Film: No Time To Die – efterlängtad Bond både charmar och överraskar
Efter en laddad debatt om själva grundkonceptet, ett regissörsbyte och idel uppskjutna premiärdatum får 007 äntligen chansen att än en gång rusa fram över duken. Och frågan är om Daniel Craigs Bond någonsin varit bättre?
Vad kan jag annat säga än att det är en utmaning att recensera en film som No Time To Die. Det här är nämligen urtypen av film där alla vill veta allt om dess kvaliteter, men ingenting om själva handlingen.
Från filmbolagets sida bidrar man till hemlighetsmakeriet genom att köra med uppmaningen #notimeforspoilers och sätta in pressvisningen dagen innan premiären – så att ingenting skall läcka ut i förtid.
Och den svensk-danska skådespelaren David Dencik beskriver lekfullt sin medverkan "som att jobba för Pentagon" – eftersom all information varit hemligstämplad in i det sista.
Och kanske är det ovanligt mycket som står på spel den här gången.
För No Time To Die är inte bara det tjugofemte James Bond-äventyret, Daniel Craigs avsked till rollen och ett koncept vars “bäst före”-datum diskuterats i flera år.
Nej, det här är också den film som egenhändigt förväntas rädda biografer världen över och blåsa nytt liv i en coronatrött publik som håglöst hängt i tv-soffan under mer än ett år.
No Time To Die är helt enkelt höstens mest omtalade film. Innan någon ens hunnit se den.
Ett steg tillbaka
För att inte spoila alltför mycket skall jag nöja mig med att enbart försöka beskriva inledningen. Den som anger tonen för en oväntat underhållande, välrytmiserad, spännande och helgjuten Bondfilm – i regi av Cary Joji Fukunaga.
Efter en gastkramande öppningsscen förlagd till ett vintrigt landskap slungas vi in i ett klassiskt Bondscenario med en Aston Martin som glider fram längs vindlande vägar i ett Syditalien som smeks av eftermiddagssolen.
I förarsätet sitter en avslappnad James (Daniel Craig) och bredvid sig har han Madeleine Swann (Léa Seydoux) som i förra filmen visade sig vara mer än ett tillfälligt ligg i sexig förpackning.
De ser ut som ett lyckligt par på bröllopsresa. Från de fönster som kantar vägen genom den idylliska staden Matera kastar folk ut brinnande papperslappar.
“De bränner sina hemligheter”, förklarar mannen som bär upp väskorna till rummet de hyrt.
Ett snyggt anslag till en snygg film som kretsar kring att nysta upp gamla hemligheter och lögner. Vem kan man lita på, vem spelar för vilket lag och vem har ett eller flera skelett i garderoben?
På kontoret i London har M (Ralph Fiennes), Moneypenny (Naomie Harris) och Q (Ben Whishaw) för länge sedan avskrivit kommendör Bond som en glad pensionär. Tillvaron har hittat tillbaka till en vardaglig lunk.
Men så kidnappas en rysk vetenskapsman (David Dencik) och plötsligt är ingenting som förr.
Eller är det kanske just det som händer – att allt blir precis som förr?
Inget för nybörjare
Den som aldrig sett en Bondfilm tidigare gör kanske bäst i att inte försöka haka på århundradets agentsaga i det här skedet. No Time To Die bygger nämligen ohämmat vidare på det kapitel som började skrivas när Daniel Craig steg in på scenen i Casino Royale för femton år sedan.
Här finns inte bara en tematisk båge som är stadigt förankrad i det förflutna utan manusförfattarna Neal Purvis, Robert Wade, Cary Joji Fukunaga och Phoebe Waller-Bridge strör också in mängder av verbala hänvisningar och visuella blinkningar till det som varit.
Godis för den som kan sin Spectre – förvirrande för den som undrar vem den där Vesper Lynde är? Eller vad den där Blofeld egentligen har gjort för att behöva bevakas i värsta Hannibal Lecter-stil.
Leken med just Craigs Bondtolkning kan också tänkas gå den oinvigda förbi. Här gör man det mesta möjliga av hans image som en ytterst fysisk 007 – en agent som sparkar, slår och blöder med samma intensitet som han skjuter, springer och spränger.
Även om man också väver in rikligt med gliringar om hans ålder och ärrade kropp. “Jag gillar gamla vrak” säger hans yngre kollega. Hon som också hotar med att skjuta honom i “det knä som ännu fungerar”.
Tidens tand
Men det är inte bara Craig som får utstå skämt om tidens tand. Dialogen kryllar av hänvisningar till hur det var förr. Tiden när man “mötte fiender öga mot öga” och inte i form av ett ansiktslöst hot som “svävar i etern”.
Och som en vänlig vink till det kalla kriget konstaterar Bond att hans ryska blivit lite rostig.
Det fina är att det förflutna inte bara fungerar som tema och drivkraft utan att det också blir betydelsebärande på ett symboliskt plan.
För vid sidan av de konkreta hotbilderna står subtilare orosmoment och trampar mellan raderna.
Ett Storbritannien vars position inte längre är lika självklar, ett arbetsliv där man inte har råd att bli gammal, en mänsklighet man inte har tid att värna om och en manlighet som inte vet vart den skall ta vägen.
Snyggt och berörande
Det är givet att No Time To Die i en nära framtid kommer att analyseras in i minsta detalj. Som avslutning på ett kapitel i sagan om James Bond, som en bild för vår tid, som ett vägskäl där gamla mönster möter nya möjligheter.
Men vid sidan av alla dessa aspekter kan jag inte nog understryka att No Time To Die primärt är en sällsynt välfungerande Bondfilm. Ett underhållande actionspektakel där alla element sitter helt rätt.
Miljöerna är snygga, dialogen rolig, kvinnorna coola, skurkarna excentriska, stuntarbetet övertygande, musiken talande och bilderna vackra – sistnämnda signerade av den Oscarsbelönade, svenska, filmfotografen Linus Sandgren.
Och så har vi Daniel Craig. Mannen som gör sin Bond till något mer än en cool, drinkdrickande machoagent. Gör honom till en agent med rätt att känna. Och mod att säga det högt.
Ett litet steg för en proffsig skådespelare, ett gigantiskt kliv för James Bond.
Lyssna på Kulturpodden om James Bond:
