Björn Wahlroos ger ut sina memoarer och svarar på vilken radikal rörelse han i dag skulle gå med i: “Att rösta är inte ett bra sätt att fatta beslut – marknaden är mycket bättre”

Det ligger lite spänning i luften i Otavas kontor på Nylandsgatan i Helsingfors. Orsaken är att det är den första större bokreleasen sen pandemin som förlaget ordnar fysiskt.

Rummet är fullt av journalister och andra intresserade som kommit för att lyssna på Björn Wahlroos, som ger ut första delen av sina memoarer Från barrikaderna till Bankvärlden.

På svenska ges boken ut av Förlaget. Ovanligt nog är den svenska versionen inte en direkt översättning, utan en separat skriven bok.

– Det är inte alla våra författare som kommer med förslaget att själv skriva om en bok istället för att ty sig till en översättning, säger Förlagets chef Tapani Ritamäki, när han presenterar boken.

Björn Wahlroos är en kontroversiell man och intresset är givetvis stort för tillställningen. Samtidigt är boken betydelsefull ur den finländska ekonomiska historians perspektiv.

Efter att ha etablerat sig inom den finländska universitetsvärlden, gled Wahlroos över till banksektorn just då liberaliseringarnas tid började.

Det var få som visste något om investment banking i landet då Wahlroos byggde upp investeringsverksamheten i Föreningsbanken. Själv hade han heller inte mycket erfarenhet men antog utmaningen. Vid den tidpunkten hade han vandrat en lång väg från den yttersta vänsterkanten till vad som senare kom att kallas nyliberal höger. Det blev inte mycket marxistiskt bagage kvar säger Wahlroos, men något finns fortfarande kvar från den tiden.

– Jag startade min radikala resa, liksom mina vänner, som någon slags egendomlig pseudoanarkistisk, flowerpower-hippie, och det finns en bit av det kvar i mig. Det du kallar nyliberal ekonomi ligger inte så långt borta från anarki. Det är en filosofi som säger att vi ska ha möjligast lite reglering och att vi ska hålla statsmakten från våra liv, så vi kan leva dem som vi själva vill.

Men ändå: Man kan gott fråga hur han så plötsligt ändrade från en ideologi med starkt jämlikhetspatos till en som godkände inkomstskillnader?

– Jag tror inte jämlikhet är en speciellt stor del av vänstertänkandet, det är något av en illusion. Om du genuint ser på var ojämlikheten varit värst de senaste 50 åren, så har det varit i de så kallade socialistiska länderna där partioligarkin levde ett liv som var fullständigt obegripligt för folket som levde i misär, eller hur?

"En illusion att vänsterns lösningar skulle skapa jämlikhet"

Wahlroos har också ofta uppfattats som provocerande när han i hårda ordalag kritiserat välfärdsstaten och förespråkat fri marknad och avregleringar trots att det enligt kritikerna leder till större ojämlikhet i samhället.

– Det är en illusion att tro att vänsterns lösningar skulle skapa jämlikhet. Det fungerar inte så. Jämlikhet uppstår då man har en ekonomi som ger alla en möjlighet att klara sig och där det finns ett trygghetsnät som ser till att de som ramlar av ändå får ett rimligt liv.

I sin ungdom gjorde alltså Wahlroos en revolt mot den värdekonservatism som rådde i Finland. I sin bok skriver han också om en ofta problematisk fadersrelation. Kanslichef Bror Arne Napoleon Wahlroos beskrivs som en intelligent men frånvarande far med alkoholproblem.

– Jag valde att gå en karriärväg som var den enda där min pappa inte skulle kunna påverka mina val, eller mina möjligheter. Det var därför jag stannade i högskolevärlden och blev professor. Men som jag skriver i boken har jag efteråt reflekterat att det här var exakt vad pappa skulle ha velat. Också när jag gick över till bankvärlden så var det kanske fortfarande delvis så, men i det skede när jag själv blev företagare, så då var jag ute på helt okända vatten ur mina föräldrars perspektiv sett.

Pendeln svänger?

När Wahlroos fick ett erbjudande att bli gästprofessor vid Brown University i USA cementerades mycket av hans ekonomiska tänkande och samhällsyn.

Där var det inte John Maynard Keynes teorier om statens roll i upprätthållandet av en fungerande marknadsekonomi som gällde. Istället började den så kallade Chicagoskolans ekonomer, som förespråkade avreglering och fri marknad, få allt mer genomslag.  

I dag verkar pendeln ändå åtminstone temporärt ha svängt åt andra hållet i och med pandemin. Därtill har behovet av klimatåtgärder väckt diskussion om behovet att investera, vid behov med lånade pengar. Så sent som igår sade statsminister Sanna Marin att vi borde se över de strikta budgetramarna när det gäller klimatpolitik.

– Det är ju lätt att hålla med statsministern om att man måste överväga olika alternativ mot varandra, och det ska inte vara uteslutet att göra stora miljösatsningar, kanske i bland med skuldfinansiering. 

Enligt Wahlroos ligger bristerna i det politiska systemet, som gör att man ibland måste ha strikta budgetregler.

– Problemet är att politiken är ett så jättedåligt beslutssystem, och därför måste man lägga upp enkla och till och med triviala regler som begränsar det politiska beslutsfattandet. Det mest uppenbara exemplet är EU, där man har den här regeln att man inte får ta mer än 60 procent lån av bnp och inte ha mer en 3 procent budgetunderskott. För en ekonom är det en uppenbart felaktig regel.

Problemet blir alltså att för lösa tyglar ger politiker en möjlighet att plötsligt ta stora mängder lån för att tillmötesgå väljarnas krav.

Det finns också de som hävdar att frågan även handlar om ideologi, det vill säga olika sätt att se på samhället och människan.

– Nej det politiska systemet är fundamentalt... att rösta är inte ett bra sätt att fatta beslut, en marknad är mycket bättre.

Vilken radikal rörelse skulle en 17-årig Wahlroos gå med i?

I dag bevittnar vi en ny våg av radikalism, i synnerhet när det gäller miljöfrågor. Vilken radikal rörelse skulle Wahlroos själv gå med i om han var 17 år i dag?

– Naturligtvis hoppas jag att jag inte skulle gå med i någon radikal rörelse, mina barnbarn är snart 17 och jag tror inte de går med i någon radikal  rörelse. Men jag skulle säkert vara orolig över miljön och säkert engagera mig i den. Sedan skulle jag hoppas att jag skulle förstå miljöproblematiken bättre än åtminstone de mest radikala miljöaktivisterna.

Wahlroos tror inte, vilket det finns en del belägg för, att en ständig ökning av den ekonomiska aktiviteten är orsaken till de miljöproblem som vi har. Det vill säga att tillväxten som den kapitalistiska ekonomin förutsätter är själva grundproblemet.

– Det finns mycket starkare indikationer på att det enda sättet är genom ny teknologi och innovationer. Dessa i sin tur är en reflektion av ekonomisk tillväxt, som också sedan skapar ekonomisk tillväxt. Den finns inte någon annan väg ut ur det här än att tillåta ekonomisk utveckling, det är så vi löst många andra problem också.