Författarstjärnan Miki Liukkonen tränar skrivandet som en toppidrottare: “Den som försöker hitta dåliga sidor i min bok blir besviken”
Miki Liukkonen är en färgstark figur sitt gotiska yttre till trots. Hans andra roman O var Finlandiaprisnominerad 2017 och hans fjärde roman Elämä: Esipuhe som nyss kom ut är, enligt författarens egen utsaga, årets bästa bok. Och han är inte ensam om att tycka det.
– Det här är årets bästa bok, säger Miki Liukkonen som om det skulle vara den mest självklara saken i världen. Vem som helst som läser den kommer att märka det.
– Det finns säkert de som hatar mig och kommer att läsa boken som fan läser bibeln för att hitta fel, men de kommer att bli besvikna för boken är strålande.
Den 32-åriga nya stjärnan på författarhimlen sitter lite obekvämt i soffan. Han är klädd i helsvart med stora kättingliknande halsband och talar om sin nya roman, Elämä: Esipuhe på närmare 1400 sidor. Den har beskrivits som en djungel man måste ta sig igenom med en machete för att stundvis komma till otroligt vackra utsiktsplatser.
– Många är säkert skräckslagna för att börja läsa en mer än 1000 sidors bok, men ungefär vid sida 400 exploderar det och språket börjar blomstra, menar Miki.
Tränar som toppidrottare
Liukkonen anser att det som skiljer honom från andra författare är hur mycket arbete han gör och hur mycket han tränar för att skriva bra.
– De flesta författare skriver ganska dåliga meningar, men det gör inte jag. Jag kan fila på en mening i flera timmar för att få den precis som jag vill ha den för att den perfekt ska beskriva det jag har i huvudet. När det lyckas kan man vara stolt.
När Miki Liukkonen skriver en bok gör han inte så mycket annat. Han skriver oftast 10 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Elämä: Esipuhe föddes på 18 månader. En ganska kort tid för en över 1000 sidor lång bok, menar han själv.
– Jag är i ett flowtillstånd, men det paradoxala är att jag sedan kan fila på en mening så länge. När jag slutar för kvällen brukar jag känna att bättre än så här är det inte möjligt för mig att skriva. Faktum är att det är perfekt.
För att hålla sig i bra skrivform tränar han hela tiden. Han har också bildat sig själv genom att läsa så mycket han bara hunnit ända sedan barndomen.
– Jag är som en toppidrottare. Jag läser och skriver hela tiden och är min egen värsta kritiker. Inga mediokra meningar duger, det ska vara perfekt. Jag anstränger mig så mycket med böckerna att det rättfärdigar att jag verkar som en totalt egoistisk narcissist i intervjuer, säger han.
Jag är min egen värsta kritiker. Inga mediokra meningar duger, det ska vara perfekt. Jag anstränger mig så mycket med böckerna att det rättfärdigar att jag verkar som en totalt egoistisk narcissist i intervjuer.
― Miki Liukkonen
Och det är inte bara Miki Liukkonen som tycker att boken är bra. Kulturkritikern Seppo Puttonen sade under bokmässan i Åbo att det är den bästa bok han läst under sin tiotals år långa karriär och att boken hade omvälvt hans uppfattning av litteratur.
– Jag satt bredvid och stirrade i golvet för jag var så generad. Det var det finaste någon sagt om den här boken. Hittills.
Den plågade konstnären?
Miki Liukkonen liv har inte varit problemfritt och han har tampats med grovt alkoholmissbruk och psyksik ohälsa.
Ungefär en månad innan Elämä: Esipuhe publicerades gick Miki Liukkonen ut på Instagram med att han bestämt sig för att bli absolutist.
Cyniskt sett kan det verka som ett publicitetsstunt eller åtminstone som en kliché. Det unga problematiska konstnärsgeniet. Men Miki anser att det är frågan om annat.
– Jag var trött på att dricka, det är ohälsosamt och hämmar kreativiteten. Jag hade ingen kontroll över det.
Miki Liukkonen säger att han inte riktigt tror på myten om koppling mellan alkohol och konst. Själv skriver han bäst då han är lycklig, och det händer inte med en konstant baksmälla. När han inte känner sig lycklig skriver han inte alls.
– Alla vill ju dessutom vara lyckliga, så att ha en arbetsmetod som kräver ett olyckligt tillstånd är ohållbart.
Miki har också fått diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning. Den som lider av det kan ha svårt att reglera sina känslor. Det blir också svårt att skapa en enhetlig bild av sig själv.
– När jag fick diagnosen träffade jag botten, men jag rekommenderar för alla att om ni inte någonsin varit på botten så ska ni ta er dit. Man lär sig att uppskatta saker på ett helt annat sätt efter det, också små saker i livet.
Finlandianominerad med ovanlig bok
Miki Liukkonen nominerades 2017 till Finlandiapriset med sin andra roman, O.
– Direkt när jag slutade härja om Finlandiapriset blev jag nominerad.
Han tycker själv att det var fint att en lång och experimentell bok kunde bli nominerad och på så vis nå en större läsarskara.
– Det gjorde att många läste den och märkte att bra skönlitteratur kan vara annat än Juha Itkonen, Ilkka Remes och Sofi Oksanen. Att det finns någon som Miki Liukkonen och att det lönar sig att läsa hans böcker.
Kommer att skriva “skitböcker”
Miki Liukkonen hade bestämt sig för att han skulle bli författare när han var ungefär 16 år gammal.
– Då kom jag hem och sade till pappa att jag tänker bli författare. Han tänkte säkert, som jag själv också skulle tänka, att det nu bara är en ungdomens fixidé, men två år senare hade jag ett förlagsavtal.
Efter sin fjärde roman har han ännu en drift att skriva mer, och trots att boken är årets bästa bok känner han att han kan bli ännu bättre.
– De bästa böckerna skrivs ofta i 40-årsåldern, då man har hunnit ha lite motgångar. Då har böckerna en smak av livet. Till exempel Dostojevski skrev sina bästa böcker först som 50-åring.
Miki är också säker på att allt han kommer att skriva inte kommer att vara bra.
– Jag kommer säkert att skriva en hel del skitböcker också och då lovar jag att säga det i intervjuer så att alla vet att inte köpa dem. Men det här är inte en av dem. Den här lönar det sig att köpa.
Miki Liukkonen är gäst i Efter Nio med temat höjdpunkter må 18.10.2021.
