"Det var nog väldigt spännande och en väldigt konstig känsla att ringa upp henne, jag hade ju ingen aning om vad hon visste" - Marit Berndtson fick som vuxen veta att hon har en syster

Hela tre syskon rikare, det blev Marit Berndtson i bouppteckningen. Hon växte upp i tron att hon hade två bröder, men i själva verket var de sex syskon.

År 1955 föddes Marit Berndtson i Göteborg och som barn kunde hon fantisera att hon hade en syster. Det gjorde hon så pass ofta att hon nästan tyckte att det var en självklarhet att hon hade en när det år 2004 visade sig vara fallet.

Men allt började redan tjugo år tidigare, år 1984. Då dör Liisa Berndtson, mamma till storebror Klaus och Marit. Dessutom är hon mamma till Lasse, som är nio år yngre än Marit och i huvudsak uppvuxen i en fosterfamilj.

Till deras enorma förvåning visar det sig i samband med bouppteckningen efter deras mamma att hon har fött två barn före hon fick Klaus, Marit och Lasse. Brodern Juha (1949) som hon har låtit adoptera bort i Helsingfors och systern Ann (1951) bortadopterad i Göteborg där Liisa bodde några år.

En välbevarad hemlighet

Om hur det kändes att upptäcka de här syskonen i bouppteckningen säger Marit:

- Det var nog… det var ju en fullständig överraskning. Och också det att mamma aldrig pratade om det, hon hade inte talat med någon om det …

Inte ens Liisas vänner hade hört något om det. Det var en hemlighet som hon helt hållit inombords. Inte heller när hon insjuknade i cancer, berättade hon det för Marit, som vårdade henne under hennes sista två år.

- Hon hade lämnat ett brev åt mig, som jag skulle öppna efter hennes död. Inte heller i det nämnde hon om det. Så att det har ju nog suttit djupt i henne det här, suckar Marit.

1984 får Marit kontakt med Juha, i Helsingfors. Marit träffar honom och upplever att han liknar hennes storebror och är trevlig.

Också han är väldigt glad att få kontakt… den tid de hinner träffas, för Juha dör tidigt. Marit är ledsen över att de aldrig fick chansen att lära känna varandra riktigt bra.

Hon förlorar sin bror och finner sin syster

Däremot lyckas brodern och juristen Klaus, trots alla sina kontakter, inte hitta systern Ann.

Tjugo år förflyter, och en dag dör bror Klaus en mycket plötslig död då hans aorta spricker - för Marit en väldigt traumatisk upplevelse, han är ju det syskon hon har vuxit upp med.

Klaus dör dessutom på samma sätt som i tiderna deras morfar dog, prästen och riksdagsmannen. För morfars del skedde det i predikstolen mitt under predikan.

Skulder som Klaus efterlämnar leder till att huset han och sambon bott i måste säljas. För att kunna göra det bör det godkännas av alla i boet.

Med hjälp av en juridisk byrå i Vasa lyckas Marit nu slutligen hitta sin syster, Ann af Geijerstam. År av funderingar och undran är äntligen över.

Efter deras högst omtumlande första telefonsamtal, sänder Marit henne ett längre brev och också foton med ungdomsbilder på deras mamma från 1950-talet i Göteborg.

- Ann hade ju först väldigt svårt att smälta detta med att hon hade blivit bortadopterad … för att Klaus, min äldre bror, han föddes ju bara ett år senare.

Anns adoptivföräldrar hade berättat för henne om hur svårt det varit för hennes mor att lämna bort henne, hur bedrövad hon verkat. Så Anns fantasibild av sin mamma var en kvinna som var liksom grå, berättar hon.

Men på bilderna Ann får av Marit möts hon av en person som ser mycket mer glamourös ut än Ann hade föreställt sig.

Det fick henne att inledningsvis förtrytsamt undra över att de andra syskonen fick växa upp tillsammans medan hon inte fick det, varför ville hennes mamma inte behålla henne?

Orsaker till att syskonskaran splittrades

Ja, hur blev det så här? En hel syskonskara där syskonen inte ens känner till alla sina syskon? Och endast ett av dem, Marit, som i slutändan har träffat alla.

Dessutom framkommer det senare, i faderns bouppteckning att det finns ännu en halvbror, ett sjätte barn. Pappa Berndtsons första barn, Erkki.

Mamma Berndtson, Liisa, har i sin ungdom konstnärliga ambitioner. Hon målar, hon läser mycket, hon skriver dikter…

Dikten Innan mitt barns födelse, har hon författat i något skede före sitt första barns - alltså Juhas – födelse. Marit har översatt den från finskan:

Vårens fröjd är att

vakna till liv

Ett främmande väsen
i allt jag ser
Det rinner över
och speglas i mig
Vattnets rastlösa blick
klarnar och föds på nytt
Skönare
för var stund som går
Närmare Gud
för var dag som går

- Så hon hade väl tänkt sig att få förverkliga någonting i livet som hon aldrig sedan fick möjlighet till. Att på något sätt tror jag att alla vägar slöts för henne, säger Marit.

När jag ringer upp Ann i Stockholm påpekar hon att man får sätta in allting i sin tids sammanhang, i detta fall i början av 1950-talet. Deras morfar var ju präst och före detta riksdagsman och även om han redan var död när Liisa fick barn, levde ju hennes mamma, alltså mormor som ju också var väldigt kyrklig.

Så det var helt enkelt inte läge för Liisa att komma hem och berätta att hon hade förälskat sig i en gift man, som hon fått ett barn med 1949, ungefär samtidigt som mannen fått en son även med sin dåvarande fru. Och att han sedan lämnade sin familj för att följa efter Liisa till Göteborg.

När Liisa i Göteborg har fött sitt andra barn, Ann, år 1951, ser hon sig som ogift tvungen att adoptera bort också det barnet. På den här tiden existerar ännu inga föräldrabidrag, så ekonomiska faktorer inverkar säkerligen också på hennes beslut, påpekar Marit.

Men när Klaus och Marit sedan föds har pappa Berndtson hunnit skilja sig och gifta om sig med Liisa. Dessvärre rör han sig på fel sida om lagen och sitter i långa perioder i fängelse, åtminstone för förskingring, berättar Marit.

Liisa flyttar tillbaka till Finland till en svår ensamförsörjartillvaro. Under en period återvänder Pappa Berndtson till henne och då kommer lillebror Lasse till världen. Men så försvinner barnens far igen.

Storasyster drog ändå en vinstlott

När Marit berättade för Ann om deras uppväxt i Finland kom Ann snart att känna att hon ändå dragit en sorts vinstlott. Hon har vuxit upp under mera ordnade förhållanden i en bra adoptivfamilj.

Marit för sin del säger att det hon har bearbetat mest är sin relation till sin mamma och hennes relation till de barn som hon hade behållit.

Marit uppfattar att Liisa i grunden var en varm människa men hennes kontakt med barnen var formell och avlägsen, hon saknade förmåga att visa känslor, än mindre att tala om dem.

- Jag tror att det kan ha att göra med att hon hade adopterat bort de här barnen. Att det på något sätt kan… kan ha varit en skuld som hon bar med sig hela livet och som gjorde att hon hade svårt att skapa en djupare relation till de barn som hon hade, funderar Marit.

Marit berättar att Liisa ständigt sökte någonting, hon hade en hel del relationer. Men hon lyckades aldrig hitta män som var stabila. Och som barn visste man aldrig riktigt vad som var på gång, vad som hände.

- Ibland kanske det var någon som var alkoholiserad och … det fanns inga riktigt trygga punkter, eller det var mera på det sättet att man måste ta hand om sig själv, berättar Marit.

Insikten om tidsandan

- Och på något sätt så fick jag ju inse att tidsandan var mer sådan… att man adopterade bort barnet av flera anledningar än vad man skulle göra idag. Idag kanske man inte … alls hade gjort det bara för att de inte råkade vara gifta, tänker sig Ann.

Hon säger sig faktiskt beundra Marit för att hon har tagit sig genom en så pass tuff uppväxt och att hon blivit väldigt framgångsrik på det hon gör som administrativ chef på Wasa Teater. Ann är nog inte riktigt säker på om hon hade klarat det på samma sätt.

Marit bekräftar också under mitt samtal med henne att hon som barn kunde känna sig ganska ensam och utelämnad.

- Och det var väldigt ovanligt med ensamstående mödrar på den tiden, många såg ju ner på ensamstående mödrar. Och då följde barnen med i paketet, man kunde lite förakta dem samtidigt, säger Marit med ett sorgset skratt och andas in djupt.

Så lika mycket som detta är den fantastiska berättelsen om hur en syskonskara växer från tre till fem, eller ja sex barn, och om hur en syster förlorar en bror men får en syster istället… så är det ett tidsdokument, en berättelse om ett visst tidsskede i vår historia.

I Dokumenterat: ”Systern jag inte visste att jag hade” berättar Marit och Ann mer ingående om sin bakgrund och också om hur deras relation har utvecklats.