Hon skrev världens första thriller, den svenska deckardrottningen Emilie Flygare-Carlén
En skeppare i kjol – så kallas författaren Emilie Flygare-Carlén i den nya boken ”Jag heter Emilie”. Bodil Tingsby har skrivit en biografisk roman om sin tids storsäljare som också själv levde ett mycket dramatiskt liv.
När Kung Oskar I dog 1859 var det en mindre nyhet i pressen än den om den lyckade ögonoperation som författaren Emilie Flygare-Carlén hade genomgått. Under flera årtionden på 1800-talet var uppmärksamheten kring henne massiv.
Men idag är hon nästan bortglömd, trots att hon var en av Sveriges största författare i väldigt många år, konstaterar journalisten och författaren Bodil Tingsby.
- Hon är inte den enda kvinnliga författaren som har glömts bort, men den största, säger Tingsby.
Efter att ha gjort en film om Flygare-Carlén – dramadokumentären Emilie – Sveriges främsta författare - har Tingsby nu också kommit ut med en bok om den här sin tids bestsellerförfattare, Jag heter Emilie.
- Under 1800-talet och också in på 1900-talet stod Flygare-Carlén tillsammans med författarna Fredrika Bremer och Marie Sophie Schwartz för över åttio procent av den svenska litteratur-exporten, konstaterar Tingsby.
Ändå är det den återstående, knappa tjugo procenten av svenska författare, med exempelvis Carl Jonas Love Almqvist, Viktor Rydberg och senare August Strindberg, som många av oss känner till och fått läsa om redan i skolan.
Själv upptäckte Bodil Tingsby som barn Flygare-Carlén hemma i sin mormors och morfars bokhylla. Som äldre fängslades Tingsby av henne när hon läste litteraturvetenskap.
Från havets salta friskhet ner till de småländska skogarna
“En blygsam sippa från landet”, så kallades Emilie Flygare i en recension av hennes debutroman Waldermar Klein (1838). Många årtionden senare berättar hon i Minnen av svenskt författarlif 1840-1860 om hur upprörd de orden gjorde henne, “kustens och sjölifvets dotter, den på vexlande öden så erfarna qvinnan”.
Vid debuten var Flygare lite på trettio och hade de facto hunnit uppleva mycket. Hon växte upp i Strömstad, Bohuslän som kapten och köpman Rutger Smiths och hustru Margarethas fjortonde barn.
Redan som tonåring lät fadern henne ta kommandot över en av de många fraktskutor han hade som gick utmed kusten. Emilie drömde om en framtid som skeppare med egen handel till sjöss.
Men som tjugoåring, blir det istället giftermål med läkaren Axel Flygare och hon hamnar ner i de “mörkaste småländska skogarna” när han får en tjänst i Ljungby.
De två första barnen dör redan i späd ålder, de två följande barnen, Mimmi och Edvard dör som sex respektive tjugotre år gamla.
Mimmi och Edvard lever ännu när mannen Axel dör – i tuberkulos – och Emilie tvingas utfattig återvända till föräldrahemmet i Strömstad. Där har efter faderns död det tidigare så välbärgade livet förändrats.
Föder i lönndom
Nu träffar hon sitt livs passion, juristen Jacob Reinhold Dalin och de gör långa promenader tillsammans, också ut i skogsgläntorna.
Som trolovade har de redan bröllopsdatumet spikat och hon är gravid när Jakob råkar ut för en olycka, får kallbrand och dör – alternativt reser till Amerika, ryktas det.
Året därpå tvingas Emilie Flygare föda deras barn i lönndom. Att föda ett oäkta barn är brottsligt på den här tiden och Emilie ger senare bort Rosa till Dalins släktingar.
Strax efter Rosas födelse dör också dottern Mimmi och Emilie Flygare går in i sitt livs andra mörker. Det första upplevde hon när hennes dröm om ett liv som skeppare grusades.
Från landsorten in i salongerna
Det är nu Emilie Flygare börjar skriva med tanke på att publicera sig. Och det är nu efter debuten, med romanen Waldemar Klein, som hon av förläggaren Niclas Thomson lockas till Stockholm tillsammans med Edvard.
I huvudstaden ser Thomson till att Emilie bjuds med till det nystartade Aganippiska brunnssällskapet, en litterär förening bestående av konstnärligt begåvade personer.
De som följer henne dit är förläggaren Thompsons redaktör Arwidson, som är från Finland och småningom blir chef för Kungliga Biblioteket i Stockholm, samt prästen, författaren Gustaf Henrik Mellin – också han med finländska rötter.
Författaren August Blanche är här, Carl-Jonas Love Almqvist hälsar på emellanåt, liksom Esaias Tegnér.
Bland de kvinnliga medlemmarna vill konstnärinnan Maria Röhl genast avbilda Emilie. Och Julia Nyberg, känd för visan Vårvindar friska, kallar sig för Eufrosyne och försöker vara som författaren George Sand, röka cigariller och gå i herrbyxor.
Snellmans frierier
Det är också här Emilie Flygare möter vår blivande statsman, filosofen, författaren och journalisten Johan Vilhelm Snellman.
- Det roliga är att de båda är barn till sjökaptener, säger Tingsby.
Snellman kommer att påverka Flygares författarskap på flera sätt. Han och Mellin får förläggaren Thomson att avsevärt höja hennes lön per skrivet ark och rent stilistiskt hjälper han henne att skriva mindre yvigt och med en ökad fördjupning i karaktärsskildringen.
- Så att nog bidrog han till att göra henne till en bättre författare, säger Bodil Tingsby.
Snellman vistas gärna i närheten av Flygare. Han beskriver henne som ett ovanligt livligt barn. Hon kallar honom för Magister Snellman, vilket ju kanske säger något om deras relation, skrattar Tingsby.
Hon tänker sig att han såg Flygare som en ung kvinna som han kunde forma utifrån sitt sätt att se på livet. Det vill säga den här ganska stränga, principfasta synen på att samhället kommer i första hand, individen i andra.
Snellman skrämde Emilie Flygare, tänker sig Bodil Tingsby. Och när han ett antal gånger friade, tror Tingsby att Flygare var klok nog att tacka nej eftersom:
- ... hon hade gått genom så mycket så hon insåg att om hon tackade ja så skulle hon hamna i hans stränga skugga. Han gifte sig med en sjuttonåring så småningom, så det ligger väl någonting i det, småler Tingsby.
Andra gången Snellman får ett nej, säger han jovialiskt att han "hoppas ändå…" Han ser också till att Emilie Flygare blir avporträtterad, ett porträtt som finns i Finlands Nationalmuseum, berättar Tingsby.
- Ja! Det finaste porträttet på henne, tycker jag … Hon ser ung, plirig, vacker ut på ett flickaktigt sätt, tycker Tingsby, som har valt det till omslaget på sin nya bok Jag heter Emilie.
Storstadsskvallret
I de litterära kretsarna, i Emilie Flygares nya miljö, råder då som i dag en enorm konkurrens där det gäller att synas, att slå an, att hamna i rätt kretsar, konstaterar Tingsby. Flygare har inga teoretiska studier bakom sig och hon är heller inte uppvuxen inom någon högre samhällsklass.
- Och det här skvallret, hon råkar naturligtvis ut för det: Valet utav man, vad är det för bakgrund hon har egentligen, hur kan hon vara så plump ibland? osv, berättar Tingsby.
Emilie Flygare har nu 1841 gift sig med den glade sällskapsbrodern, juristen och skriftställaren Johan Gabriel Carlén. Han som bland annat gav ut Anna Maria Lenngrens dikter och C. M. Bellmans samlade verk.
I sociala sammanhang är Flygare-Carlén öppen, kvick, rolig. Hon vägrar att följa modet när det börjar blekna till färgerna. Hon tycker om de här starka färgerna som passar hennes spanska utseende.
Men att skriva om sin uppväxtmiljö, det är hon tveksam till. Det är ju så långt ifrån de här relationerna i salongerna som man kan komma.
- “Skulle icke dessa nya skildringar komma att lukta havstång, tjära och simpelhet redan på långt håll?”, funderar hon.
Världens första thriller
Med hänvisning till deras far och hur han skulle ha glatt sig skriver bror Edward nu till sin syster att det skulle vara alldeles oförsvarligt om hon lät den gruva hon hade i sina skärgårdsminnen ligga obegagnad.
Han bifogar också ett utdrag ur en mordhistoria han har hittat i gamla rättegångshandlingar.
Och det är nu, år 1842, efter lite på en handfull utgivna verk, som Rosen på Tistelön föds. Den utspelar sig utmed kusten i Bohuslän och blir hennes stora genombrott.
Speciell är den för att det är en kvinna som inte skriver om relationerna i de fina salongerna, som kvinnor förväntades göra som ett tidsfördriv, påpekar Tingsby.
- Här kommer en kvinna som tar in samhällsfrågor, som beskriver rik och fattig och skillnaden däremellan, rätt och fel.
Hon skriver om smuggling, en omdebatterad samhällsfråga då, om halshuggningens vara eller inte vara. Talade inte kristendomen om försoning, att man skulle kunna sona sitt brott?
- Det är en riktig bladvändare, säger Bodil Tingsby.
Och dessutom är det en Romeo Julia historia, där den mördade tulltjänstemannens son och mördarnas dotter samt syster blir förälskade i varandra.
Litteraturprofessorn Yvonne Leffler uppfattar att Rosen på Tistelön är den andra deckaren, spänningsromanen i världen. Året innan hade Edgar Allan Poe kommit ut med den första kriminalromanen, Morden vid Rue Morgue.
Rosen på Tistelön är å sin sida som en modern thriller, så som man skriver deckare i dag när man blandar in samhällsfrågor i berättelsen. Leffler kallar den därför också för världens första thriller och Emilie Flygare-Carlén för Sveriges första deckardrottning.
- Och det är verkligen något nytt, något banbrytande i litteraturen, säger Bodil Tingsby.
När Emilie Flygare-Carléns tvåhundraårsdag firades 2007 på Börshuset i Stockholm var litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström väldigt glad att Rosen på Tistelön, "en av 1800-talets stora klassiker" kommer tillbaka.
Litteraturvetaren Göran Hägg kallade för sin del Emilie för ”Sveriges Emily Brontë”.
Motgångar både professionellt och privat
Efter flera spännande, realistiska skärgårdsromaner kommer Emilie Flygare-Carlén mot slutet av 1840-talet in i ett skede då hon skriver om allt starkare kvinnor. Det gör hon i romaner som En nyckfull kvinna, En natt vid Bullarsjön, Ett år och Ett rykte.
”Ett enda långt förspel”, har litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström slagfärdigt kallat Ett år.
Men nu blir kritiken mer och mer nedrivande. Och när också sonen Edvard 1852 dör i tuberkulos, 23 år gammal bränner hon alla sina originalmanuskript - förutom ett undflyende ark - och går så in i ännu ett mörker och en mångårig tystnad då hon inte alls kan lockas att skriva.
Revansch
Med det största författararvodet som dittills betalats ut som lockbete beställer redaktör August Sohlman i slutet av 1850-talet en lång följetong för Aftonbladet. Och Flygare-Carlén - nu trött på tröttheten - faller till föga; för pengarna vill hon skapa en "stiftelse för fattiga fiskarefamiljer” i Strömstad.
Trilogin Ett köpmanshus i skärgården (1859-61) har betecknats som höjdpunkten i Emilie Flygare-Carléns författarskap. För den får hon en guldmedalj, men Bodil Tingsby tänker sig att det hon brydde sig om var den revansch hennes egen text innebar för det hon inte fick förverkliga som ung.
Här får hon, som ”skeppare i kjol”, bygga upp ett eget köpmanshus i skärgården. Dessutom ett köpmanshus där kvinnor och män hjälps åt.
Osynligare än mången annan klassiker
I den gängse litteraturhistorien kom Emilie Flygare-Carlén att bli marginaliserad. Hon utsattes för en kritik inriktad på person snarare än verk.
Samtidigt spred sig både hennes skärgårdsskildringar om köpmanshusen, seglatserna, och smuggelfärderna och hennes allt djärvare kvinnoskildringar över världen. De upplevdes sida vid sida med internationella höjdare som George Sand, Alexander Dumas och Charles Dickens.
Det är intressant att fundera över orsakerna till att hon inte levt som ett lika naturligt namn i vår litterära kanon som exempelvis de här författarna.
Nu under senare tid har flera nyutgåvor av Flygare-Carléns verk i alla fall kommit ut och Monica Lauritzens biografi En kvinnas röst är en fin källa för den som vill fördjupa sig mer.
Mera om Emilie Flygare-Carléns liv och också tankar om varför hon kommit i skymundan kan du höra i:
Dokumenterat: 1800-talets mest framgångsrika svenska författare.
