Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Gagarine – poetiskt vackert om att spränga ett bostadsområde i luften

En flicka cyklar och en pojke springer bakom henne med blicken riktad mot kameran.
Bildtext Täältä tullaan elämä. Och samma på franska. Lyna Khoudri och Alséni Bathily imponerar i imponerande film av debuterande regissörsduo.

Gagarine är en film som gör en lycklig. För att den skildrar slitna teman med fräscha grepp. För att den förvandlar förortsbetong till skimrande kristall. För att den gör det mesta av filmen som medium.

Året är 2019 och Cité Gagarine ett bostadskomplex i en av Paris förorter. En enorm koloss som andas 1960-tal. En gång ett under av modernitet, nu ett monument över det förgångna.

Lägenheterna är slitna och över de smutsiga trappuppgångarna kastar flimrande lysrör sitt kalla sken. Cité Gagarine är helt enkelt som skapt för att agera fond i desillusionerade polisserier.

Den typ av område som befolkas av dem som dör av droger, sjukdom, fattigdom, arbetslöshet, utsatthet och tristess.

Eller finns det kanske en annan bild under graffitiklichéerna? 

Jo, det finns det. En bild av gemenskap, hopp och skönhet. En bild som personifieras av pojken som heter Yuri (Alséni Bathily) och flickan som heter Diana (Lyna Khoudri).

Förälskat tonårspar på bro.
Bildtext Unga stjärnskott. Alséni Bathily och Lyna Khoudri spelar huvudrollerna i Gagarine.

Två tonåringar för vilka fyra väggar och rinnande vatten är allt man kan begära. Resten fyller man ut med de drömmar som finns inom en.

En storstad i förvandling

Gagarine spelades in medan man 2019 utrymde det bostadsområde som Yuri Gagarin invigde 1963. Både invigningen och utrymningen drog stor publik och gav upphov till nyhetsinslag som kablades ut även utanför Frankrikes gränser.

Det fina med Fanny Liatards och Jérémy Trouilhs film är att den gör verklighet av det slitna uttrycket om att skildra “människan bakom nyheten”. På ett skickligt sätt vävs autentiska bilder in i den fiktiva berättelsen om Yuri och Diana.  

Bostadskomplexet Cité Gagarine i solnedgången.
Bildtext Stad i ljus. Cité Gagarine i all sin glans.

Yuri bor ensam och vet att han inte har någonstans att ta vägen om huset rivs. Diana bor med sina romska föräldrar i en husvagn och vet vad det innebär när ens hem hotas.

Och alla vuxna omkring dem är vilsna, rädda och trötta. Hur skall det nu gå för gympagruppen som samlas varje måndag? Med kaffestunden hos grannen? Hur skall någon av dem ha råd att fytta någon annanstans?

Sanslöst vackert

Berättelsen om Citè Gagarine kunde mycket väl ha blivit en dyster och deppig historia. En studie i diskbänksrealism och statistik över marginaliserade ungdomars utsatthet. 

Istället kastar den in jobbiga teman i en mortel, hackar sönder dem och häller ut en sällsynt vacker kryddblandning.

Ett gäng som tränar dans på ett hustak.
Bildtext Bollywood på franskt hustak.

Medan Yuri drömmer om att bli astronaut vårdar han orikdéerna hans mamma lämnat kvar och byter lysrör i trappuppgången. Kanske huset besparas om man kan bevisa att allt fungerar?

I hemlighet odlar han tomater som han för till Diana och hennes familj när de ordnar fest i kåkstaden de byggt upp. Färska, röda tomater som smakar sol och samvaro.

Och i väntan på det oundvikliga samlas husens invånare på gården för att ta del av en solförmörkelse. För en stund förenade i något magnifikt som drar fram över hela staden, hela landet, hela världen. Oberoende av vem man är eller var man bor.

Okonstlad filmkonst

Allt detta skildrar regissörsduon - och fotografen Victor Seguin - med hjälp av bilder som stundvis förvandlas till enskilda konstverk.

Husens räta linjer med sina oändliga fönsterrader och spiralliknande trappuppgångar. Spelet med ljuset som skapar en känsla av dröm och rymd och tyngdlöshet.

Ibland andas Gagarine samma magi som Lasse Hallströms Mitt liv som hund (1985). Inte bara för att den inleds med en hänvisning till hunden Lajka - utan för att den visar att det är möjligt att skildra förlust och saknad utan att åskådaren slungas in ett hål av hopplöshet.

En flickas ansikte syns i ljuset från små hål i en vägg.
Bildtext And abouve us only sky. Lyna Khoudri är aktuell även i Wes Andersons The French Dispatch..