket inte är en självklarhet för framgångsrika popstjärnor på musikhimlen. Ofta finns det någon “mellanskiva” som det inte går så bra för.

Abba dansade nog bara hela vägen till banken i sina platåskor utan att snubbla på trender som punk eller disco. Nå punk försökte de sig ändå inte på.

The Album känns som en litet mer introspektiv skiva. Det är lättsamt men inte glättigt. 

ABBA på tv 1977 i platåskor.
Bildtext ABBA på tv 1977. Notera platåskorna. Bara Kiss hade högre klackar.

Om Waterloo är en fest där man har tassiga hattar och lösmustasch är The name of the game en fest där man samlas kring en chipsskål vid köksbordet och ler åt söta bebisbilder på någons telefon.

Move on har i början ett sådant där pratat parti av Björn som är ganska kitsch. 

Trots att albumet hade två singlar som blev listettor så fick den inte helt odelat positiva recensioner i Storbritannien. I USA kom skivan på 14:e plats på listan.

 Abba dansade hela vägen till banken i sina platåskor utan att snubbla på trender som punk eller disco

― Lasse Grönroos

Hole in your soul är nästan rock, en genre som också passar Abba riktigt bra.

På tal om rock så gjorde ju svenska spökhårdrockarna Ghost en cover på dramatiska I´m a marionette år 2013. Dave Grohl producerade och spelade trummor på den.

Här hör vi igen den rockigare sidan av Abba, en fantastisk “musikal”-låt och mycket imponerande teatraliska vokalprestationer av hela bandet.

Bandets kanske kändaste icke-singel är albumspåret Thank you for the music som ju idag ses som en popklassiker. Och visst är den fin.

På Spotify avslutas skivan med en annorlunda mix av låten. “Doris Day Mix” är en sådan där gamla världens kabaréversion med piano och Agnetha Fältskogs enkla stämma utan en massa körsång.

ABBA:s självbetitlade albums konvolut.
Bildtext En stabil och bra ABBA-platta.

ABBA (1975)

Jag kan inte tåla det när band mitt i karriären ska ge ut en “självbetitlad” skiva. Det är bara brist på fantasi och förorsakar obönhörligen missförstånd senare när folk blandar ihop album med samlingsalbum etc. 

Men nog om det.

Öppningen Mamma Mia är ju bekant. En av bandets kändaste låtar. Litet småfånig i och för sig, men låt gå. Nej, jag har inte sett musikalen. Filmen snurrade en gång på flygplanet när jag flög någonstans. Föredrar Pierce Brosnan som James Bond. Pang pang.

SOS. Det går inte att sticka under stol med att vi här talar om en fulländad pärla. SOS är inte bara svängig och glättig som vissa andra av deras stora hitar; den har ett djup och en melodramatisk känsla som perfekt går hand i hand med stämsången. 

Den är både emotionell och poppig. Okej, modulationen vid 2’24’’ känns kanske litet förlegad, men vafan. Nog är det här bra popmusik nog!

Man in the middle bjuder på litet funk och det låter så sakelis mycket bättre än deras gamla schlagerinfluenser. Skön bas. Låten gungar som grannens optimistjolle på hemvägen från frimärksklubbens lillajulsfest på grannholmen.

Resten av skivan är kanske litet svajig. Bang-A-Boomerang träffar inte riktigt piltavlan trots ett väldigt bra försök. 

Det går inte att sticka under stol med att vi här talar om en fulländad pärla

― Lasse Grönroos om SOS

I Do, I Do, I Do, I Do, I Do är ju en i sig bra låt, men jag har ganska svårt att komma över det sunkiga dansbandsintrot. De låter ju alla likadana och ABBA kan bättre än så. Trots det så räknar jag låten som en klart godkänd poplåt. Skolvitsord åtta.

Rock me är mera kabaré än rock. Zzzz. Intermezzo Nr. 1 är ett mer eller mindre poänglöst utfyllnadsnummer. Cirkuskonster och pianoklink för att dölja att låtidéerna tagit slut halvvägs?.

So long har sedan litet av den där fräcka attityden där tjejernas sång är som bäst. Man skulle kunna dansa och ta kragtag på nån på en och samma gång. Me like.

Medley: Pick a bale of cotton som avslutar skivan är åter ett frågetecken. Det öppnar sig inte riktigt vad syftet är med sådana här låtar? Känns litet lösryckt.

Summasumarum så har “ABBA” ett par klassiska fullträffar, några intressanta spår och ett par bottennapp. Men en bra skiva.

ABBA Voulez-Vous omslag.
Bildtext ABBA har inte låtit så här bra på något annat album.

Voulez-Vous (1979)

Året innan Voulez-Vous hade bandet grundat sin Polar studio i Stockholm där bland annat Led Zeppelin och Genesis spelade in album. 

I januari 1979 meddelade Agnetha och Björn att de skiljer sig, men att skilsmässan inte påverkar bandets verksamhet. 

Anni-Frid och Benny däremot gifte sig 1978 men separerade 1980 och skilde sig 1981.

Nu kickar discon in på allvar. Öppningen As good as new har en fet gungande basgång som inte så litet för tankarna till Bee Gee´s klassiker Staying alive. 

Titelspåret fortsätter på samma discolinje. Om jag tyckte att produktionen lät daterad på de första par skivorna så är allt det där nu bortblåst. Det är tidlös och njutbar dansmusik.

Fan anamma, Abba klarar ju av disco också utan några som helst problem!

Det är klös i Agnethas och Anni-Frids sång.

Voulez-Vous är dock utan tvekan den av deras alla album som låter bäst

― Lasse Grönroos

Titelspåret är dramatiskt. Svängigt. Skönt sound. Klassisk pop. Den går hand i hand med “kollegerna“ Boney M som var stora vid samma tid.

Skivans singlar nådde inte riktigt den allra högsta toppen såsom på de senaste skivorna. Om man nu sedan kan se andra och tredjeplaceringar som svidande förluster?

Glamrockiga Does your mother know är en sällsynthet i och med att Björn Ulvaeus sjunger leaden i den.

Det här året släppte de sin andra samlingsskiva, med det fantasifulla namnet Greatest Hits Vol. 2. 

Singeln Gimme, Gimme, Gimme (a man after midnight) från samlingen blev också en hit. 

Hälften av Chiquititas intäkter gick till Unicef. 

Men jag märker att tanken börjar fladdra iväg litet mot slutet av albumet. Skivan inleds bra, men t.ex. Lovers (live a little longer) och Kisses of fire är tråkiga.

Voulez-Vous är dock utan tvekan den av deras alla album som låter bäst. Har det skönaste soundet i alla låtar.

Abba uppträdde i bland annat USA och Kanada i arenor som rymde omkring 15.000 personer, men den gyllene eran kulminerade här och när 80-talet korkades flög champagnekorken i pannan på Abba.

ABBA Arrival omslag
Bildtext Arrival kunde fungera som en Greatest Hits-skiva, så späckad med bra pop är den.

Arrival (1976)

Vid den här tiden var Abba redan megastjärnor i hela världen och de uppträdde för hundratusenttals människor.

Öppningslåten When I kissed the teacher sätter agendan för skivan. Den ska också vara Bennys egen favoritlåt.

Låten kränker säkert idag de flesta genusdiskurser i Sverige. Bra så. Som låt är den däremot en perfekt poplåt. Agnetha låter lämpligt fräck och musikvideon är ju bara guld!

Det funkar som tågets berömda wc

― Lasse Grönroos om Arrival

Och sedan är vi då framme vi Abbas bästa låt: Dancing Queen. Det här måste ju vara deras kändaste låt? Den har åtminstone närmare 600 miljoner streamar på Spotify. 

Den blev listetta i både USA och Sovjetunionen och en massa andra länder.

Jag har alltid tyckt om låten och den har både en tidlös melodi och ett tidlöst sound. Inte kommer jag på något negativt att säga om Dancing queen, fast jag skulle leta efter fel och brister med ljus och lykta.

Det funkar som tågets berömda wc.

Anni-Frid Lyngstad har berättat att hon började gråta första gången Benny Andersson spelade upp demon för henne. För att den var så vacker.

ABBA i vita dräkter i London 1976 framför skepp.
Bildtext ABBA i London 1976.

Arrival var ännu en storsäljande hitskiva för ABBA. Här finns så många kända låtar att den nästan kunde fylla funktionen som ett Greatest Hits-album. 

Förutom Dancing queen finns dunderhitarna Knowing me, knowing you, Money, Money, Money och Fernando på Arrival. En helt sanslös fyrklöver av fullträffar på samma skiva!

Jag gillar Fernandos marschtakt i början. Det bygger upp låten fint.

En intressant detalj är att Fernando ursprungligen hade spelats in på svenska av Anni-Frid Lyngstad för hennes soloskiva “Frida ensam” året innan. Låten gjordes om av ABBA för samlingsskivan Greatest hits 1976 och lades även på Arrival.

1976 började discon göra sig synlig på dansgolven och det här missade förstås inte ABBA heller. Och disco och ABBA är ju inte en kombination som kan gå särskilt fel.

Enda misstagen är egentligen den litet enerverande “ett-tu-ett-tu-ett-tu” dansbandstakten i Why did it have to be me och titelspåret Arrival som bara är en instrumental trudelutt med litet ylande vars poäng inte riktigt öppnar sig för mig.

Arrival har förresten mitt favoritomslag, med hela bandet i en helikopter. Snygga färger och kul idé. 

Arrival är ett album som låter bra och gör mig på gott humör. Det räcker för mig.