Bokrecension: En sorgesång över en värld som går förlorad i My Lindelöfs nya diktsamling

LAND (FRAGMENT) är en smärtsam sorgesång över en värld som håller på att gå förlorad, en elegi över landområden som håller på att fragmenteras och försvinna inför våra ögon.

När författaren Anni Kytömäki intervjuades för Yle-programmet Aamun kirja om sin Finlandiaprisade roman Margarita (2020) konstaterade hon att hon inte är särdeles intresserad av att läsa naturskildringar – men eftersom naturen spelar en stor roll i hennes egna verk strävar hon efter att skriva om naturen på en fysisk nivå så att också läsaren kan känna att naturen är något som huvudpersonen har egna erfarenheter av.

– Naturen är inte enbart något som jagberättaren ser och hör utan något som tränger sig djupt in i människan. Naturen är en del av människan, och människan står inte över naturen. Ibland kan man känna att man uppgår i naturen och är ett med skogen, konstaterar Anni Kytömäki.

Jag kommer att tänka på Anni Kytömäki och hennes författarskap när jag läser My Lindelöfs senaste diktverk LAND (FRAGMENT).

På samma sätt som naturen intar en stor plats i Anni Kytömäkis författarskap är naturen av central betydelse i My Lindelöfs dikter.

I samlingen Skogen i mitt hus (2012), som var nominerad till Yles lyrikpris Den dansande björnen, uppgår diktjaget i naturen och blir en del av naturens kretslopp.

I diktsamlingen FÄRDAS (in och ut ur bilden) från år 2017 spinner My Lindelöf vidare på trådar från Skogen i mitt hus – inte minst vad beträffar diktjagets nära och inkännande förhållande till naturen samt den tudelade och paradoxala rädslan av att upplösas och uppgå i något annat, och samtidigt en ofrånkomlig längtan efter att bli en del av någon eller något annat.

Diktsamlingen LAND (FRAGMENT) ter sig som en följdriktig fortsättning på FÄRDAS (in och ut ur bilden).

De två böckerna binds samman såväl till det yttre som till det inre – omslagsbilderna på båda böckerna föreställer ett dimmigt och disigt landskap, och detta töcken, denna vaghet och otydlighet är också ett genomgående tema i dikterna.

FÄRDAS (in och ut ur bilden) handlar om yttre och inre resor där diktjaget färdas genom hotfulla och främmande landskap, men också lockande och välkomnande områden medan hen tampas med frågor om närhet och avstånd, begränsningar och gränslöshet, begriplighet och obegriplighet.

I LAND (FRAGMENT) befinner sig ”duet”/författarjaget i ett tillstånd av stilla avvaktande. Duet är en iakttagare som med skärpta sinnen registrerar rörelser och skiftningar i sin näromgivning.

Duet hör hur ”duggregnet surrar en mulen morgon / i alarna? i det oslagna gräset? i krikonträden?” och ser ”en bjärt gulrosa fläck av färskt trä, som hud” i det grå landskapet.

Frågetecknen signalerar en osäkerhet och en vaghet, som om duet tvekar, trevar, och inte riktigt uppfattar varifrån ljudet kommer.

Vagheten och otydligheten återkommer i själva språket och i beskrivningen av den omgivande miljön – det är mulet, växter avtecknar sig i motljus, snön ”destillerar ljus ur mörker, synliggör skuggorna”, grenverk är halvt utsuddade, himlen är disig och oskarp, det duggregnar och är mörkt, ljuset är mjölkaktigt, det är skymning eller gryning, jaget befinner sig halvt i sömn.

Människan frånvarande i förlustens landskap

I efterordet skriver My Lindelöf att många dikter i samlingen LAND (FRAGMENT) är baserade på den tjetjenske konstnären Aslan Gaisumovs fotografier av landskap och rester av bosättningar i Galain-Tjaz-regionen.

År 1944 fördrev de sovjetiska myndigheterna hela den tjetjenska och ingusjiska befolkningen från sina hem i regionen.

Ett flertal dikter i LAND (FRAGMENT) beskriver en känsla av utanförskap, av utsatthet, av utstötthet och utdrivning.

Människan är i det stora hela frånvarande i landskapet, men vi kan se spår och avtryck efter henne – hällristningar, en söndervittrad husgrund, skräp på en strand:

Utbuktning, lågvatten, sprickor, sjögräs,

lukten under stenarna, långt nere i sänkan

sköra skal av minimala kräftdjur, korn

av gnejs och kvarts, klumpar av

söndersmulad tång, kol, kisel, styrox

små avtryck av fågelfötter vid vattenbrynet, eller

långt uppe på land

oskarpa urholkningar (gropar) skräp
skelettfragment, nylonrep.

I de första dikterna finns ett visst avstånd mellan människa och natur, som en hinna eller ett hinder – ett avstånd präglat av längtan eller förlust.

Detta avstånd kan vara rent konkret, som när duet ser ut över ett landskap genom ett hissfönster, eller när jaget står bakom en spjälgardin och ser en örn flyga högt över den östra infartsleden.

Dikterna bär på en stigande oro och sorg över de ovärderliga naturvärden som håller på att gå förlorade:

Vi utforskar vatten och luft, avlagringar, dessa vidder av is (ju

mera främmande) havererade världar (på mycket stort avstånd) vi

konstruerar nya instrument för varje aspekt av försvinnande,

kämpande mot en förvirring utan like, varje ny beskrivning

saknar sitt motstycke, varje sorg är av en ny art, ersätter

varje utdöd aspekt av livet.

Människan går vilse i naturen

Tidsbegreppet och tidsperspektivet är centralt i läsningen av dikterna i LAND (FRAGMENT).

I dikterna rör sig duet/diktarjaget, och ibland också ett vi, mellan och genom olika lager av tid, mellan det levda och det erfarna, mellan nu och då, mellan det vertikala och det horisontella perspektivet.

Människans förhållandevis korta vandring och verksamhet på jorden – det flyktiga – står i bjärt kontrast till den natur och det djurliv som omger oss – det beständiga – och som nu hotas av utrotning och utplåning på grund av oss.

Duet bär på en längtan och en dröm om att flytta ut i skogen och bo där i samklang med naturen och djuren. Gå vilse och bli ett med naturen och djuren.

I de sista dikterna i LAND (FRAGMENT) suddas också gränserna ut mellan människa och djur.

Jag kommer osökt att tänka på den sydkoreanska författaren Han Kangs roman Vegetarianen där huvudpersonen så småningom slutar äta och går ut i skogen för att bli ett träd, att uppgå i naturen.

My Lindelöf skriver inte om naturen, hon skriver snarast genom naturen – i My Lindelöfs dikter är naturen inte en kuliss eller en projektionsyta, naturen är natur i egen rätt.

Samtidigt är den täta snårskogen också en sinnebild för författarens vandringar längs skrivspår för att hitta ”Ordens knotor dolda, det / mest verkliga” på samma sätt som man kan följa djurens ätspår för att hitta rätt i terrängen.

LAND (FRAGMENT) är en smärtsam sorgesång över en värld som håller på att gå förlorad, en elegi över landområden som håller på att fragmenteras och försvinna inför våra ögon. Efter oss syndafloden, för att citera en titel av Stig Claesson.

vi kröker oss i sömnen

ger oss ut i världar

som ännu täcktes av hav