Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Forskaren Keir Giles: Västvärlden måste våga sätta hårt mot hårt i förhållande till Ryssland om man vill avskräcka landet från angrepp

Bild på Rysslands president som står framför marinsoldater.
Bildtext Rysslands president Vladimir Putin.

Forskaren Keir Giles vid Chatham House i London har skrivit en omfattande artikel om hur västvärlden ska förhindra ryska militära äventyr över landets gränser. Journalisten Kerstin Kronvall har läst artikeln och sammanfattar den i korthet ur en finländsk synvinkel. 

Den övergripande slutsatsen av Giles argumentation är att Ryssland inte böjer sig för försök till kompromisser eller fredligt samarbete utan bara accepterar styrka. Enligt Giles är det här ett mönster som har följt landet genom historien, från kejsardömets tid över kommunisteran till dagens Ryssland och president Putins maktperiod.

Artikeln använder sig av begreppen väst och västvärlden för USA samt länderna i Europa, EU och Nato. Med Ryssland, Kreml och Moskva avses den ryska statsmakten.

Här kan du läsa den (på engelska).

Fiender eller kompanjoner

Den centrala frågan i artikeln är hur man ska avskräcka Ryssland från allvarliga anfall på väst. Författaren utgår inte från något enskilt exempel utan studerar mönster bakom tänkesättet och motiven. Samtidigt finns det i artikeln konkreta exempel på händelseförlopp där det ryska sättet att agera beskrivs.

Forskaren Keir Giles utgår från uppfattningen om att Moskva anser sig vara i konflikt med väst, medan väst utgår från att man har ett fredligt förhållande även om det präglas av olika åsikter.

Avsikten med Giles artikel är att presentera ett effektivt, men inte provokativt, sätt att förhålla sig, och uppnå en situation där Ryssland inte anfaller, varken militärt eller med andra medel. 

Vladimir Putin ja Joe Biden vuonna 2011.
Bildtext Vänner eller fiender? Ryssland och väst ser olika på relationen till den andra. På bilden USA:s president Joe Biden (till vänster) och Rysslands president Vladimir Putin.

Klara besked behövs då man talar med Moskva

Ryssland har redan tagit steget från att vara av olika politisk åsikt till att attackera länder i väst på alla upptänkliga sätt, hittills frånsett vapenanvändning.

För att avskräcka Ryssland anser Giles att det finns tre viktiga regler. För det första måste det finnas förmåga och vilja att inse när Ryssland bluffar och överdriver. Väst måste för det andra upprätthålla en vilja att bibehålla övertaget vid en eventuell eskalation. Slutligen bör man ha öppna och tillgängliga kommunikationskanaler. Man måste också komma ihåg att det inte räcker med att kanalerna finns utan man måste använda dem för att få fram sitt budskap klart och entydigt.

Här kan man dra sig till minnes sådant som de finländska politikerna gång på gång vid möten med sina ryska kolleger har betonat. Nämligen att Finland är medlem i EU och följer unionens gemensamma linje, och att orsaken till minskat handelsutbud mellan länderna beror på den ryska annekteringen av Krim.

Olika syn på läget

Väst måste vara villigt och förberett på att försvara sig självt. Det är ett grundläggande element för att bibehålla stabilitet.

Dagens motsättningar mellan Ryssland och västvärlden handlar inte bara om konkreta fall som Krim, Ukraina eller Syrien utan om en grundläggande skillnad i synen på världen. Det utgör den underliggande faran för sammandrabbningar mellan regeringar, samhällen och människor. 

Ryssland uppfattar sig själv som en stormakt under hot, och definierar sig genom vilket inflytande man har på olika områden utanför landets gränser, en syn som är svår att förstå i väst.

Ur finländsk synvinkel kan det vara intressant att påminna sig om att den sammanlagda längden av den ryska landgränsen med Natoländer är ungefär lika lång som Finlands gräns med Ryssland. Enligt den nuvarande Kreml-retoriken omringar Nato Ryssland. I dagens läge finns inget motsvarande i kommunikationen med Finland. Om Finland blir Nato-medlem fördubblas alltså Rysslands landgräns med Nato. Om Sverige blir medlem utökas den gränsen överhuvudtaget inte.

Kolme panssariajoneuvoa on merenrannalla. Rannassa on maihinnousualus, jonka keula on avattu. Panssariajoneuvojen päällä työskentelee sotilaita. Aluksen keulassa laivaston lipun vieressä seisoo merisotilas.
Bildtext Tiotals örlogsfartyg, hundratals stridsplan och starka arméenheter deltog i en storskalig militärövning vid Krimhalvön i april i år.

Militär beredskap behövs

Ryssland har tre fördelar vid ett eventuellt skarpt läge i Europa. De har ett större intresse av det, är först på plats och kan bestämma takten eftersom deras vilja att höja insatserna är större.

Enligt forskaren Keir Giles är det enda sättet att mota aggression en effektiv militär kraft, som gör att kostnaderna för ett anfall skulle bli för stora. Lika viktigt är att väst verkligen visar sig berett att använda den militära motkraften om det behövs. Det behövs alltså trovärdighet. 

Giles anser att många europeiska länder fortfarande lider av att de har underlåtit att finansiera sin försvarsmakt. Han ser det som helt centralt att väst verkligen är villigt att agera om det behövs för att försvara sitt område. 

Ryssland har inte lust att attackera ett Nato-land militärt men fortsätter med lågintensiva hybridattacker och asymmetriska oväntade attacker. Med sådana avser Giles till exempel mord på motståndare, cyberattacker på infrastruktur och olika former av propagandakampanjer, särskilt på nätet.

Också Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov har sagt att Ryssland inte kommer att anfalla något Nato-land. Det sade han vid ett möte med Finlands utrikesminister Timo Soini i Moskva i juni 2016.  Efter det uttalandet fördes det inom finländska försvarskretsar en diskussion om hur man ska tolka uttalandet. Betydde det att Ryssland kan anfalla Finland, som inte hör till Nato? Utrikesminister Soini uppfattade det inte så. Eftersom ryska politiker inte ger journalister möjligheter att ställa följdfrågor har Lavrov aldrig behövt förklara vad han menade.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov avfärdade anklagelserna då han träffade utrikesminister Timo Soini i Moskva
Bildtext Träffen mellan Sergej Lavrov och Timo Soini skapade diskussion efter Lavrovs uttalanden om Nato.

Övermakt och intresseområden

Det ryska tankesättet och handlingsmönstret har varit likartat över tid och man kan därför utgå från att det följer samma linjer också i fortsättningen, skriver Giles. 

En grundläggande, rysk försvarstanke är att man vill skjuta potentiella hot längre bort, och det kan man göra genom att skapa skyddszoner. På det sättet kan Ryssland skydda områden som landet anser tillhöra sitt intresseområde. Det här synsättet ligger band annat bakom annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina. Målet med dem är att förhindra att Ukraina drar sig ur den ryska dominansen. 

Då Ryssland utökar sitt intresseområde militärt eller politiskt finns också ett mönster för när landet stannar upp. Giles citerar Lenin som ska ha sagt: "Testa med en bajonett. Om du möter mjuk gegga ska du pressa vidare, men om du möter stål ska du dra dig tillbaka!"

Giles argumenterar att president Vladmir Putin hör till dem som bara respekterar styrka och finner svaghet provocerande. Därför anser han att beredskap fungerar avskräckande. Han skriver att det genom historien bara har funnits en väg att gå för att att stoppa ryska militära äventyr: Man ska ha tillräcklig militär styrka, som finns på plats i tillräcklig utsträckning där det behövs, och det ska finnas vilja att verkligen använda vapen.

Giles hävdar att Ryssland uppfattar konflikter mellan stater som oundvikliga medan västvärlden anser att fred är det normala tillståndet. Han skriver att det finns en felaktig uppfattning i väst om att Ryssland strävar efter att samarbeta för att bibehålla fred då Ryssland i själva verket utgår från att väst hyser fientliga avsikter mot landet. 

Venäjän tukemat kapinalliset marssivat Petrivsken kylän lähellä Itä-Ukrainassa viime talvena.
Bildtext Ryssland skapar skyddszoner för att skydda sina egna intresseområden. Bilden är från kriget i östra Ukraina.

Information och solidaritet

Giles efterlyser ärlig kommunikation både med Ryssland och med publiken i väst. Man måste ha klara gränser för vad man accepterar och för när man är beredd att motverka med kraft, alltså också med militär styrka. 

Budskapen som Ryssland kommer med är i hög grad enhetliga och följer det som Kreml drar upp, medan man i demokratier har stora skillnader. 

Demokratiska stater har inte den ryska statliga kontinuiteten eftersom val kan förändra de politiska linjedragningarna och medborgarnas åsikter kan påverka beslut. I demokratier måste man också motivera bland annat budgetbeslut. Det måste finnas en uppfattning om vilka hot som landet kan möta för att medborgarna ska godta anslag för sådant som militära anskaffningar. Giles efterlyser därför mera information till den stora allmänheten om konkreta hot som till exempel missiler riktade mot stater i väst eller elektronisk krigföring som riktas mot nordiska eller baltiska stater.

Frågan om information gäller i hög grad också Finland. Uppfattningen om vikten eller betydelselösheten av militära anskaffningar som kräver mycket pengar avgörs bland den stora allmänheten, alltså väljarna, av vilka hotbilder de utgår ifrån.

Det avgörande är solidaritet mellan allierade, man måste i klartext kunna lita på dem man samarbetar med.  Både Ryssland och de enskilda medlemsländerna måste vara övertygade om att Nato och EU är berett att solidariskt försvara sina medlemsländer. Därför anser Giles att försvaret måste vara rustat på förhand. Om man inte har styrkor på plats omedelbart om ett läge skärps ger man anfallaren övertaget.

Rysslands president Vladimir Putin spanar med kikare i handen.
Bildtext President Putin följde med Rysslands och Belarus gemensamma militärövning i september i år.

Konflikträdsla leder till konflikter

Till dem som talar om militär beredskap som provokationer mot Ryssland säger Giles att Ryssland inte ser fredlig samverkan för det gemensamma bästa som något naturligt. För Ryssland existerar inte tanken om att båda parter kan vinna utan man utgår från ett nollsummespel där det alltid är någon som förlorar om en annan vinner. Hans tes är att Ryssland kommer att fortsätta testa gränser och bara kan avskräckas genom att gränserna har ett tillräckligt starkt försvar.

Den västerländska konflikträdslan är till skada och bäddar för angrepp. Giles citerar forskaren Oscar Jonsson: "Så länge väst är totalt förutsägbart tror Ryssland att man kan eskalera kostnadsfritt eftersom väst alltid vill sitta ned och förhandla". Ryssland utnyttjar det genom att hota med något riktigt allvarligt och sedan nöja sig med att ta bara hälften av det man hotade med. Ryssland vinner eftersom väst inte är berett att ta till kraftfulla åtgärder. 

Skillnaden mellan Ryssland och väst är att väst hellre vill undvika konflikter än vinna över dem. Ryssland är mera berett att ta risker och har en lägre tröskel för att använda kraft, militärt eller civilt. Därför måste de som vill stå emot och avskräcka Ryssland vara villiga att göra det med hårda medel. Om det krävs måste man möta militär styrka med militärt motstånd, blir forskaren Kier Giles slutsats.