Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

Grön glasflaska avslöjade hur gammalt vraket i Märlaxviken är - fornfyndet påverkar inte bostadsmässans grävarbete

Uppdaterad 07.10.2021 13:49.
Dykare i vattnet bredvid motorbåt
Bildtext Dykare Simo Nyrönen förbereder sig inför ett dyk med en metalldetektor när Lovisaviken kartlades våren 2020.

Vraket som hittades i Märlaxviken våren 2020 dateras till omkring 1764. Vraket ligger utanför bostadsmässoområdet och stör inte arbetet med att skapa Drottningsstranden.

När delar av Lovisavikens botten kartlades våren 2020 fann dykarna ett vrak från 1700-talet som tidigare varit okänt.

– I samband med att man inventerade området påträffade man ett nytt vrak som man tidigare inte hade känt till. Det är inte helt ovanligt att det i närheten av en hamn finns vrak, säger museiintendent Ulrika Rosendahl.

Vraket ligger i Märlaxviken omkring 130 meter från strandlinjen.

– Efter en skanning av bottenstrukturen som bekräftade en form som såg ut som ett vrak dök man ner för att ta ett dendrokronologiskt prov för att se hur gammalt det var.

Bild på ett möjligt vrak på havsbotten.
Bildtext Ekolodsbilden visar vraket i Lovisaviken.

En dendrokronologisk undersökning baserar sig på trädets årsringar, där man ur delar studerar årsringarnas inbördes bredd.

– Man fick reda på att trädet som vraket ursprungligen var byggt av daterades till 1700-talet. Det kan inte vara äldre än från 1764. Det fanns med trä som hade vuxit det året, så man antar att det har byggts lite efter det, säger Rosendahl.

Den dendokronologiska rapporten och analysen visar bland annat att vraket spridits över ett område som är 40 meter gånger 20 meter stort.

Det forna segelfartyget är cirka 23 meter långt, 6 meter brett och har sannolikt varit ett lastskepp.

– Bredvid fartyget låg det en hög med kalk, så vi antar att det är en kalklast som fartyget haft ombord. Det passar bra in tidsmässigt också då kalk har använts i byggnadsarbeten.

Årsringar synbara i en träbit från ett skeppsvrak.
Bildtext Årsringarna i träet avslöjade att fartyget var byggt på 1760-talet.
Vrakdel i grumligt vatten.
Bildtext Vrakdelen från vilken provbiten ovan togs.

Dykarteamet undvek att plocka upp fynd från vraket eftersom det är fredat som fast fornlämning.

En mörkgrön glasflaska lyftes upp för att dokumenteras, men fördes sedan tillbaka till vraket. Glasflaskan bekräftade att vraket var från den antagna tidsperioden.

– Man ska inte dyka ner till vrak som är äldre än 100 år för de är skyddade och det finns ingen orsak att dyka ner till dessa om man inte har något forskningsprojekt på gång, poängterar Rosendahl.

En kvinna ler och tittar in i kameran. Hon står utomhus och det är sommar.
Bildtext Museiintendent Ulrika Rosendahl på besök vid Märlaxviken. Arkivbild.

Kartläggningen av Lovisavikens innersta del med hjälp av ett sidoseende ekolod gjordes för att staden ska få klart detaljplanen för bostadsmässan 2023.

Det nya vraket ligger utanför det planerade bostadsmässoområdet. Vraket kan skyddas och hindrar heller inte att området kring Drottningstranden utvecklas vidare.

Detsamma gäller för de fornlämningar som redan hittats tidigare, det vill säga ett vrak från 1766 eller 1767, ett från 1800-talets slut och strukturer från en kajplats samt det moderna vraket efter galeasen Väinö från 1950-talet.

I rapporten (på finska) över dykningarna i Lovisaviken mellan den 19 april och 10 maj 2020 finns mera information om vraken och resterna av kajen dokumenterade.

Dyk inte ner till fasta fornlämningar

Finlands lag är klar och tydlig när det gäller fasta fornlämningar. De är fredade och får inte utgrävas, överhöljas, ändras, skadas, tas bort eller på annat sätt rubbas utan tillstånd.

Därför får man inte dyka ner till de vrak och konstruktioner i Lovisaviken som är äldre än 100 år.

– Man får inte nudda till dem, ändra på dem, skada dem, gräva i dem eller göra någonting som på något sätt förändrar deras nuläge.

Idag känner man till ett knappt 20-tal vrak i Lovisa och inget hindrar att de blir fler.

– Förstås får man jättegärna dyka och försöka hitta nya vrak. Det är ju det som är det mest intressanta om det kommer rapporter. Annars måste man vara försiktig om man dyker i närheten av kända fornlämningar så att man inte stör dem, säger Rosendahl.

Mera information om alla vrak som finns rapporterade i Lovisa och fasta Finland hittar du i Kulturmiljöns tjänsteportal.

Portalen upprätthålls av Museiverket och innehåller Fornminnesregistrets basuppgifter om alla fasta fornlämningar.

Dykare i vattnet bredvid motorbåt
Bildtext Simo Nyrönen och Pekka Paanasalo kartlade Lovisaviken.

– Om du söker på arkeologiska lämningar i Lovisa, vilken tidsperiod och kanske just vrak får man reda på vilka som finns och få koordinater för att se var de finns på kartan och vilka undersökningar som har gjorts, säger Rosendahl.

Rosendahl nämner att våra bräckta vatten i Norden är utmärkta platser för att hitta vrak och att det finns flera som ännu inte har upptäckts.

– De bevaras mycket bättre än på andra ställen i världen och det finns säkert superfina vrak under havsytan här.

Problemet är snarare de höga kostnader som forskning i vrak medför, till exempel i konserveringen av fynden som lyfts upp.

Inpackade fornlämningar från skeppsvrak på brygga.
Bildtext Provbitarna packades in och fördes sedan för att dateras.

Rosendahl tror samtidigt att man med ny teknik kan hitta spår av flera vrak som är dolda i bottensedimentet, även i vattnen kring Lovisa.

– Vi har ganska svåra vatten att dyka i med dålig sikt, men genom att de tekniska hjälpmedlen utvecklas kommer det hela tiden nya rapporter in.

Med tanke på de kostnader som en kartläggning av havsbottnen innebär var upptäckten av det nya vraket ett stort fynd.

– Det är jättefint att det gick att få en datering och det är just i samband med den här typen av projekt som man blir tvungen att hitta resurser när man har en skyldighet att reda ut vad som finns på havets botten. Byggnadsprojekt brukar ofta generera information för oss arkeologer, säger Ulrika Rosendahl.