Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Mediekonstnären Bill Violas mytiska och visuella installationer fyller Amos Rex underjordiska salar

Kvinnogestalt med många tända ljus i bakgrunden.
Bildtext Night Vigil (2005/2009) är ett av Bill Violas videoverk som visas i höst på Amos Rex.

Konstmuseet Amos Rex höstsatsning är en stor utställning av den amerikanska mediekonstnären Bill Viola. Viola är en av videokonstens föregångare och behandlar existentiella frågor i sina verk. Ett av hans stilistiska varumärken är extrem slowmotion.

Utställningen har titeln Inner Journey (Inre resa) och inleds med två visuellt imponerande och suggestiva videor från 2005, nämligen Tristans himmelsfärd och Eldkvinna. De projiceras turvis på en monumental skärm i den mörklagda salen.

Mansfigur lyfts uppåt medan vatten öser ner på honom.
Bildtext Vattenfallet rör sig baklänges, det vill säga uppåt. Också mannen svävar uppåt, till slut ut ur bilden.

Den förstnämnda börjar med några droppar vatten som rör sig uppåt. På marknivå på en sten ligger en vitklädd mansfigur. Dropparna blir fler och så småningom ett vattenfall. Men allt sugs uppåt, slutligen också mannen. Liksom i de flesta andra verk i utställningen sker allt överdrivet långsamt, slowmotioneffekten är nämligen konstnären Bill Violas (f. 1951) varumärke.

I Eldkvinna visas inledningsvis den svarta siluetten av en kvinna mot en stor brinnande yta. Plötsligt dyker kvinnan ner under en vattenyta. Elden förvandlas sakta till vätska, eller former som rör sig likt vätska.

Siluetten av kvinna i förgrunden, i bakgrunden stora lågor.
Bildtext Kvinnan rör sig långsamt mot betraktaren och dyker plötsligt ner under ytan i förgrunden.

Violas verk visas nu för första gången stort i Finland.

– Viola är en av pionjärerna inom videokonst och en av alla tiders allra viktigaste videokonstnärer. Det var dags att visa hans konst i Finland. Man har sett enstaka verk men det är första gången man kan se en stor helhet av Violas verk. Han har gett åt mig några av de största konstupplevelserna och på Amos Rex kände vi starkt att det är något vi vill dela med oss, säger museichef Kaj Kartio på Amos Rex.

Viola inledde sitt konstnärskap redan under tidigt 1970-tal, men urvalet på Amos Rex fokuserar på den senare delen av hans karriär.

– Vi visar ett mycket brett urval med verk från början av 1990-talet framåt. Vi har koncentrerat oss på den senare delen av Violas produktion som är väldigt viktig. Vi är jätteglada över att kunna visa verket Stationer som inte har visats hemskt mycket överhuvudtaget i världen sedan 1990-talet. Verket är krävande att installera, men imponerande, säger Kartio.

Tre videoprojektioner bredvid varandra som visar en naken kropp i vatten.
Bildtext I verket Stationer (1994) svävar fem nakna kroppar i vatten. Under varje projektion ligger en svart reflekterande granitplatta.

Utmaningen i att visa verket relaterar till granitskivorna som är en del av installationen och som är tunga och ömtåliga, men också till tekniken. Viola har använt sig av gammal VHS-teknik. Nu har videobanden restaurerats, säger Kartio.

Drunkna eller inte drunkna

Ett av Violas teman är vatten och det syns i många av utställningens verk.

Bland annat i en intervju med Louisianamuseet i Danmark berättar konstnären om en upplevelse då han var sex år och nästan drunknade. Enligt Viola har händelsen vacker och har också kraftigt påverkat hans konst.

Med utställningens kurator Itha O'Neill funderar vi på vattnets roll i installationen Stationer.

– Att drunkna eller inte drunkna. Jag skulle säga att det i verket finns en spänning mellan perspektiven. Är kropparna i fara eller i något slags drömtillstånd? Där ligger också det intressanta och fina i verket. Att det inte är klart varför de är i vattnet, säger O'Neill.

Viola öser ur kristen mystik och sufism, men det betyder inte att verken handlar om eller att han försöker illustrera religiösa tankegångar.

― Kurator Itha O'Neill

I utställningens verk har Viola studerat känslor och existentiella frågor. Utöver vatten är ett annat genomgående tema resan som också titeln hänvisar till. Viola likställer resandet med sökande, metamorfos och pånyttfödelse.

– Tematiken i utställningen och hans konst är de stora existentiella frågorna och hans sökande efter svaren. Till exempel öser han ur kristen mystik, sufism och renässansen, men det betyder inte att verken handlar om religiösa tankegångar eller att han försöker illustrera sådana. Han har en sökande natur och han låter det synas och kännas i konstverken, säger O'Neill.

Kvinna framför vit vägg med texten Bill Viola.
Bildtext Itha O'Neill har kurerat utställningen med Bill Violas verk.

Pionjär fick tänka ut det mesta själv

Viola var bland de första konstnärerna som började använda sig av videoteknik. Det mesta var experimentellt och kollegorna var få. Till dem hörde bland andra Nam June Paik (1932–2006), som anses vara den första konstnären som började använda en bärbar videokamera, och Peter Campus (f. 1937) som är känd bland annat för sina interaktiva videoinstallationer.

Violas fru Kira Perov har arbetat som sin mans närmaste kollega i flera årtionden och driver hans studio idag.

– Kan du tänka dig en situation där du skulle träffa den första målaren? Det är Violas plats. Allt som Viola har gjort och utvecklat, till exempel slowmotion, som han använder också i VHS-form, har han tänkt ut själv, säger O'Neill.

En utmaning har varit att ta fram ett sätt för att finansiera videokonst. Det har i sin tur tillåtit Viola att förverkliga stora produktioner, till och med megaklassens produktioner som har krävt Hollywoodstudior och stora produktionsteam.

Till dessa hör Tristans himmelsfärd och Eldkvinnan. De är delar av en fyra timmar lång video som visades som en del av Peter Sellars produktion av Wagneroperan Tristan och Isolde för Los Angeles Philharmonic och Nationaloperan i Paris.

Under de senaste fyrtio åren har videokonsten utvecklats till en etablerad konstform som visas överallt i världen.

– Hela samhället är så bildfokuserat. Rörliga bilder finns överallt och alla känner till tekniken. Jag skulle säga att just videokonsten är konstformen som känns mest bekant för människor just nu. Då kan man föreställa sig att det också höjer kraven för dagens videokonstnärer, säger O'Neill.

Kvinna och man med naken överkropp ser ut som de duschar.
Bildtext I verket Prövningen från 2015 står en kvinna och en man under en dusch där vätskan kontinuerligt förvandlas och byter färg.