Bokrecension: Maria Grundvall skriver om en fyrtioårig fangirl som drar till London i ny feelgoodroman

Maria Grundvall har en förmåga att skriva feelgood med ett stort mått av självironi och skruvad humor, och slutresultatet är både överdrivet och överraskande på samma gång.

Så sent som ifjol debuterade Maria Grundvall med den fartfyllda och fräsiga feelgoodromanen Sommardrömmen.

Sommardrömmen handlar om bibliotekarien Anna som tröttnat på osäkra anställningsvillkor och som beslutar sig för att återvända till hemstaden Kaskö där hon köpt en gammal villa med avsikt att öppna ett bed & breakfast-boende.

Snart befinner sig Anna invecklad i såväl ett smärre renoveringsprojekt som i några komplicerade människorelationer.

I den nya romanen Enhörningen får vi träffa den förnuftiga och ordentliga Olivia som jobbar med informationsfrågor inom Helsingfors stads kultur- och fritidssektor.

Det visar sig snart att Anna och Olivia har många gemensamma nämnare.

I likhet med Anna i Sommardrömmen är Olivia ensamstående och rätt så trött på sitt jobb, eller snarare utled på ett antal kolleger som tisslar och tasslar bakom ens rygg, kolleger som trakasserar och tär på hela arbetsgemenskapen.

Annas väg ut ur tristess och en tråkig livssituation var att bryta upp och flytta hem till barndomskvarteren i Österbotten. Olivia botar för sin del ensamheten och sårbarheten med självhjälpsböcker och film.

En dag fastnar Olivias blick på en skådespelare med ”två blå cirklar fyllda av dödsångest” i en film om England under andra världskriget. Skådisen med det mörkblonda vågiga håret, den spetsiga näsan och den avlånga kantiga käklinjen visar sig heta William Harris.

Olivia blir som besatt av denne William Harris – hon dammsuger nätet på allt som står om honom, hon följer diskussioner om honom på sociala medier och olika skvallerbloggar, hon laddar ner fotografier på honom i sin telefon.

William Harris blir en tröstekaramell att suga på och en snuttefilt att vira in sig i när tonläget höjs och stämningen surnar i kafferummet eller när självförtroendet sjunker ner i skosulorna.

En fyrtioårig fangirl drar till London

”Vad skulle du göra om du bara hade ett år kvar att leva?”

Arbetskompisen och väninnan Karolinas fråga sätter spinn på tankarna, och Olivia börjar drömma om London där en viss Will Harris bor.

Tänk om man skulle lyckas hyra en lägenhet i William Harris hemkvarter, tänk om man av en händelse och ödets nyck skulle stöta ihop med William Harris på gatan eller på det lokala kafét?

Dagdrömmarna och fantasierna om denne enhörning till man håller Olivia upprätt när missmodet och mörkret väller in.

En dag i oktober bär det av till London med bagaget är fullt av fåfänga förhoppningar och fjärilar i magen.

Det förefaller som om den sansade och samvetsgranna Olivia har gått och blivit en simpel stalker. En kvinna på gränsen till medelåldern, en förtis, som beter sig som en förälskad fjortis.

Parallella perspektiv

Romanen växlar ständigt mellan två olika perspektiv – å ena sidan får vi följa Olivia och hennes vardag i Helsingfors, å andra sidan William och hans liv i London.

Även om Olivia och William lever i till synes två vitt skilda världar har de mer gemensamt än man skulle kunna tro.

Det visar sig snart att William inte lever något glamoröst jetset-liv och att han får kämpa såväl för attraktiva roller som för att hålla paparazzis och illvilliga skvallerskribenter på en armlängds avstånd. Att det som Olivia läser på sociala medier och på kändisbloggarna inte riktigt stämmer överens med verkligheten.

Såväl Olivia som William framstår som tillbakadragna ensamvargar med ett komplicerat förhållande till flocken, dvs. familjen. Familjen som kan vara en pina och ett nödvändigt ont, men också ett slags trygghet och gemenskap – även om den kan vara nog så kaotisk.

Båda känner sig obekväma i den roll de blivit tilldelade av andra, och de önskar ingenting hellre än att bli sedda som dem de är. Dessutom längtar de efter att låta den rätta komma in. Men vem är den rätta?

Skruvad humor

Fjolårsromanen Sommardrömmen kännetecknades av en jordnära förankring i det finlandssvenska småstadslivets trygga men trånga verklighet.

I Enhörningen fortsätter Maria Grundvall att skriva om en vardag som är lätt att känna igen sig i och att relatera till, som ständiga omorganiseringar på arbetsplatsen med gnissel i arbetsgemenskapen som följd, och chefer som inte riktigt har kapacitet/ork/vilja att ta tag i problemet.

Redan i Sommardrömmen visade Maria Grundvall prov på oefterliknelig språklig kreativitet.

Också Enhörningen är full av lustiga iakttagelser samt underbara och slagkraftiga formuleringar, som t.ex. ”Dagsljuset kröp in genom fönstret kring halv åtta, blekt och försiktigt som en sönderfestad student” eller ”Orden formades i Olivias huvud som trollsländor, lätta och blixtrande, men när de skulle genom handen ut i skrivboken flög de allt vingligare, tills de damp ner på pappret med rumpan före. Till slut kravlade de omkring som berusade dyngbaggar över sidan.”

Maria Grundvall har en förmåga att skriva feelgood med ett stort mått av självironi och skruvad humor, och slutresultatet är både överdrivet och överraskande på samma gång.