Bokrecension: En överraskande och omtumlande upptäcktsfärd genom 130 år av finlandssvensk lyrik i ny antologi
Den finlandssvenska poesin har en anrik tradition att falla tillbaka på. Det är viktigt att föra traditionen vidare och att se till att den är livskraftig också i framtiden. En ny antologi förenar gamla örhängen med nya pärlor.
Det känns som en omöjlig uppgift – att välja ut 130 favoritdikter av finlandssvenska lyriker från 1891 till 2021.
Varför just med start 1891? Jo, i år har det gått 130 år sedan Werner Söderström beslutade sig för att dela upp sitt tvåspråkiga förlag i en finskspråkig och en svenskspråkig del, och därmed uppstod Söderströms förlag.
Utgångsläget är alltså ett 130-årsjubileum och uppdraget är att plocka fram 130 dikter.
Men hur gör man urvalet? Vilka aspekter bör man ta i beaktande till exempel beträffande kön, ålder, klass, regionalitet, representation och representativitet? Hur skapar man balans mellan olika teman, mellan sönderälskade och mindre kända dikter, mellan etablerade författare och nybörjare?
Ta till exempel en Edith Södergran, en Elmer Diktonius, en Claes Andersson, en Tua Forsström, en Märta Tikkanen eller en Lars Huldén – hur väljer man vilka dikter av dessa den finlandssvenska poesins giganter som platsar i en antologi?
I förordet till antologin Bländad av död och kärlek – 130 år av finlandssvensk poesi skriver redaktörerna Maïmouna Jagne-Soreau, Martina Moliis-Mellberg och Martin Welander att de bemödat sig om att ta med ”dikter som känns aktuella, som griper tag i sin läsare”.
De understryker att de valt ut dikter som kommunicerar med varandra, även om ett sekel kan skilja de olika texterna åt.
Bländad av död och kärlek – 130 år av finlandssvensk poesi är med andra ord varken kronologiskt eller alfabetiskt uppbyggd och man har inte valt ut en dikt för varje år från 1891 till 2021.
I stället är dikterna hopsamlade i olika löst sammansatta tematiska helheter under rubriker med anspelningar på enskilda diktrader, så som ”Ett språng i friheten och självet”, ”Himlen hängde på rostiga hakar” eller ”Om du kysser mig ikväll”.
Det är ett genidrag att frångå det traditionella upplägget med att rada upp dikterna i tidsföljd eller i alfabetisk ordning. På det här sättet känns både dikturvalet och ordningsföljden överraskande fräsch och glädjande oförutsägbar.
Också välkända örhängen kan få ett nytt skimmer över sig i kombination med en otippad text. Som när Henry Parland möter Matilda Södergran, K A Tavaststjerna möter Carina Karlsson eller Edith Södergran möter Martin Enckell.
Bredd och balans – men några poeter är saknade
”(A)tt välja är att välja bort” konstaterar redaktörstrion i förordet – 80 poeter är representerade i antologin, de flesta med en dikt, några med två dikter, få utvalda med tre eller till och med fyra dikter, som Eva-Stina Byggmästar, Claes Andersson och Tua Forsström.
Glädjande många lyriker som inte direkt hör till den vedertagna finlandssvenska poesikanon får plats i antologin.
Då tänker jag på lyriker som den åländske poeten Jan Andersson, den i Sverige bosatta författaren Sören G. Lindgren, 70-talspoeten Birgitta Hjelt, zoologen, ornitologen och författaren Lars von Haartman, teatermannen och författaren Hans Fors, författarna Robert Alftan och Mauritz Nylund som båda ingick i kretsen kring den radikala tidskriften FBT på 1960-talet eller Erik Granvik, folkskolläraren från Emas i Terjärv som debuterade som poet i mogen ålder (närmare bestämt 53 år) år 1970.
Vem läser dessa poeter i dag? Man får leta i bibliotekens lagerförråd eller i antikvariatens gömmor för att hitta diktverk av dessa poeter.
Flera av dem finns tacknämligt nog representerade också i tidigare lyrikantologier som Du tror du kuvar mig liv? Finsk kvinnodikt (1984), en antologi samlad av Märta Tikkanen och Tua Forsström, Modern finlandssvensk lyrik (1986), redigerad av Bo Carpelan och Claes Andersson eller Att byta hjärta i ett snöglopp. Tvivel och tillit i finlandssvensk dikt (2007), med Carina Nynäs som redaktör.
Det är en kulturgärning i sig att bereda plats åt dessa bortglömda eller undanskymda författare som knappt nämns i några litteraturhistoriska översikter.
På samma sätt är det viktigt att lyfta fram unga förmågor (läs 1990-talister) som tagit sina första självklara och stadiga steg in på den finlandssvenska poesiscenen - som Emma Ahlgren, Lina Bonde, Rosanna Fellman, Victor von Hellens och Sinéad Obrey. Av dessa har alla förutom Emma Ahlgren hittills endast gett ut en diktsamling var.
Bredden i tilltal och tematik samt balansen mellan äldre och yngre lyriker är imponerande och inspirerande.
En extra eloge ska arbetsgruppen ha för att man också plockat in en dikt av Cia Rinne, en internationellt verksam poet som oftast glöms bort i finlandssvenska sammanhang.
Det är givetvis omöjligt att åstadkomma millimeterrättvisa eller att göra alla läsare (eller poeter för den delen) nöjda när man gör ett urval. Alla som suttit i en jury eller som jobbat i ett team vet att samarbete kräver uppoffringar och kompromisser.
Det oaktat finns det en del författarskap och röster som jag saknar i urvalet, och när jag läser antologin frågar jag mig om inte en samtidsskildrare som Ann-Helen Attianese hade kunnat vikas plats med en dikt, för att inte tala om en gränsutmanare som Thomas Brunell, en 70-talsfeminist som Tatiana Sundgren, en mystiker som Gurli Lindén eller en religiöst reflekterande poet som Carina Nynäs?
Dikter för en ung publik
Med antologin Bländad av död och kärlek – 130 år av finlandssvensk poesi vill Maïmouna Jagne-Soreau, Martina Moliis-Mellberg och Martin Welander alldeles speciellt rikta sig till en yngre och/eller en poesiovan läsekrets.
Den finlandssvenska poesin har en anrik tradition att falla tillbaka på, en sällsynt bärkraft och bländande lyskraft. Men varje ny generation läsare måste erövras på nytt, måste erbjudas gammalt årgångsvin i nya läglar, så att säga.
Även om en dikt som är skriven för hundra år sedan kan kännas hur relevant och aktuell som helst i dag, är det också viktigt att de unga får ta del av röster från sin egen tid. Texter som handlar om frågor de kan relatera till och känna igen sig i – såväl språkligt som känslomässigt och upplevelsemässigt.
När Athena Farrokhzad och Kristoffer Folkhammar år 2019 gav ut antologin Berör och förstör som uttryckligen riktar sig till unga läsare valde man att fokusera på den samtida svenskspråkiga poesin primärt skriven på 2000-talet. I samlingen ingår också dikter av de finlandssvenska poeterna Tua Forsström, Agneta Enckell, Eva-Stina Byggmästar och Henrika Ringbom.
I en intervju för Svenska Yle (9.10.2019) konstaterar Kristoffer Folkhammar att den som läser antologin får en bra inblick i vad som hänt i det svenska samhället under de senaste årtiondena, och därmed blir boken ett slags tidsdokument:
– En antologi är i bästa fall ett samhälle i miniatyr, där olikheterna är styrkan.
En omtumlande upptäcktsfärd
Tidsspannet i Bländad av död och kärlek – 130 år av finlandssvensk poesi är ju betydligt bredare än i Berör och förstör och därmed blir också bilden av det finländska samhället samt den historiska och politiska utvecklingen i vårt land mer diversifierad och inte så direkt kopplad till en specifik tid eller plats.
Dikterna får en tidlös allmängiltighet över sig – även om här finns dikter som tydligt knyter an till erfarenheter och minnen från krigsåren eller till ett politiskt uppvaknande på 1960- och 70-talet.
I övrigt är det naturlyriska inslaget starkt, vilket är föga förvånande med tanke på naturens centrala plats i den finlandssvenska poesitraditionen. Det handlar om årstidsväxlingar och naturupplevelser, men också om miljöförstörelse och klimatoro.
Jagets tillblivelse och plats i tillvaron, tidens gång och alltings förgänglighet är också återkommande teman i dikterna. Och som motvikt till ensamheten, sorgen och saknaden har vi givetvis kärleken, passionen, åtrån.
Skapandets villkor och vånda, ”fantasikramp” (för att låna ett ord av Tomas Mikael Bäck) och fröjder är också ett tema att lyfta fram.
Jag håller med Kristoffer Folkhammar om att olikheterna är styrkan – brokigheten och bråkigheten gör läsningen av Bländad av död och kärlek – 130 år av finlandssvensk poesi till en spännande och omtumlande upptäcktsfärd.
När den svenska författaren Stig Carlson sammanställde antologin 40 år finlandssvensk lyrik från Edith Södergran till 50-talet (1955) konstaterade han att antologier endast kan ”tjäna som riktningsvisare, och den väg de visar ska alltid leda fram till de ursprungliga böckerna”.
Även om Bländad av död och kärlek – 130 år av finlandssvensk poesi står stadigt på egna ben är jag övertygad om att den också kommer att tjäna som en inkastare och ett incitament för vidare studier.
Men kom ihåg att stryka bort de djupa vecken i pannan och lätta på den vördnadsfulla minen.
Poesin är fri och läsaren fri att läsa och tolka dikten som hen vill, konstaterar redaktörerna i förordet.
Eller för att citera Lars Huldén:
I lyrikens allvarsrum
klampar jag in.
Diktarna sitter där
och lyssnar till musiken
kring den döde.
Så jag bär mig åt!
Somliga pekar på mössan
andra på kängorna.
Återstår bara att bränna av
ett hagelskott i kristallkronan.
Lyssna på Kulturpodden om poesi:
