Kolumn: Ukraina sprang fram på en fyrfilig motorväg – det var smärtsamt att inte känna igen Finland över huvud taget
Landslaget har byggt upp trovärdighet i flera år. Sen kom Ukraina och skickade Finland rakt ner i källarvåningen. Och det låg i farans riktning.
Prologen var åtminstone fin.
Ett flagghav i blått och vitt i ena kurvan, en nationalsång som gav pirr i hela kroppen och tre fina startminuter framför en hänförd, högljudd stadionpublik (som man har väntat på det här).
Sen? En känsla av att sitta i en kajak mitt i en fors och tappa paddeln.
Det var ett ras, ett bottennapp – en prestation som stundtals var så långt ifrån organisationen och ordningen, flytet och finessen att man inte kände igen sig över huvud taget.
Det blev ingen resultatmässig störtdykning, men det hängde mer ihop med att Ukraina inte klarade av att sätta dit lägena. Roman Jaremtjuk var utsökt centralpunkt, Andrij Jarmolenko gjorde exakt vad han ville med valfri finländsk back, bollsamlarna Taras Stepanenko och Mykola Sjaparenko startade anfall.
Här kom Ukraina, här vände de spel och här sprang de fram på en fyrfilig motorväg.
De sprintade över, runt och förbi Finland. De kom hit, de fick se ut som Bayern München – och de skakade om ett landslag som man kan ställa allt fler frågor runt.
Det var smärtsamt att se, och det här var en blåvit insats som när allt kommer omkring låg i farans riktning.
Var rent ut sagt bedrövligt
När Markku Kanerva rullade ut sitt Finland till match ville han gå högt, inspirerad av hemmastödet skulle landslaget pressa högre, vara modigare och kapa meter till motståndarmålet.
Fel match, fel start.
Finland hamnade omgående på efterkälken, åkte på en kalldusch till minuter efter 1–1-kvitteringen och alla såg att det här inte var bra.
Det var rent ut sagt bedrövligt.
Peka på en av mittbackarna och försök hitta ett vettigt uppspel första 45, leta efter bekväma sekvenser för wingbackarna Jukka Raitala och Nikolai Alho och man har kört ner händerna i en höstack i jakten på nålen.
Det fanns inte kvalitet, det saknades övertygelse och vi letade febrilt efter linjer och idéer. Det allra mesta fattades och det var bara att samla skärvor efter en anmärkningsvärt tam prestation.
Är systemet rätt?
Fotboll handlar mycket om förväntningar. Det är en bransch där resultat skapar tro hos publik och lag, och det har det här landslaget varit experter på i flera år.
De har pumpat luft i ringarna, vunnit matcher, gått till EM och bockat av sin slutspelsdebut. Nu? Har vi sett det bästa av den här spelargruppen?
Det är enkelt att vifta med besvikelsen när nittio minuter svag fotboll ska summeras, men skivan har hackat för fotbollslandslaget i stora stycken sen EM-avancemanget för två år sen.
I försök att utveckla spelet har Markku Kanerva skiftat till den omhuldade trebackslinjen, lagt kanterna i wingbackarnas famn och formerat om laget.
Nu saknades bolltrygga fötter i mittförsvaret, lagets mest kreativa spelare Robin Lod fick mest ägna sig åt att vinna dueller och anfallsparet Joel Pohjanpalo–Teemu Pukki har väl haft mer samspelta kvällar.
Det finns förtjänster med det här 3–5–2-systemet, men Finland har knappt spelartyper för att fylla uppställningen vettigt och man hittade definitivt inte rätt i kväll. De känns bekväma så sällan att man kan lägga tid på att ifrågasätta det tjursinniga valet att fortsätta på inslagen linje.
Systemskiftet. Systemfelet?