Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Vattnet, kylan, flickan – Kärlek är ett retrospektiv till minne av fotokonstnären Susanna Majuri

Uppdaterad 28.10.2021 06:44.
Bassäng och i bakgrunden en kvinna som kliver upp ur den, samt en häst.
Bildtext Susanna Majuris verk Birthday (Födelsedag) från 2007.

Samtida finländsk fotokonst visas stort i Helsingfors. Den nyligen avlidna fotografen Susanna Majuris verk presenteras i en retrospektiv utställning på K1, en ny del av Finlands fotografiska museum. Konsthallen lyfter fram kollektivet The Helsinki School som fungerat som en internationell språngbräda för många inhemska namn.

Fotografen Susanna Majuris (1978–2020) retrospektiva utställning med titeln Kärlek ordnas ett och ett halvt år efter Majuris plötsliga bortgång. I utställningen, som är den största hittills av Majuris verk, ingår hennes allra första verk från tidigt 2000-tal och många senare så kallade vattenporträtt som är bättre kända för den bredare publiken.

På K1, i källarvåningen i köpcentret Kämpgallerian, träffar jag museichef Elina Heikka.

– Det här är en minnesutställning för Susanna som dog i fjol, och ett sätt att fira hennes konstnärskap. Just det är mycket viktigt för oss i museet, säger Heikka.

Kvinna ligger på rygg i något som liknar vattenfall.
Bildtext Susanna Majuris verk Vattenfall från 2009.

Tillsammans med Heikka betraktar vi Majuris verk Vattenfall från 2009, som innehåller två för konstnären karakteristiska element, nämligen vatten och kvinnan eller flickan.

– Vi ser en flicka som ligger i ett vattenfall. Jag tror att det är Susanna själv som ligger i vattnet. Om det inte är hon själv är det ofta någon som liknar henne. Det är ofta mycket svårt att veta. Hon har lagt en stor duk med en bild i en simbassäng. Så ber hon sina modeller dyka i vattnet, säger Heikka.

Majuri älskar vattnet, sina flickor och fantasivärlden. Bilderna är mycket drömlika.

― Elina Heikka, museichef

Heikka pekar på bildens övre kant som avslöjar veck av duken som Majuri har använt för att skapa bakgrunden. De har Majuri hittat. Dukarna kan vara vad som helst. Till exempel en chokladask från Ryssland.

Bilden är inte tekniskt perfekt, poängterar Heikka. Majuri har inte använt en modern eller särskilt bra kamera. Fotografiets pixlar träder fram och skapar en mjukhet och en målerisk känsla som också är typiskt för Majuris senare produktion.

– Bilden blir känslig, mjuk och ser lite ut som en målning av en fantasivärld. Majuri älskar vattnet, sina flickor och fantasivärlden. Bilderna är mycket drömlika, säger Heikka.

Ett annat typiskt element för Majuri är kylan.

– Susanna tyckte om att resa i de nordiska länderna och speciellt till Island, det var hennes favoritställe. Hon tyckte om kalla vatten. Ofta när jag tittar på bilderna börjar jag frysa. Hon berättade att också modellerna frös. Det tog många timmar att göra bilderna och dagarna var kalla, säger Heikka.

Kvinna står bredvid ett blått fotografi.
Bildtext Elina Heikka vid ett av Majuris verk som museichefen anser vara ett av de mest intressanta.

Majuri studerade till fotograf vid Åbo konstakademi och vid Konstindustriella högskolan, som i dag heter Aalto-universitetet. Hon belönades för sitt arbete och var mycket omtyckt också av publiken. Bilden Elskar Fyr från 2006 på kvinnan i den röda kappan som vadar ut mot havet och fyren är ett av hennes mest kända verk.

Kvinna i röd kappa vadar ut mot havet och fyren.

I utställningen Kärlek ingår också hennes riktigt tidiga verk, bland dem den mera lekfulla serien Semesterresa till flygplatsen från 2003. För den har Majuri arbetat ihop med Tero Kartastenpää och skapat en fiktiv berättelse genom en serie postkort.

Kvinna i röd klänning och med röd resväska på marken intill.
Bildtext En av bilderna i serien Semesterresa till flygplatsen.

Enligt Heikka är det för tidigt att definiera Majuris arv och betydelse för konsten i Finland. Heikka kopplar ändå ihop Majuri med tre kvinnliga fotografkollegor, Nelli Palomäki, Anni Leppälä och Ulla Jokisalo, som alla har arbetat med temat flickor och genom det hämtat något nytt till fotokonsten.

– De skildrar flickor före puberteten som inte ännu har vaknat till den värld som vi vuxna lever i. Alla är mycket duktiga på att föra oss till den världen och de påminner oss om något som vi kanske har glömt, säger Heikka.

Helsinki School har skapat möjligheter

De tre fotografernas, Leppäläs, Palomäkis och Jokisalos verk ingår i utställningen Nya perspektiv genom fotografi – Helsinki School 25 år som firar fenomenets och kollektivets historia hittills.

Bakhuvudet av en rödhårig flicka mot grön bakgrund.
Bildtext Detalj av Anni Leppäläs verk Girl in green från 2007. Verket visas i Konsthallens utställning om Helsinki School.

Helsinki School sparkades igång i början av 1990-talet av Timothy Persons som arbetade som docent i fotokonst vid dåvarande Konstindustriella högskolan i Helsingfors.

Till en början har gruppen sökt nya uttrycksformer och samarbeten, men numera kan man kanske snarast tala om en plattform för att skapa möjligheter för en del fotografer.

Fotografen Santeri Tuori (f. 1970) är en av gruppens medlemmar. I Konsthallen visar han video- och fotoinstallationen Vattenfall som handlar om tid och politik.

Man framför bild av vattenfall.

– Det är två bilder på varandra. Ett fotografi av ett vattenfall och en video av detsamma. Man ser hur vattnet rinner neråt, massor av vatten varje sekund. På golvet finns ett plexiglas som har formen av vatten och i det reflekteras videoverket, beskriver Tuori sitt arbete, som han säger är ett rätt typiskt verk för honom.

– Vattnet härstammar från en smältande glaciär på Island. När man står framför en glaciär upplever man väldigt starka känslor för glaciären är så stor. De är massiva. Man känner sig väldigt liten. För mig handlar det om tiden. En glaciärs tid på jorden är enorm och min tid är mycket liten. Tiden är evighet för glaciären. Men vi vet samtidigt att det inte är evighet och att den påverkas av vad vi människor gör, säger Tuori.

Kvinnoansikte i badkar.
Bildtext Aino Kannistos verk från 2015, Untitled (woman in bath).

Utställningar hjälper att växa

Tuori berättar att han varit med i Helsinki School-kollektivet från första början, så gott som, då han kom i kontakt med Persons under studietiden i mitten av 1990-talet.

– Under mitt andra studieår åkte jag med Helsinki School till en konstmässa, säger Tuori.

Han beskriver kollektivet främst som ett sätt att bygga karriär, genom mässor och galleriutställningar, och på det sättet leva på sin konst. Den andra aspekten har att göra med utbildning.

– Det har gett många möjligheter för mig att visa min konst och växa som konstnär, säger Tuori.

Några nackdelar ser han inte i kollektivet, eller att det skulle ha pressat honom till någon viss form av konst.

– Om man tänker att Helsinki School definierar vad jag gör så är det tvärtom. Det är vad jag gör som definierar vad Helsinki School gör, säger Tuori.

Abstrakt foto på rum som visar detaljer av en korridor.
Bildtext Detalj av verket Spatial changes #2 (Rumsliga förändringar) av Pentti Kekäräinen.

Kärlek på K1 pågår till 2.1.2022. Konsthallens utställning pågår fram till 31.10.2021.