"Min familjehistoria kunde lika gärna vara din historia" – Rita Paqvalén skriver om den queerhistoria som finns i de flesta släkter

En undanstuvad låda full med unika queera fotografier, en lantdagskvinna som kräver att återfå sina kärleksbrev till en yngre kvinna, en man som ser sin homosexualitet som sänd av Gud… Persongalleriet är färggrant i Rita Paqvaléns bok Queera Minnen – essäer om tystnad, längtan och motstånd.

I sin essäsamling Queera Minnen vill litteraturforskaren Rita Paqvalén fånga och berätta om det man inte har kunnat berätta och tala om. Hon bjuder också på sig själv och det berörande kökssamtal som hennes morfar förde med henne under hans sista levnadsår då han plötsligt började tala om Selma Lagerlöf och det att hon var ”sådan”.

Därpå berättade han för första gången att hans egen moster, Anna-Lisa Höckert (1891–1953), tillsammans med sin partner Isa Hasselström (1890–1985) också var ”sådana.” De hörde båda till de första treårigt, medicinskt utbildade sjuksköterskorna.

På 1920-talet grundade de en hjälpstation för barn och barnfamiljer, som bland annat var inhyst i Stockmanns byggnad i Helsingfors.

Hela sina vuxna liv bodde de tillsammans och på somrarna hade de många släktingar boende hos sig. Men deras relation, den talade man inte direkt om.

De bara levde tillsammans, delade hem och allt det här, berättar Paqvalén. Under sitt samtal med morfar hade hon själv då ännu inte kommit ut inför sina släktingar och hon säger om morfar:

– Jag tolkade den här situationen som ett sätt för honom att meddela mig att … att det var okej. Och att sådana som jag finns i min släkt och finns i vår gemensamma historia och som en del av vårt kulturarv.

En bildskatt i Ekenäs

I sin bok Queera Minnen har Paqvalén velat gå från det mindre till det större när det gäller den finlandssvenska och finska queera historien, för att visa att den här historien angår oss alla. Från sig själv går hon över till att undersöka småstaden och däribland hennes tidigare hemort Ekenäs.

När Paqvalén arbetade på Ekenäs museum kom hon första gången i kontakt med fotografier av den norska fotografen Marie Høeg. Hon hade flyttat till staden i slutet av 1800-talet och öppnat fotoateljéer både i Ekenäs och i Hangö.

Långt efter Høegs död upptäcks en låda i Preus Museum i Horten i Norge med texten ”privat” på. Fotografierna är könsöverskridande och normbrytande.

Många av dem är självporträtt av Marie Høeg (1866–1949) men också av hennes partner Bolette Berg (1872–1944). I en klassisk ateljébild sitter de rökande i en båt, Marie korthårig och på flera bilder klädd i manskläder.

– Hon har mustasch eller sådana här mycket bylsiga ganska maskulina men samtidigt rätt könsneutrala ylleunderkläder - och nu skall vi komma ihåg att det här är början av 1900-talet, säger Paqvalén.

De använder också sina vänner som statister som även de klär sig i det motsatta könets kläder. Så det är mycket sådan här lek med kön, lek med roller och med kvinnorollen, experimenterande i vad som är möjligt.

– Och de är jättetidiga och jätteunika och speciella för sin tid, också i ett internationellt europeiskt perspektiv, konstaterar Paqvalén. 

Kvinnorna verkar högst försiktiga

De kvinnor Paqvalén har lyft fram verkar utåt ändå ha varit ytterst diskreta. Noggrant har de förstört brev och andra spår under denna tid då samkönade relationer klassades som brottsliga.

Här har vi till exempel slöjdläraren, yrkesinspektören och lantdagskvinnan Vera Hjelt (1857–1947), som krävde att få tillbaka alla de kärleksbrev hon sände till Victoria Heikel (1883– 1919), en yngre hemmafru som Hjelt förälskade sig i.

Hjelt levde under denna tid visserligen tillsammans med sin livspartner, folkskollärarinnan Fanny Tavaststjerna (1861–1924). Men mycket av rädslorna att bli avslöjad handlade säkerligen också om de rådande samhällsnormerna och Hjelts synliga samhällsposition.

Finlands strafflag hade trätt i kraft 1894. Genom den skulle samkönade sexuella handlingar straffas med en fängelsedom på högst två år.

Och till skillnad från många andra länder i Europa, men i likhet med Sverige, omfattade lagen inte enbart vuxna mäns, utan även kvinnors sexuella handlingar. Från det att lagen trädde i kraft fram till 1971 dömdes över tusen män och över femtio kvinnor i Finland för ”otukt med annan af samma kön”.

Till en början utnyttjades lagparagrafen sparsamt, men under 1930-talet ökade domarna för att nå sin kulmen på 1950-talet. Det var först under andra halvan av 60-talet som de började ebba ut fram tills homosexuella handlingar ströks ur strafflagen år 1971.

Men även efter det reglerades homosexuella handlingar strikt. Detta bland annat av medicinalstyrelsen, kyrkan och inte minst i och med diskriminerande attityder.

En frispråkig dandy träder fram

Harald Gallén (1880–1931) eller Gallen, som han också kallade sig, är utan tvekan den mest öppenhjärtiga av alla personer Rita Paqvalén beskriver i sin bok Queera Minnen.

Samtidigt ger han intryck av att ha varit den mest säregna, med sina storvulna ambitioner att upphöja sin släkt och i slutändan planer på en släktgrav, ett mausoleum inspirerat av Karin Månsdotters i Åbo domkyrka.

Gallén eller Gallen beundrade sin farbror, konstnären Axel, Akseli Gallen-Kallela. Harald avlägsnar själv apostrofen från sitt namn och kallar sig ibland rentav för Harald Gallen af Finland.

I början av 1900-talet fotvandrar han till Paris och lever som konstnär både där och i hemlandet. Sina tavlor ställer han ut bland annat på kontinenten, i Helsingfors, Björneborg och i Hangö och i Bromarv ingår han i kretsen kring Vera Hjelt och hennes skyddsling Inez Cederqvist.

Vad Gallén eller Gallen beträffar skriver Paqvalén om ”de flyktiga mötenas historia”. I sina dagböcker skildrar han möten på tåg eller på en parkbänk där han träffar exempelvis en soldat och sedan går till en gränd eller ett hotellrum.

”Hans ögon brunno av en helig eld, mitt hjärta slog hastigt, jag trodde knappt att det var sant, så lycklig var jag. Och så försökte vi vila vardera på sin bänk, men ständigt och ständigt lutade vi oss till varandra för att ännu få en droppe av kärlek. Det var en brudnatt som jag ej upplevat!”

– Jag har också talat med några släktingar till honom som berättar att han i Helsingfors lär ha försvunnit i slutet av middagen ifall ett skepp kom till staden lastat med matroser, då gick han och tittade på dem, berättar Paqvalén.

”Under vägen var jag i sällskap med en marin-soldat med stor blå krage. Han var härlig. Vi talade om ”Synden”. Jag tryckte hans mjuka hand, och såg djupt i hans ögon. Men längre kunde det ej gå än – skönt vi voro ensamma i vagnen. Han var gift. Men han förstod väl att Synden ej är synd utan olika sätt att känna. Han var för allt detta mycket sympatiskt känslig, och hade själv varit med om mycket före sitt giftermål. Jag höll predikan för vår sak. Och han lovade minnas mig.”

Det är ju inte så att Gallén eller Gallen är bortom normer utan han har sitt eget normsystem, som han delar in människor i och fördömer och godkänner dem utgående från de här då olika ramarna, berättar Paqvalén.

Han är till exempel alldeles oförstående inför bordellbesök. Och han tycker att männen skall vara maskulina, han har svårt med homosexuella som är feminina, så där är gränsen för hans tolerans, konstaterar Paqvalén.

”Herre, hav tack. Du förde mig, Du ledde mig på den rätta vägen för mig. Vad jag var sjuk och eländig men du höll livet uppe, jag hungrade, men du gav mig mod, och allt gick över, sjukdom, hunger och nöd. Jag fick äta och dricka – men min själ och mitt hjärta törstade efter kärlek, och du sände mig Paul D´Hour, Du sände mig den vackre soldaten som fyllde hela mitt hjärta av hög och ädel kärlek. Jag har älskat honom så som ingen annan – så har jag tryckt mina läppar till hans, så omfamnat honom, kysst hans kropp – och han älskade även mig, han gav mig kärlek i gengäld, ty han kände som jag en underbar och märkvärdig känsla av kärlek i hjärtat.”

Om ovanstående bibelfärgade citat skriver Paqvalén att det är ett ganska typiskt exempel på hur Gallén rättfärdigar sitt homosexuella begär. I sin dagbok skriver han återkommande om hur han genom att bejaka sin homosexualitet uppfyller Guds vilja, då det är Gud som har inlagt homosexuellt begär i hans hjärta.

Han ser alltså homosexualitet som någonting som Gud har sänt. När de här soldaterna kommer till honom, är det Guds gåvor till honom, påpekar Paqvalén.

Periodvis mår Gallén eller Gallen dåligt och han tvekar och så vidare, berättar Paqvalén. Så det handlar ju också om hur han försöker framställa sig själv.

Det är väl hans överlevnadsstrategi också inför sig själv att han accepterar och ser det som inte bara en viktig del av sin egen personlighet, utan också som en del som i högsta grad är påbjuden och viktig och moraliskt korrekt, konstaterar Rita Paqvalén.

Queera minnen nu och i framtiden

I sin forskning har Paqvalén hittills fokuserat på en viss grupp. Det vill säga personer som har varit relativt lätta att hitta, synliga i vårt gemensamma kulturarv.

Länge har man kanske varit intresserad av till exempel Tove Jansson och Tom of Finland och hängt queer historien på det. Nu behöver vi gå bortom de här liksom uppenbara kändisarna och den här borgerliga berättelsen och försöka hitta andra berättelser, som haft ännu svårare att få synlighet, konstaterar hon.

Paqvalén kommer också in på forskarnas frågelistor och som exempel på dem frågelistan "Minoritet i minoriteten", som gjordes i samarbete med Svenska litteratursällskapet 2016-2017. Intressant är att en del av dem som svarat på frågelistan kanske är väldigt öppna på nätet men inte så öppna i sin vardag. 

– Vilket berättar att det finns många saker som fortfarande är svåra för människor och att det kanske inte alltid är alldeles självklart att unga personer kommer ut till sin familj, påpekar Paqvalén.

Svenskspråkiga berättelser av människor som är queera och har varit unga på 60 – 70-talet saknas i ganska hög grad i det materialet. Hur har det varit att vara queer då? 

– Så jag hoppas att den här boken på sätt och vis också skall inspirera människor som har berättelser att berätta. Och att tänka att den här sidan av vår släkthistoria är jättespännande och att det kanske finns en forskare i framtiden som vill göra någonting av det. Och om inte annat så att ge en ung generation i dag en historia och ett sammanhang, konkluderar Rita Paqvalén.