Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Yle-journalisten Michael Cronström är död

Uppdaterad 04.11.2021 15:30.
Michael Cronström.
Bildtext Yle-redaktören Michael Cronström är död.

Michael "Micke" Cronström var en klippa. Många människor beskrivs med det ordet efter deras bortgång, men jag kommer inte på någon som det ordet känns så rätt för.

Grejen med klippor är att man lätt börjar ta dem för givet, att de alltid har funnits där och följaktligen alltid kommer att finnas där att luta sig mot. Men nu finns Micke inte längre, han somnade bort efter en längre tids sjukdom. För tidigt, för jäkla tidigt. Vila i frid, kompis!

Micke var en av mina allra tidigaste arbetskamrater, han kom till Yle strax efter mig, i början av 90-talet. Innan det här hade han gjort diverse ströjobb, bland annat bytt särskilt service-ovänligt placerade glödlampor i taket på Finlandiahuset, på höga och skrangliga stegar. Och kuskat på radioaktiva material för någon instans, skulle det ha varit VTT i Otnäs.

Hur som helst, Mickes brokiga jobb-förhistoria säger någonting om honom som person: Otroligt mångsidig och kunnig, och bra på så gott som allt han företog sig.

Vi kom väl överens från allra första början, Micke och jag. Vi var väl bägge lite nördiga, med en förkärlek för udda kunskap, som man för övrigt fick jobba lite extra för på den tiden, innan webben. Mickes specialitet var såklart musik, medan jag körde på rymd- och vetenskapslinjen (han visste en massa om de sakerna också, han kunde säkert ha gjort mitt jobb när som helst om han hade velat).

Micke är säkert bäst känd för sin älskade långkörare, musikkrysset Kors & ters, som han gjorde i mer än tio år. Men vem minns hans första egna program, musikrelaterat det också, naturligtvis. Rockvaktmästaren hette det, jag minns namnet för jag hittade på det. Namnet rullar ju inte direkt av tungan, men det gjorde all den outgrundliga musikkunskap som Micke hade i sin rymliga hjärna. Det var bara att luta sig tillbaka och digga.

Berättelserna bakom musiken

Micke var i början också musikredaktör för eftermiddagsmagasinet Riks-Ett. Det var programmets primus motor Kjell Ekholm som ursprungligen anställde Micke.

Det fanns inga algoritmer som gjorde spellistor på den tiden. Det var Micke som satt ihop spellistorna till Riks-Ett (åtminstone de bästa). Och vilken som helst av dem kunde ha getts ut som samlingsalbum. Faktiskt bättre än samlingsalbum: Micke kunde ju ge kontexten och berätta storyn bakom musiken också.

Okej då att de tenderade att innehålla suspekt mycket Rolling Stones. Jag var Stones-analfabet på den tiden, men Micke upplyste mig om allt det där jag hade missat, tack för det – också. Mickes samling av Rolling Stones-plattor var lika legendarisk som den var djup och bred.

Eftersom Micke älskade att berätta saker du inte visste att du ville veta om rockmusik – här är en om mannen själv: Micke spelade bas i ett band kallat Johnny Yen (Here comes Johnny Yen again, Iggy Pop, ni vet). Lokalen där de repade var så liten och de spelade så högljutt att Micke fick tinnitus på köpet. Det har jag också, men jag har inte fått rocka hårt det minsta lilla för det.

Jag kunde snacka om Michael Cronström tills kossorna kommer hem, men den Micke jag kände var bara en fasett i en diamant som alla såg ur lite olika synvinklar. Han betydde så mycket för så många. Andra får fylla på med sina minnen. De tar knappast slut i första hast.

Men nog snackat, nu ska jag nog gå och Paint it Black.

För jäkla tidigt, Micke, för jäkla tidigt.

Diskussion om artikeln