Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Saga Andersson njuter av att hoppa stav igen – de tunga säsongerna var lärorika: ”Nu kan jag hantera de obehagliga känslorna”

Saga Andersson i närdbild.
Bildtext Saga Andersson har skakat av sig de tunga åren och ser med tillförsikt fram emot nästa säsong.

Idrottslivet lekte för Saga Andersson sommaren 2017. Hon knep en fjärde plats i junior-EM, hoppade nytt personligt rekord 442 och var bara tre centimeter bakom nationsettan Minna Nikkanen i årsstatistiken. Därefter vände trenden. Svackan var djup och hon lyckades kravla sig ur den först i år.

Saga Andersson är sitt glada och spralliga jag då Yle Sporten träffar henne i samband med ett träningspass i Kvarnbäcken i östra Helsingfors. Det skrattas ofta då hon konverserar med sin pappa och tränare Björn Andersson och lillasyster Silja Andersson, som också hoppar stav på hög nivå.

Den nyss avslutade friidrottssäsongen innebar ett rejält fall framåt och 21-åringen ger sig själv ett gott vitsord.

– Jag ger mig 8½ i betyg, säger hon och skrattar igen, innan hon fortsätter:

– Nu är säkerheten på plats igen. Det är så mycket roligare att hoppa då man känner sig säkrare och inte springer igenom. Nu pekar pilen uppåt igen efter några svagare säsonger. Jag är väldigt nöjd.

Fann glädjen igen

Andersson, som representerar Esbo IF, kom igen i närheten av sitt personliga rekord i somras. Högvattenmärket var bronset i Kalevaspelen med resultatet 431. I Sverigekampen slutade hon tvåa på 426.

– Jag är jättenöjd över att jag klarade mig bra i de viktigaste tävlingarna, men jag skulle ha velat hoppa ännu högre. Jag hade hoppats på nya personliga rekord, för på träningar hade jag hoppat högt, säger hon.

Saga Andersson gör sig redo för träningshopp.
Bildtext Saga Anderssons problem började hopa sig 2018.

Resultatmässigt har säsongerna 2017 och 2018 varit hennes bästa. Men roten till svackan 2019 och 2020 såddes redan sommaren 2018 då hon jagade EM-gränsen 445.

– Förut hade jag njutit av att hoppa, men då blev det ett tvång. Jag tänkte: ”Jag måste, jag måste, jag måste”. Fast jag hade hoppat 435, vilket är jättebra, så var jag jättemissnöjd. Jag tyckte att det var uselt.

Hon medger utan omsvep att hon inte klarade av att tänka positivt. EM-gränsen blev en tvångstanke.

Först i år hittade hon glädjen och motivationen igen.

– Jag insåg att det handlar om en process. Alla har upplevt att det går upp och ner. För min del var svackan djup. Nu har jag lärt mig vikten av positivt tänkande. Det är superviktigt.

Lillasyster Silja sporrar

Familjen och de närmaste vännerna var till stor hjälp under den tunga tiden. De stödde och hjälpte henne att bearbeta de jobbiga tankarna.

– Om jag nu får en obehaglig känsla och börjar tvivla på att jag ska klara av något, så känner jag igen situationen. Det är okej för jag vet nu att jag kan hantera det.

– Just nu känns det jättebra. Toppidrotten är fin.

Saga Andersson på stavhoppsmadrassen.
Bildtext Saga Andersson tränar främst i Kvarnbäcken under vinterhalvåret.

Med de senaste säsongernas emotionella bergochdalbana i färskt minne så är personliga rekord och enskilda stortävlingar inte de enda stora målen för Saga Andersson nästa år.

– Det är lika viktigt att min nivå överlag skulle stiga.

Att hon får träna och tävla tillsammans med sin lillasyster gör inte saken sämre. Den tre år yngre, 17-åriga Silja Andersson, fick säsongen 2020 spolierad på grund av en axelskada, men hon överskred för första gången fyra meter i sin karriär i somras.

– Allt blir mycket roligare då man gör det tillsammans. Till exempel tävlingsresor. Hon motiverar mig, säger storasyster Saga Andersson.

 

Stavhopparfamiljen Silja, Saga och Björn Andersson under ett träningspass.
Bildtext Stavhoppandet är en familjeangelägenhet för Anderssons (I bilden från vänster: Silja, Saga och pappa Björn Andersson)