Camilla Richardsson lärde sig en läxa under skadehelvetet: "Det är dumt att springa med huvudet in i väggen flera gånger"
Efter två skadetunga säsonger är Camilla Richardsson på gång igen. Den 28-åriga hinderlöparen vill nu avsluta friidrottsåret med flaggan i topp. På lördag har hon Sandra Eriksson finländska rekord i landsvägslöpning i sikte och ett par veckor senare jagar hon personligt rekord på halvmaraton i Valencia.
Vid årsskiftet var tongångarna annorlunda. Efter en skadefylld sommar 2020 hade hon opererat baklåren.
Bara för att åka på en stressfraktur några månader senare, vilket ledde till ytterligare en rehabperiod.
– Det var väldigt, väldigt tungt, säger Richardsson till Yle Sporten.
– Det är ju typiskt att nya skador dyker upp efter att man varit borta länge. Man hamnar in i ett hamsterhjul av skador. Det var en tung vinter och vår.
Lärt sig att lyssna på kroppen
Då Camilla Richardsson blickar tillbaka mot sina motgångar skrattar hon ofta. En nypa svart humor är eventuellt en lämplig försvarsmekanism då hon kommenterar det gångna året.
Att hon numera uppskattar de skadefria dagarna på ett helt annat sätt är påtagligt.
– Nog gör jag det, men å andra sidan har jag också sett baksidan. Man blir lite rädd och tänker: i dag kan jag springa, men hur är det nästa vecka?
Det goda är att hon har lärt sig att lyssna på kroppen. Hon inser nu att hon tog i för hårt då hon jagade en OS-biljett i somras.
– Det är dumt att springa med huvudet in i väggen flera gånger. Gör det ont första gången behöver man inte göra det igen, säger hon och skrattar igen.
Grym OS-besvikelse
Trots att Richardsson kirrade en OS-plats så valde hon att inte åka till Tokyo. Hon tyckte helt enkelt att hon inte var i tillräckligt bra form.
Ett tufft beslut som sved i skinnet. Hon klarade exempelvis inte av att titta på damernas hinderlopp på tv.
– Jag sneglade på Saras (Kuivisto) och Topis (Raitanen) lopp med ena ögat, de är ju mina kompisar, men annars var det lättare att tänka på något annat.
– Jag hade redan fått OS-kläderna och så satt man där kollade på dem och tänkte ”jaha”. Det var nog tungt, medger hon.
Rekord i sikte
Camilla Richardsson har nyss återvänt hem till Finland efter ett tre veckors träningsläger i schweiziska St. Moritz. Där finslipade hon formen inför lördagens gatulopp över fem kilometer i Helsingfors.
Om allt klaffar kan hon underskrida Sandra Erikssons finländska rekord.
Det stora målet för hösten är emellertid halvmaratonloppet i Valencia den 14 oktober.
Hennes personliga rekord på distansen är 1.12.46, löpt för ett och ett halv år sen i Förenade Arabemiraten.
– Det är en hård tid men jag går in för att förbättra den. De träningar jag gjort är åtminstone på samma nivå som de jag gjorde innan Dubai. En tid runt 1.12 är realistisk.
– Jag har aldrig någonsin gjort hårdare träningar än i St. Moritz. Jag vill inte säga att jag är i den bästa formen någonsin men jag är i alla fall väldigt nära.
EM i München lockar
Så småningom skiftar hon fokus mot nästa säsong. En säsong då den europeiska friidrottseliten har två stortävlingar att se fram emot. VM i amerikanska Eugene och EM i München.
Richardsson konstaterar utan att blinka att EM är huvudmålet.
– Vi får se hur vi gör med VM. Man måste kvala in tidigt och jag har inga tävlingar som ger rankningspoäng från i år. Så antingen måste jag löpa under 9.30 eller löpa tre väldigt bra hinderlopp före juni. Det blir ju tajt, säger hon.
Krasst realistiskt slår hon fast att ett personligt rekord i VM inte ens garanterar en plats i finalen. I EM kunde det ge en placering bland de åtta främsta.
– Ett VM-deltagande tar mycket bort från EM, för man ska resa hem och så är det Kalevaspelen där emellan. Om jag är i bra form på våren vill jag förstås delta. Men jag har deltagit i tre VM, och om jag inte har en realistisk chans att ta mig till final kan jag skippa det.