Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

“Jag kände på mig att något skulle hända”, säger regissören som under tre år följde ett basketlag och deras extrema tränare från seger till skandal

porträtt av skådespelaren och regissören Gudjon Ragnarsson
Bildtext Skådespelaren som blev regissör. En mängd lyckliga sammanträffanden gjorde att Guðjón Ragnarsson regidebuterar med dokumentären Behåll bollen, flickor!

Tre år av inspelningar, tusen timmar material och ett klimax som hämtat ur en Hollywoodfilm. Det här är berättelsen om hur en isländsk skådespelare av en slump kom att göra en het dokumentär.

2015 återvände Guðjón Ragnarsson som nyutexaminerad skådespelare från Los Angeles till Island. I samma veva tog en vän kontakt och sade sig vilja presentera honom för en intressant person - det fd basketproffset Brynjar Karl Sigurdsson.

En man med rykte om sig att vara en färgstark tränare. För att uttrycka det milt. Ragnarsson insåg snabbt att här kunde finnas stoff värt att föreviga med kamera.

Det visade sig nämligen att Sigurdsson är den lågmälda pedagogens mardröm. För att uttrycka det milt.

Ett juniorlag i basket och deras tränare.
Bildtext Captain, my captain! Tränaren Brynjar Karl Sigurdsson med sitt lag.

Det här är en tränare som skriker, svär och konstant skäller ut sina adepter. “Här springer vi, men du följer inte med! Du träffar inte ens korgen! Vakna!!!”

Som förälder reser jag ragg, men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av det han säger däremellan. 

Meningar som står och väger mellan självhjälpspatos och tunga sanningar i stil med: “ni är inte här för att bli toppspelare utan för att lära känna er själva”. 

Eller: “styrka är inte att inte ha ångest utan att ha ångest och göra något åt det”.

Från hugskott till målskott

När jag träffar Guðjón Ragnarsson under Kärlek & Anarki-festivalen i Helsingfors framgår det att han fick en smärre chock när han ställdes inför Sigurdsson och hans metoder.

- Först ville jag bara rusa ut på planen, krama om flickorna och försäkra dem om att allt är okej, men jag valde att inte göra det när jag märkte att de litade på sin tränare, säger Ragnarsson som följde laget under mer än tre års tid.

Det som börjat som ett slumpmässigt filmande blev först en kortfilm och utvecklades sedan till dokumentären Behåll bollen, flickor!

Allt inom ramen för Ragnarssons registudier vid filmskolan i Reykjavik.

regissören Gudjon Ragnarsson.
Bildtext En islänning i Helsingfors. Guðjón Ragnarsson besökte Kärlek & Anarki-festivalen hösten 2021.

Under tusen timmar förevigade han träningar, föräldramöten, strategilektioner och matcher. Utan att kunna förutse att det hela skulle kulminera i dramatik och skandal.

Men han kände på sig att något skulle hända.

- Det var oundvikligt, säger Ragnarsson som imponerades av de målmedvetna flickorna.

en pågående basketmatch mellan ett flick- och ett pojklag.
Bildtext Redo att ta strid. Flickorna i juniorlaget kämpar.

Flickor som trots de hårda tagen väljer att komma på varje träning. Som vänjer sig vid att vinna. Tills de snubblar på den könströskel som markerar gränsen mellan pojkbasket och flickbasket.

De vill spela mot pojkarna på lika villkor, men det är uteslutet eftersom man inte vill utsätta pojkar för risken att förlora mot flickor.

Det kunde ju vara förödande för deras självförtroende... 

Det är i det här skedet flickorna protesterar på ett sätt som ger upphov till en svallvåg av upprörda känslor.

En extrem tränare i en extrem värld

Det är uppenbart att tränaren är ovanligt hård på planen och mellan varven undrar man om alla faktiskt klarar pressen och de hårda orden. Men utanför planen visar Sigurdssson ofta upp en betydligt mjukare sida.

Han gråter när han blir indignerad, håller passionerade brandtal för föräldrar och drar ut i en dansande protest för att dra uppmärksamhet till flickornas jämställdhetskamp.

Jag vågar inte uttala mig om alla kontroverser hans metoder och agerande gett upphov till, men en sak är klar; han ger sig inte i första taget.

Eller som Ragnarsson uttrycker det:

- Brynjar är en “all or nothing guy” som egentligen är bara “all” - eftersom han gör allt till 100%.

Pågående basketmatch.
Bildtext 100% Girl Power på planen.

- Han är liten galen, men på ett bra sätt och jag har för mig att ni finländare förstår er på sådant, ler Ragnarsson som fann en finsk medproducent i Outi Rousu. 

Det är lätt att tänka sig att han syftar på den sisu som dokumentärens 11-åringar onekligen visar prov på. De är beredda att ta strid för att få mäta sina krafter mot de jämnåriga pojkarna.

Filmplanschen till Behåll bollen, flickor!
Bildtext Attityd. Brynjar Karl Sigurdssons dotter spelar i laget som utmanar regelverket.

Sigurdsson understryker ändå att han inte vill att flickorna skall känna att de måste “leka pojkar” för att kunna spela mot dem.

“Vi skall ha nagellack, läppstift och rosa träningsbyxor - och sedan skall vi ge dem på käften” säger han innan han kör igång nästa träningspass.

Om Döda poeters sällskap var ett basketlag...

För regissören var den excentriska tränaren ingången till projektet, men efterhand stod det klart att fokus skulle ligga på flickorna och deras utveckling.

Och det är uppenbart att arbetet med dokumentären varit en ögonöppnare för Ragnarsson som säger att han nu ser på sin son, mor och färstmö ur ett nytt perspektiv.

Och tycker att det borde gå snabbare framåt på jämställdhetsfronten. Betydligt snabbare.

- Killar har mycket att se fram emot inom sportvärlden; pengar, kändisskap och möjligheten att bli förebilder.

- Jag säger inte att detsamma inte gäller för tjejer - men summorna är mindre, kändisskapet  och mediebevakningen likaså, konstaterar Ragnarsson som talar om det mostånd laget hela tiden mötte.

Detta ständiga "nej" från olika håll. Nej, det här är inte passande. Nej det får ni inte. Nej, det här är illa för barn.

Nej, nej, nej. 

- Flickorna vill bli hörda och tränaren lär dem utveckla sina individuella talanger så att de kan bli det.

När jag som betraktare funderar på Sigurdssons tal om att "hitta sig själv via sporten" associerar jag till den entusiastiska läraren John Keating i Döda poeters sällskap.

Scen ur filmen "Döda poeters sällskap". Robin Williams sitter omringad av pojkarna i hans klass.
Bildtext Captain, my captain. Robin Williams som poetisk lagledare i Peter Weirs Dead Poets Society, 1989.

Läraren som konstaterar: "vi läser inte poesi för att det är gulligt utan för att vi är en del av den mänskliga rasen". En passionerad art. 

På samma sätt som Keating tvingas inse att det finns elever som betalar ett högt pris för den passion han efterlyser så tvingas Sigurdsson se sina adepter slå huvudet i glastaket.

Men trots motigheterna har jag en känsla av att sistnämnda är på väg att dribbla sig mot en lovande framtid - med eller utan basket. Och Guðjón Ragnarsson instämmer med eftertryck:

- De är Islands framtida ledare!