Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Respect – soulsångaren Aretha Franklins liv som själlös låtkavalkad

Jennifer Hudson i rollen som Aretha Frankling sjungande på en scen.
Bildtext Respect! Visst kan även Jennifer Hudson sjunga och det är inte hennes fel att filmen om Aretha Franklin känns slätstruken.

De trillar in i jämn takt nu, porträtten av musikvärldens stora kvinnliga stjärnor - från Edith Piaf och Judy Garland till Billie Holiday. Men vad beror det på att fiktionen sällan förmår mäta sig med de dokumentära skildringarna?

När regissören Liesl Tommy tar sig an Aretha Franklins livshistoria börjar hon från början - åtminstone nästan. Vi stiger in i det Franklinska hemmet en lördagskväll 1952 och får se lilltösen Ree  (Skye Dakota Turner) uppträda för pappas (Forest Whitaker) inbjudna partyvänner. 

Pappa är inte vem som helst, han leder den största baptistförsamlingen i Detroit och är av allt att döma tämligen välbärgad. Vännerna är inte heller vem som helst, bland gästerna finns namn som Dinah Washington, Duke Ellington och Sam Cooke.

“Hur gammal är hon” är det någon som frågar med hänvisning till flickan som iklädd nattlinne stegar fram till pianot. Det talande svaret lyder: “tio - men rösten är på väg mot trettio”.

Hudsons Aretha med sin pappa på promenad.
Bildtext Papa don't preach? Aretha (Jennifer Hudson) har ett nära förhållande till sin far (Forest Whitaker) som är pastor i en baptistförsamling.

Därefter följer vändpunkterna slag i slag. Mamma (Audra McDonald) försvinner ur bilden, en vuxen förgriper sig på den lilla flickan med den stora rösten och pappa kan inte sluta ställa krav på hur hon skall klä sig, vilka sånger hon skall sjunga, vad hon skall bli.

I en genretypisk förflyttning i tid och rum glider vi över från det sjungande barnet bland drinkdrickande vuxna till en sjungande vuxen på brinken till ett genombrott.

Förutsägbar rutt

Det säger sig självt att Aretha Franklins personliga historia är intressant och att det 1960-tal mot vilket hennes karriärresa avtecknar sig hör till de mer eldfängda i amerikansk historia.

Det råder inte heller någon tvekan om att Jennifer Hudson (den vuxna Aretha) kan sjunga och att den karismatiska Forest Whitaker förmår blåsa liv i vilken gestalt som helst.

Hur är det då möjligt att det ändå blir fel?

Aretha Franklin med sina systrar i bakgrundskören på en scen.
Bildtext Swinging sisters. Aretha med sin bakgrundskör.

Det stora problemet är att berättelsen tuffar fram likt ett tråkigt tåg från den ena högljutt utannonserade stationen till den andra utan att en enda gång avvika från vare sig rutt eller tidtabell. Avstånden mellan framgång och motgång är dessutom så minutiöst utplacerade att de går att pricka av med tidtagarur.

När det gäller de dramatiska scenerna och dialogerna avlöses dessa per automatik av musiknummer som i många fall hejdar den egentliga berättelsen istället för att bära den vidare. 

Starkast är avsnitten då Aretha på egen hand eller tillsammans med olika bandkonstellationer leker fram nya arrangemang och tolkningar. Spelet med ljud, rytm och röst hör till de element som fungerar allra bäst - på alla plan.

Aretha Franklin sittande framför en spegel i en loge tillsammans med Dinah Washington.
Bildtext Konkurrenter eller sisters in arms? Aretha med förebilden Dinah Washington (Mary J. Blige).

Vill man vara elak kan man säga att Respect är ett typexempel på det man kallar “en visualiserad wikipediasida” - det vill säga en kronologisk genomgång av de centrala punkterna i personens liv.  

Vill man vara snäll kan man säga Respect erbjuder tittaren de godaste karamellerna ur påsen med samlade hits.

Frågan är om någon vill ha vare sig det ena eller det andra?

Verkligheten starkare än sagan

De senaste åren har vi påfallande ofta erbjudits två versioner av olika artisters liv och verk. När det gäller Whitney Houston fick vi 2015 Angela Bassets fiktionsfilm Whitney och 2018 Kevin Macdonalds dokumentär med samma namn.

Billie Holiday porträtterades 2019 i James Erskins suveräna dokumentär Billie och två år senare i Lee Daniels betydligt blekare fiktionsfilm The United States vs Billie Holiday.

Billie Holiday i sin loge i samband med ett framträdande i Paris 1958.
Bildtext Billie Holiday i dokumentären Billie från 2019.

Aretha Franklin var senast bioaktuell 2018 med konsertfilmen Amazing Grace - en legendarisk gospelkonsert som spelar en viktig roll även i Liesl Tommys film. Frågan är om inte filmen fungerat bättre om man avgränsat materialet till att omfatta t ex arbetet med nämnda konsert och relationen till fadern istället för att försöka greppa hela livsbågen.

I slutändan är det nämligen den religiösa biten som sticker ut som ett intressant spår. Det är länge sedan en personlig tro skildrats som en livlina, snarare än som ett ok som hämmar och kväver.

Och så har vi filmens sista skälvande minuter som väcker frågan om det överhuvudtaget existerar fiktiva låttolkningar i filmtappning som förmår leva upp till sin originalversion? När det gäller Respect är det åtminstone snudd på mördande att låta sluttetxterna rulla över ett framträdande av den verkliga Aretha Franklin. 

Det är nämligen först i den stunden som duken på allvar börjar vibrera av livskraft och livslust. En ljudbild som skildrar hur ett livs samlade erfarenheter kan tumla omkring i en enda ton hos en sann artist. Men det är liksom lite sent i det skedet.

Aretha Franklin laulaa, erikoislähikuva sivulta (1972)
Bildtext Verklighetens Aretha Franklin i samband med den legendariska gospelkonserten. Bilden är ur filmen Amazing Grace, 2018.