Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

“När rollkaraktären lider måste du som skådespelare känna det” säger ålänningen Erik Enge som tränade ett och ett halvt år inför succéfilmen om elitfotbollens skuggsida

Planschen till filmen Tigrar. Huvudpersonen tittar rakt in i kameran. Som en skugga ser man honom öppna munnen till ett vrål.
Bildtext En roll som spränger duken. Skådespelaren Erik Enge gör huvudrollen i filmen baserad på Martin Bengtssons bok I skuggan av San Siro.

Erik Enge är ett hett namn i film och tv-världen just nu. Medan Tigrar går segrande fram har han hunnit spela in både en tv-serie och en Netflixfilm. Men vem är han - Erik Enge?

Den som har sett Erik Enge i Tigrar glömmer det inte. De intima närbilderna av rödsvettiga fötter som frenetiskt upprepar samma rörelsemönster. De långa kedjorna av armhävningar som binds samman av en målmedveten andning. 

Den flackande blicken som ständigt verkar vara på jakt efter en utväg.

Enges Martin är en smidig tiger som stängts in i en bur och slängts in i en värld där kroppar köps och säljs, pressas och stressas. Där sylvass konkurrens skär sönder alla förutsättningar till normalt umgänge. 

Martin kastar en blick över sin egen axel bakom något som ser ut som ett galler.
Bildtext Are you looking at me? Martin (Erik Enge) är säker på planen, osäker utanför den.

Ronnie Sandahls film om den karga vardagen inom elitfotbollen är helt enkelt en tuff match att ta till sig. En slags omvänd version av träningsmontagen i Rockyfilmerna - här står ingen segereufori och väntar bakom dörren. Här handlar det om att vinna eller utplånas.

Bokstavligen. Varje dag.

Filmen bygger på Martin Bengtssons bok I skuggan av San Siro som utkom 2007. En bok i vilken Bengtsson beskriver sina erfarenheter av att som sjuttonåring bli värvad av anrika fotbollsklubben Inter i Italien.

En dröm som blev en mardröm. Som nu i sin tur gett den åländska skådespelaren Erik Enge chansen att göra en drömroll.

Efter debuten i Ulrika Bengts Iris (2011) och genombrottet i hennes film Lärjungen (2013) har han nu tagit den internationella världen med storm. 

Lärjungen (12)
Bildtext Den första huvudrollen. Erik Enges (fd Lönngren) genombrott kom i Ulrika Bengts film Lärjungen.

Vägen till drömrollen

När Enge - som tidigare hette Lönngren - beskriver hur han fick rollen som Martin verkar allt ha löpt som på räls.

– Det började med att jag fick ett mejl, en förfrågan om att komma på en provfilmning i maj 2018, berättar Erik när jag träffar honom på filmfestivalen Kärlek & Anarki i Helsingfors. 

Den första provfilmningen ledde till ett möte med regissören och därefter var rollen hans. Arbetet inleddes med ett stenhårt träningspass som skulle komma att räcka ett och ett halv år och resultera i närmare 10 kg muskelmassa.

– Det var en häftigt väg in i karaktären. Ofta sitter man och läser manus och försöker hitta karaktären i sitt huvud, men nu kunde jag komma in i den via en fysisk riktning. Vilket är i linje med hur min rollkaraktär Martin har det, ler Enge som säger att Ronnie Sandahls manus är bland det bästa han läst.

– Jag kände direkt när jag läste manuset att jag känner med Martin. När han mår dåligt blev det blev tungt i bröstet, när det gick bättre kändes det lättare, säger skådespelaren som uppskattar Sandahls sätt att jobba.

– Ronnie gillar att spela med kontraster. Om det är en allvarlig scen tar han in element som stör, men som gör att det blir mera intressant och kanske till och med komiskt i vissa fall.

Martin Bengtsson snett bakifrån på väg ut på fotbollsplanen i en stor Arena.
Bildtext Sammanbiten. Erik Enge tränade över ett och ett halvt år för att spela fotbollslöftet Martin.

Vid sidan av den stenhårda träningen och de fysiska utspelen handlade arbetsprocessen också om att hitta sätt att skildra ångest.

– Jag och Ronnie pratade mycket innan vi började filma om hur ångest visar sig i kroppen, och kanske framförallt när man försöker trycka ner den. Vi kom fram till att det kan handla om blinkningar, tics, ryckningar i ansiktet - så det lekte jag med en hel del.

Även om han kunde leka med rollen så var jobbet i sig ingen lek. Berättelsen osar av blod, svett och tårar och eftersom han var med i varje scen - och i så gott som varje bild - blev det tungt på många plan.

– När ens karaktär lider så måste du som skådespelare känna det som karaktären känner för att kunna göra det trovärdigt. Och eftersom det var intensiva, långa dagar så var det också påfrestande, konstaterar skådespelaren som upprepade gånger tackar fästmön Cina Monn för stödet hon gett honom.

Huvudpersonen i Tigrar är indränkt i mjölk och hålls tillbaka av en lagakamrat för att inte flyga på sin angripare.
Bildtext Inget för svaga själar. Martin mobbas ständigt och kan bara lita på vännen Ryan (Alfred Enoch).

Det är uppenbart att Enge gått in i rollen med kropp, själ och hjärta och att han uppskattar de pris han också personligen fått - vid filmfestivaler i både Sverige och Italien.

Men han verkar faktiskt uppriktig när han säger att det allra viktigaste är att filmen i sig får uppmärksamhet.

– Budskapet är så enormt viktigt. Filmen behandlar ett tema med psykisk ohälsa som inte är så omtalat som det borde vara, speciellt inte inom den extrema sportvärld som Martin befinner sig i, säger Enge och kopplar till de idrottare som i samband med OS gick ut och talade om mental ohälsa.

– Det är viktigt att prata om det så att unga killar och tjejer som upplever det här har en plattform att luta sig tillbaka mot och känna igen sig i. Att det blir lättare att prata om det helt enkelt.

Vägen till filmen

När Enge pratar om vikten av att prata om det svåra gör han det på klingande rikssvenska. Vilket får mig att undra om han i dag definierar sig mera som svensk än som ålänning.

Iris (7)
Bildtext Åland på film - och i hjärtat. Erik Enge i sin första filmroll tillsammans med Agnes Koskinen (på huk) och Eleonora Andersson i Ulrika Bengts film Iris (2011).

– Jag är född i Stockholm och min pappa är svensk, men mamma är ålänning och jag är uppvuxen på Åland. Så jag har alltid känt mig lite både och, men Åland är hemma och där har jag min familj, säger Enge som medvetet bytt accent.

– Precis som du säger så hade jag en åländsk dialekt, men när jag flyttade tillbaka till Stockholm fick jag aktivt öva bort den. När man har en dialekt blir man lätt mera nischad, så det är viktigt att kunna forma den biten.  

– Jag tycker det är jätteroligt att leka med olika dialekter och gjorde nyligen en serie där jag talade norrländska. Så det här med dialekter är ett intresse jag har.

Vägen in i filmbranschen har gått via teatern. När storasyrran började på Barnteaterskolan på Åland ville han som sjuåring haka på och insåg direkt att det var det här han ville.

– Jag hade min plan ganska klar, jag skulle gå den här skolan och sedan skulle jag söka in på den där scenskolan... i mitt sju- till tioåriga huvud hade jag klart för mig vad jag skulle göra. Nu blev det inte så, men jag hade en plan att sträva mot, ler Enge och berättar om vilka impulser Åland hade att erbjuda när han växte upp.

exteriören till Bio Savoy i Mariehamn
Bildtext Från teater till film. Sin första filmroll gjorde Enge på Åland och Iris premiärvisades på bio Savoy i Mariehamn 2011.

– Det finns inte ett jättestort utrymme att vara professionell skådespelare på Åland, men däremot finns det många scener, mycket amatörteater.

– Så det har funnits en plattform för mig att växa på och det är jag tacksam för, säger Enge som haft turen att tidigt kunna förverkliga en del av de planer han smidde som barn. Även utan de skolval han en gång tänkte sig.

Som det nu blev hann han bara gå en yrkesförberedande utbildning på Kulturama i Stockholm innan rollerna började avlösa varandra.

I högt tempo mot framtiden

Just nu går det undan för Erik Enge. När vi träffas för att prata om Tigrar har han redan spelat in en SVT-serie vid namn Allt som blir kvar, baserad på Sandra Beijers roman med samma namn, och en Netflixfilm som heter Svart krabba - med bland andra Noomi Rapace och Bond-skurken David Dencik.

Närbild på Lisbeth Salander (Noomi Rapace) som ser allvarlig ut.
Bildtext Millenniumbruden. Noomi Rapace i sin mest kända roll som Lisbeth Salander.

När jag undrar om det finns likheter mellan den hårda kampen för att få en plats i A-laget i fotboll som det är att få en plats i filmvärldens rampljus så säger han att bägge branscher visserligen är hårda - men inte lika hårda.

– Jag kan inte riktigt tänka mig att det är samma rivalitet som i fotbollsvärlden - och framförallt inte i det exempel som skildras i Tigrar där du skall spela i samma lag, men ändå kriga mot varandra. Den konkurrensen känner jag inte av, men visst slåss man om rollerna, konstaterar Enge.

En skådespelare som visste vad han ville när han var sju år och som redan vid tjugofem uppnått en del av sina mål. Och oberoende av vilket lag han väljer nästa gång så är det uppenbart att han med Tigrar gjort sig förtjänt av en spelskjorta i de högre divisionerna.

Cina Monn och Erik Enge poserar framför en biografskylt i neon med texten Kino Regina.
Bildtext På festival med fästmön. Erik Enge och Cina Monn under Kärlek & Anarki-festivalen 2021.