Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bokrecension: Sofia Elies debutbok är nyckfull och infallsrik, vild och vacker

Författaren Sofia Elie.
Bildtext Sofia Elie debuterar med boken "En gång kände jag. En multimodal rehabiliteringsjournal".

"En gång kände jag. En multimodal rehabiliteringsjournal" är en sorgesång över brustna förhållanden och grusade förhoppningar. Om längtan och saknad. Men också en hudlös skildring av en ung kvinnas vilja till större självförståelse och självacceptans.

Smärtan är en dubbelrörelse som både krymper och öppnar världen.

Kanske är poesin användbar.

Berättarjaget i Sofia Elies debutverk En gång kände jag. En multimodal rehabiliteringsjournal är en ung kvinna som kämpar med att hålla smärtan och ångesten stången.

Ett sätt att hålla styr på sig själv är att skapa, att skriva, att göra musik – även om hennes psykolog är skeptisk:

”Jag gick hos en psykolog som sa att det kanske inte var bra för mig att jobba med konst.

Hon sa att jag var begåvad men att jag inte var mogen nog att hantera min begåvning, att jag inte var ett med mig själv.

Jag sa att jag aldrig lyckats få ihop ett manus som jag varit nöjd med.

Hon sa att det inte var så konstigt, du har ju inte ens lyckats få ihop ett liv som du är nöjd med.”

Jaget i dubbelexponering

Texterna i En gång kände jag. En multimodal rehabiliteringsjournal består av rapsodiska, reflekterande och resonerande partier som varvas med en patientjournal där vi får ta del av anteckningar från jagets besök på en psykiatrisk mottagning.

Resultatet är en intressant dubbelexponering där läsaren dels möter jaget så som hon framställer och analyserar sig själv i den litterära text hon skriver, dels så som hon uttolkas och definieras rent medicinskt av läkare och psykolog.

Det framkommer snart att berättarjaget efterlyst någon form av psykiatrisk bedömning, men att hon inte riktigt känner igen sig i, eller är helt tillfreds med de kategoriseringar som vårdpersonalen gör eller de slutsatser man drar utgående från hennes mående.

Samtidigt framstår berättarjaget också själv ibland som otydlig, motsägelsefull och opålitlig i sin självframställning – de minnen hon redogör för är till exempel inte alltid sanningsenliga, ibland är de önsketänkanden.

Ofta handlar det om minnen förknippade med killar hon haft förhållanden med – framför allt Erik och p.

Minnesbilderna är såriga och ömma – skrivandet är ett sätt att hålla kvar, men också att ta farväl: ”jag skriver om honom för att hålla honom nära, jag skriver om honom för att bli av med honom.”

Pärmen till Sofia Elies bok "En gång kände jag".


Ledsagarinnor och identifikationsobjekt

En gång kände jag. En multimodal rehabiliteringsjournal skildrar en ung kvinnas vilja att definiera sig själv, att rita upp sina konturer, och hennes strävan att förstå och tolka sig själv i relation till andra.

Berättarjaget återkommer gång på gång till några kvinnliga konstnärer som varit viktiga för henne – som identifikationsobjekt, som inspirationskällor och som ledsagarinnor.

En av dem är den tysk-amerikanska konstnären Eva Hesse, som jaget känner sig befryndad med. När hon läser Hesses dagböcker är det som om hon fick syn på sig själv, både sådan som hon är och sådan som hon önskar att hon skulle kunna vara.

Till författare som Jenny Offill, Agneta Pleijel och Bodil Malmsten söker jaget sig för att få råd, stöd och uppmuntran för sitt skrivande.

Jag samlade på personer, jag fällde ut dem ovanför mig som paraplyer, vissa dagar täckte de allt

― ur En gång kände jag


Yttre ordning, inre kaos

Med nyfikenhet och vetgirighet tar sig berättarjaget an världen, hon registrerar och antecknar vad personer i hennes närhet säger, hon samlar på kuriosa och intressant fakta om bland annat rymden.

Astronomi hör till hennes specialintressen, och rymden blir som ett yttre oändligt rum där hon kan låta tankarna få fritt spelrum.

Under ett besök hos psykologen berättar jaget att hon har ett slags kontrollbehov och svårt med osäkerhet, och jag tänker mig att hennes stora intresse för vetenskap handlar om ett behov av att kunna fastställa saker och ting, att kunna strukturera och mäta, att skapa yttre ordning som motvikt till ett inre kaos.

Författaren Sofia Elie.
Bildtext Sofia Elie är litteraturvetare och frilansskribent. Hon har bl.a. skrivit essäer och litteraturkritik för Astra, Horisont, Nya Argus och Studentbladet.


På sätt och vis är En gång kände jag. En multimodal rehabiliteringsjournal en studie i smärta – hur smärtan tar sig uttryck såväl fysiskt som själsligt, hur smärtan kan användas som bränsle för det konstnärliga arbetet, hur smärtan å ena sidan kan frigöra en, å andra sidan förgöra en.

Men boken är också en sorgesång över brustna förhållanden och grusade förhoppningar. Om längtan och saknad.

Berättelsen är en hudlös skildring av en ung kvinnas vilja till större självförståelse och självacceptans.

Sofia Elies text är nyckfull och infallsrik, spretig och spännande, värkande, vild och vacker.