NHL-kolumnen: Nedräkningen mot den "omöjliga" målsättningen – vad måste stämma för att Lejonen ska ta OS-guld i Peking?
Om exakt fyra månader spelas åttondelsfinalerna i OS-turneringen. Förhoppningsvis blir det en mellandag för Finland. Det skulle betyda att Lejonen fixat en direkt kvartsfinalplats i gruppspelets matcher mot Slovakien, Lettland och Tre Kronor. En extra dag att ladda om hör till de medvindspustar som förbättrar chanserna till framgång i "Best on Best"-turneringen.
I Yle Sportens NHL-podd talar Mattias Simonsen och Anders Nordenswan den här veckan om bland annat om Jesse Puljujärvis stora chans och vilket lag som tar hem Stanley Cup.
Jesse Puljujärvis guldläge och Patrik Laines revanschjakt – så här går det för finländarna den här säsongen
NHL-säsongens startskott natten till onsdag finsk tid betydde samtidigt att nedräkningen mot den enormt emotsedda OS-turneringen med NHL-spelare har börjat. Väntevärdet är på väg genom taket, bland annat tack vare allt som förändrats sedan NHL senast var med.
Connor McDavid, Auston Matthews, och Miro Heiskanen spelade juniorhockey under OS 2014. Andrej Vasilevskij motade puckar i KHL, Victor Hedman fick inte plats i Pär Mårts Tre Kronor och Teemu Selänne var Lejonens lagkapten i Sotji.
Det är på många sätt en ny verklighet på toppen av ishockeyberget som vi kommer att få bevittna. Låt vara att Sidney Crosby fortfarande kommer att vara Kanadas lagkapten och Aleksander Barkov har rollen som Lejonens förstacenter när OS startar.
Barkov är ändå på många sätt symbolen för Lejonens nya OS-look. I Sotji var han 18 år och NHL-nykomling. Åtta år senare är han en av de stora stjärnorna i världens bästa hockeyliga och kommer som kapten att leda ett Lejonlag med mer spetstalang än någonsin tidigare.
Faktum är att Finland kan gå hela vägen i OS. Och dessutom utan omänskliga "äta puck"-insatser. Lejonen kan vara bäst på egna spelmässiga villkor.
Med det sagt, så är det många bitar som måste falla på exakt rätt plats för att Finland ska kunna rubba speciellt storfavoriten Kanada, eller ens spela semifinal.
Nyckelspelarna måste vara friska
Finland har en sylvass NHL-spets, men då det gäller bredd ligger åtminstone Kanada, USA och Sverige klart före. Det här betyder att Lejonens chanser till storframgång, alltså final, lever eller dör med att de bästa finländska NHL-spelarna inte är skadade under OS.
Finland har ett lite drygt halvt dussin spelare som kan mäta sig med toppen i vilket lag som helst. Då är det nästan så att alla ska vara friska och krya för att drömmen om guld ska kunna bygga på annat än kombinationen stolpe in för oss, stolpe ut för dem.
Av utespelarna är framför allt trion Sebastian Aho, Barkov, Heiskanen ovärderlig. Ingen laginsats i världen kan kompensera för den här trion om Finland för första gången ska vinna OS-guld.
De bästa får inte förlora matchen i matchen
Såklart räcker det inte enbart med att anmäla sig för tjänst i fin fysisk form. Senast i semifinalen kommer Lejonens två första centrar, Aleksander Barkov och Sebastian Aho, att ställas mot likvärdigt motstånd i varje byte. Då blir den psykiska kampen lika tuff som duellen vi alla ser.
Lagets spelmässiga ledare får helt enkelt inte bli i underläge mot motståndarens dito. Det kan vara svårt att få ett vinnande grepp över Sidney Crosby eller Nathan MacKinnon, men faktum är att allt sämre än oavgjort i matchen inom matchen bäddar för förlust. Extra fokus på tekningarna.
Så finns spelarna som ska göra mål med hög procent. Mikko Rantanen, Patrik Laine, Aho, Barkov, Roope Hintz och Kasperi Kapanen måste vara kyliga då lägen uppstår. Ingen räknar målchanser när matcher avgörs. Målskyttarna får bara inte lyckas sämre än motståndarnas avslutare.
Dessutom faller en oerhörd börda på Miro Heiskanens axlar. Vinnande lag behöver minst en back som kan ta pucken genom alla tre zoner och dirigera från blå. I konkurrensen som OS kommer att bjuda på är Miro Heiskanen ganska så ensam i den rollen. En sådan back kan ändå vara tillräckligt.
Sist men störst är målvakten. Omöjligt är det inte att Tuukka Rask gör comeback kring årsskiftet och når storformen i tid för att bli uttagen till OS-laget. Sannolikt är ändå att lagets viktigaste post innehas av Juuse Saros. Alla vet vad som gäller: inga lätta puckar får gå in i playoffskedet.
Om varken Saros eller Rask är i speldugligt skick riktas blickarna antagligen mot Kevin Lankinen och/eller Antti Raanta. Båda kan göra som Antero Niittymäki i OS 2006 – ge laget en chans att vinna de viktiga matcherna. Utan en sådan keeperinsats är OS-guldet utopi.
Stödtrupper och genombrottsspelare behövs
Att vaska fram två kedjor och ett backpar som håller turneringsvinnande nivå räcker inte. Tredje och fjärde kedjan måste kunna ge topplinorna andrum och bidra med ett och annat mål. Det samma gäller för backparen, i cirka 36 minuter av matchen finns andra än bästa paret i rinken.
När Finland nådde sina hittills största framgångar på högsta möjliga nivå, i World Cup 2004 och OS 2006, var en av nycklarna att lagets stödtrupper kunde spela vinnande ishockey.
Erfarna spelare som Mikael Granlund, Erik Haula och Joel Armia kommer att finnas i tredje och fjärde kedjan och det krävs orubblig arbetsmoral och tekningssegrar mot de tyngsta lagen. Det bästa – förutom mål – som de här kedjorna kan göra är att fixa följande tekning till anfallszonen.
För backarna bakom Heiskanen och Esa Lindell gäller det att hålla motståndarna ute på kanterna, dominera framför målet och spela enkelt, men säkert, med pucken.
Jani Hakanpää behövs och skönt skulle det kännas om en annan bjässe, Rasmus Ristolainen, spelar in sig i laget. St. Louis-backen Niko Mikkola kan bli en svart häst i Jalonens lag.
Och så finns det en beställning på att nya killar bryter sig in i den vassaste eliten. Om Kaapo Kakko och/eller Jesse Puljujärvi är med i Peking betyder det att de har en stark säsong på gång. Båda har kapaciteten att bli den efterlängtade x-faktorn som motståndaren inte riktigt räknat med.
En konkurrensfördel står bakom bänken
OS-turneringen spelas i rink av NHL-storlek. Det här sätter extra press på mannen som åtminstone vi i Finland utan att blinka är färdiga att ge titeln "världens bästa turneringscoach". Jukka Jalonens landslag tycks alltid ha ett spelsystem och självförtroende som ger konkurrensfördelar.
I så kallad smal rink har Jalonen fortfarande en del att bevisa. Den enda turneringen i NHL-rink där Jalonen agerat chefstränare var OS 2010 i Vancouver. Då tog Lejonen brons, men Jalonen och NHL-spelarna hittade den gången aldrig riktigt samma melodi.
Lejoncoachens tränaridentitet har förändrats totalt sedan OS 2010. I dag är Jalonen en mästare på att skapa en laghelhet – inkluderande coacherna – som är mer sammansvetsad än fogarna på rymdfarkoster.
En stor orsak till att allt fungerar är att Jukka Jalonen vet hur man ska spela vinnande ishockey och landslagsspelarna litar på att han vet det. Det gör de eftersom alla landslagsspelare har fostrats till spelare i Finland under en period då Jalonen haft en inverkan på hur spelet utvecklas.
Så riskfritt försvarsspel som möjligt, kompromisslöst samarbete och en stark satsning på att kunna omställa snabbt i alla tre zoner är grundstenar i Jalonens hockey. Det var också grundpelarna i prestationerna som gav Lejonen finalplatser i World Cup och OS i mitten av 2000-talet.
En vunnen semifinal är inte målsnöret
Jalonen är i dag en coach som finslipar sitt spelsystem utifrån vilka spelare som står till förfogande. Det är han våldsamt bra på. Jag vågar slå vad om att ingen annan coach i OS är så insatt i varje spelares styrkor och svagheter som killen i Finlands bås. Det är en konkurrensfördel.
Jalonen är dessutom helt ohyggligt motiverad. Det är lätt att se och höra hur det, med all rätt, irriterar Jalonen då han trots fantastiska internationella meriter inte nämns i Nordamerika som en potentiell NHL-tränare. Guld i Peking, i liten rink, mot världens bästa motstånd skulle ändra på det.
Nu gäller det för Lejonens chefstränare att hantera världens bästa finländska ishockeyspelare på rätt sätt. De måste lita på att han kan sin smala rink.
Jalonen i sin tur måste kunna läsa och förbereda laget så att turneringskurvan har rätt riktning. Om det ska bli guld får det bästa krutet inte brännas i förtid. Ingen får känna sig mätt efter en vunnen kvarts- eller semifinal.
Är de bästa finländska spelarna friska och krya i Peking och Jalonens lag blir en lika sammansvetsad, modig och motiverad helhet som i JVM 2016, VM 2019 och VM 2021, är det full realism med guld på ishockeyns största scen.
Tack för att du läste.