Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Med tungan rätt i mun – ny utställning i Berlin behandlar flykt och fördrivning ur tysk synvinkel

En dam tittar på en cykel som har använts av flyktingar för att ta sig över gränsen från Ryssland till Norge.
Bildtext Också dagens flyktingar lyfts fram i utställningen. En cykel som hjälpte en flykting över gränsen från Ryssland till Norge 2015.

I Berlin öppnade i somras en utställning som har stått för kontrovers i tiotals år. I det nya dokumentationscentret för flykt, fördrivning och försoning handlar det om miljoner tyskar som i samband med det andra världskriget tvingades fly eller fördrevs från sina hem i Östeuropa.

Framför oss i vitrinen har vi en tjock överrock och bredvid den silhuetten av en liten pojke.

Redan en snabb blick avslöjar att rocken måste ha varit otroligt många nummer för stor för den sjuårige Eitel Koschorrek.

– Mamman lindade in den lille pojken i rocken i samband med flykten i januari 1945. Det var en otroligt kall vinter och många, bland dem pojkens mamma, dog under flykten, säger Gundula Bavendamm som leder det under sommaren öppnade dokumentationscentret flykt, fördrivning och försoning.

Hon tar mig genom utställningen, där meningen är att de utställda föremålen ska berätta historier om deras ägare. Som besökare ska man lära känna människor som Eitel Koschorrek.

För sjuåringen började flykten undan Röda armén från hembyn Rodental i det dåvarande tyska Ostpreussen. Byn som på polska heter Mazuchówka ligger i dag i nordöstra Polen, ett tiotal kilometer söder om den ryska enklaven Kaliningrad.

Flykten gick över den igenfrusna Östersjön till det som några år senare skulle bli DDR.

– Rocken kom Koschorrek senare att bevara ända tills kan beslutade sig för att donera den åt oss.

Ett gammalt foto på Eitel Koschorrek som barn.
Bildtext Eitel Koschorrek före flykten från hemtrakten i dagens Polen.

Bägge sidor behandlas

Att berätta pojken Koschorreks historia har genom åren ändå inte varit någon självklar sak.

Att mellan 12 och 14 miljoner tyskar och människor av tysk härkomst i krigets slutskede och under åren därefter tvingades fly eller fördrevs från sina hemtrakter i Östeuropa är något som det i det efterkrigstida Tyskland inte egentligen talades om.

För de två tyska staterna som efter kriget ville komma på fötter igen och bemödade sig om goda relationer till grannländerna var ämnet länge politiskt tabubelagt.

– När det kommer till flykt och fördrivning, så måste man hela tiden hålla i minnet att det först var tyskarna som var den fördrivande parten, alltså gärningsmän. För det här bär Tyskland ett historiskt ansvar, säger historikern Gundula Bavendamm.

Hon betonar att man i utställningen därför är mycket mån om att ta upp båda sidor.

– Vi tar upp det som tyskar har gjort mot andra människor och nationer, men vår huvuduppgift är ändå att fungera som första ort i Tyskland där man särskilt tar fasta på tyskars lidande. Det här upplägget kan förstås leda till en viss oro och därför försöker vi göra det här så balanserat som möjligt, fortsätter Bavendamm.

Gundula Bavendamm inne i utställningslokalen.
Bildtext Gundula Bavendamm

Polskt motstånd

Att det har dröjt ända till år 2021, alltså mer än 75 år sedan krigsslutet, innan dokumentationscentret kunde invigas beskriver bra hur känslig frågan har varit. I synnerhet i Polen har det kommit till kritik och motstånd mot projektet.

Rädslan från polsk sida har varit att man glömmer bort eller medvetet tonar ner den historiska bakgrunden.

Projektet drevs länge av organisationen Bund der Vertriebenen BdV, som representerar de fördrivnas intressen. Organisationens långvariga ordförande Erika Steinbach var ändå en person som i Polen väckte inte väckte några varma känslor.

Den tidigare kristdemokratiska politikern Steinbach hade nämligen år 1991 i förbundsdagen röstat mot ett erkännande av den så kallade Oder-Neisse-linjen som bestående tysk östgräns mot Polen.

Efter att förbundsdagen år 2008 hade grundat stiftelsen bakom dokumentationscentret, kunde arbetet gå vidare först efter att BdV såg till att Steinbach inte satt med i stiftelsens styrelse.

Under de senaste åren har det polska motståndet mot projektet visserligen mjuknat, men av chefen har det trots det krävts en hel del diplomati.

– Jag har flera gånger träffat den polske ambassadören för att berätta om vad vi gör och om vårt uppdrag. Till mitt jobb hör också att bygga upp förtroende och sedan vi öppnade har vi hört rätt lite kritik från Polen, säger Bavendamm.

För att förekomma kritiken har också polska historiker varit involverade i utformningen av utställningen.

Mångsidig utställning

Det nya dokumentationscentret tar samtidigt också upp flykt och fördrivning ur ett bredare perspektiv, bland annat att fördrivning under första hälften av 1900-talet sågs som mer eller mindre legitimt då man ville skapa etniskt homogena nationalstater.

Det var först efter det andra världskriget som de mänskliga rättigheterna fick en större betydelse.

Dagens flyktingströmmar är också en del av utställningen och också Finland och de karelska fördrivna finns med på ett hörn.

I en av vitrinerna står en liten glasburk med sand från S:t Johannes på Karelska näset. Sanden från den tidigare hemorten har tagits med till Finland i samband med ett besök på orten år 2007.

Tyngdpunkten ligger ändå på de tyska fördrivna och hela utställningen kan samtidigt också ses som något av en sen upprättelse.

– Det är också därför vi finns till. Att visa respekt för de drabbade och deras anhöriga. Att offentligt föra fram att det inte har haft någon lätt väg att gå. Att förlusten av hem och hemtrakt, ofta dessutom på våldsam väg, har varit ett stort brott i deras biografi, säger Gundula Bavendamm.

En glasburk med sand från S:t Johannes på Karelska näset.

Svårt liv i de nya hemtrakterna

Där det tog länge att öppna ett dokumentationscentrum för de fördrivna så har också deras öden länge spelat en underordnad roll.

Redan under de närmaste åren efter kriget stod det nämligen klart att livet i de nya hemtrakterna inte skulle bli så lätt.

Nykomlingarna sågs länge som utomstående och materiellt fick man börja från noll.

 – De kom dessutom till ett Tyskland som var märkt av kriget. Många hade förlorat allt och det var hård konkurrens om mat och husrum. I det här läger sågs nykomlingarna som främlingar trots att de var tyskar, säger Bavendamm.

– Som grupp behövde de mellan 20 och 30 år innan de materiellt började vara på samma nivå som de som inte hade upplevt en fördrivning. I det dåvarande Västtyskland fick de fördrivna ett visst ekonomiskt stöd, men inför utmaningen att komma till rätta i sin nya hemtrakt stod de ensamma.

Ingången till dokumentationscentret flykt, fördrivning och försoning.

Gundula Bavendamm poängterar att det också fanns stora skillnader mellan om man som fördriven kom till Väst- eller Östtyskland.

Där man i det dåvarande Västtyskland kunde organisera sig och med tiden politiskt värna om en del av sina intressen var de fördrivna i DDR, med hänsyn till de socialistiska broderländerna, mer eller mindre tvungna att helt tiga om sin bakgrund.

– Vårt viktigaste uppdrag är att få besökarna att förstå vad förlust betyder. Om man grubblar över saken leder det kanske till mer empati och att man i framtiden eventuellt ser på flykt på ett annorlunda sätt. Att det är människor och familjer det handlar om, säger Bavendamm.

För största delen av de tyska fördrivna kom öppningen av dokumentationscentret för sent, så också för Eitel Koschorrek som dog år 2016.

På öppningsdagen stod Koschorreks barnbarn, med ett barnbarnsbarn i famnen, framför vitrinen med den utställda rocken.

– Man kunde se på de anhöriga hur viktigt det var att familjens historia nu blev berättad, som ett exempel för miljontals människoöden, säger historikern Gundula Bavendamm.