Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt
MGP

Hanna Enlund gick från lyckligt barnfri till ofrivilligt barnlös: "Jag har aldrig känt en längtan efter barn – och jag vet inte om jag gör det ännu heller"

Hanna ser rakt in i kameran med händerna fulla med sprutor som hon håller framför sig.
Bildtext Hanna Enlund identifierade sig länge som lyckligt barnfri och tänkte att barnlängtan kommer när den kommer. Men det gjorde den aldrig. Nu gästar hon podden Föräldrasnack och berättar om sin resa från lyckligt barnfri till ofrivilligt barnlös.

Hanna Enlund väntade på att längtan efter barn skulle dyka upp, men det gjorde den aldrig. När hon väl bestämmer sig för att hon ändå vill försöka bli förälder så visar det sig att det inte är så enkelt. Nu gästar hon podden Föräldrasnack och berättar om sin resa från lyckligt barnfri till ofrivilligt barnlös till nyfiket gravid.

Hon känner inte ännu heller i dag en längtan efter ett barn – trots att hon är gravid. 

– Det låter hemskt när man hör det sägas högt. Som att jag inte förtjänar ett barn.

Hanna svarade på ett upprop på podden Föräldrasnacks sociala medier där de efterlyste personer som upplevt ofrivillig barnlöshet. 

– För mig har det varit otroligt värdefullt att få ta del av andras berättelser när de ännu är inne i processen och kämpar med ofrivillig barnlöshet. Det är just ovissheten som är det allra tyngsta när man är ofrivilligt barnlös.

Hon saknade också berättelser som hon själv kunde relatera till.

Det kändes mer hemligt att jag ens försöker få barn än att jag är ofrivilligt barnlös

― Hanna Enlund

– När jag sökte efter berättelser om barnlöshet så hittade jag bara berättelser om personer som hade en väldigt stark längtan efter barn, något som jag inte alls kände igen mig i. Själva resan att försöka få barn var mycket kortare för oss än processen att bestämma om vi ens ska försöka.

Men varken hon eller hennes sambo kände sig ändå redo att prata offentligt om sin situation när de kämpade med ovissheten.

– Jag hade gärna velat, men jag vet inte om jag hade vågat. För mig kändes det mer hemligt att jag ens försöker få barn än att jag är ofrivilligt barnlös.

Hör Hanna Enlund gästa podden Föräldrasnack i veckans avsnitt på Arenan. Hanna berättar om hur hon tog beslutet att försöka bli förälder utan att känna en direkt längtan efter barn - och hur det gick sen. Du får höra mer om processen, vården mot infertilitet och om dagen graviditetstestet visade plus. Hanna Enlund har aldrig känt barnlängtan: "Jag gick från lyckligt barnfri till ofrivilligt barnlös" - Spela upp på Arenan

“Föräldraskap kändes som en mardröm”

Det har nämligen aldrig varit en självklarhet för Hanna att hon vill försöka bli förälder. Hon identifierade sig länge som lyckligt barnfri.

– När mina jämnåriga började få barn i 20-årsåldern kändes det som ett så tråkigt val. Och det här med att vara ansvarig för någon annans liv och att den här personen behöver en dygnet runt - det har alltid känts som en ren mardröm för mig!

Hanna sköt upp beslutet med tanken om att den där egna längtan efter barn säkert kommer med tiden. Så brukar folk säga - att känslan bara dyker upp.

– När jag fyllde 30 insåg jag att jag måste ta itu med frågan på egen hand. Jag vet att fertiliteten inte varar för evigt och jag ville inte att tiden skulle gå ut och göra beslutet åt mig.

Det kändes till slut ännu mer skrämmande att för evigt ha gått miste om chansen än att försöka.

För Hanna innebar det här att hon fick möta sina rädslor och försöka utreda vad hon egentligen vill. Känsloarbetet tog tre år.

– Jag har nu insett att jag nog aldrig seriöst övervägde att inte alls försöka få barn. Tiden gick egentligen ut på att försöka bli vän med tanken på att bli förälder. 

Speciellt uppoffringen av den egna friheten kändes skrämmande.

– Jag var också rädd för att ångra beslutet - tänk om jag inte trivs med föräldraskapet? Ett barn är ett oåterkalleligt beslut.

När Hanna fyllt 33 år hade hon landat i ett beslut.

– Det kändes till slut ännu mer skrämmande att för evigt ha gått miste om chansen än att försöka.

Graviditetsanteckningarna blev 50 sidor om ofrivillig barnlöshet

Men när beslutet väl var gjort kom nästa chock - det är inte så lätt att bli gravid.

– Det var nog en större chock för mig än för min sambo som var mer realistisk. Trots att vi hade sagt till varandra att vi ger det ett år innan vi börjar oroa oss så var det främst tomma ord för mig. 

Min kropp har alltid levererat - tills jag försökte bli gravid.

Hanna tänker tillbaka på hur privilegierad hon varit i att ha en kropp hon kunnat lita på.

– Den hade alltid levererat. Dessutom lever jag sunt och min menscykel går som klockan, så jag såg inga varningsklockor annat än att 33 år inte är någon ideal ålder att försöka bli gravid. Infertilitet har inte funnits i släkten och jag har äldre personer i min omgivning som fått barn utan problem.

Hela det där första halvåret kunde jag inte tänka på något annat. Jag läste allt jag hittade på nätet och drunknade i trådar på diskussionsforum om graviditet.

Men mensen fortsatte att komma regelbundet. Efter att ha ältat frågan i tre år och äntligen kommit till ett beslut blev Hanna snabbt frustrerad.

– Jag hade också åldern emot mig som stressade mig och det blev ganska snabbt jobbigt för mig. Hela det där första halvåret kunde jag inte tänka på något annat. Jag läste allt jag hittade på nätet och drunknade i trådar på diskussionsforum om graviditet.

Hon började skriva anteckningar genast när de tagit beslutet om att försöka få barn med tanken att dokumentera hela graviditeten från början till slut.

– Men istället blev det 50 sidor av anteckningar om ofrivillig barnlöshet. När jag går tillbaka i mina anteckningar ser jag att redan inför andra försöket har jag skrivit “kan det inte bara lyckas så att vi slipper det här hemska vakuumet”. Alltså bara efter en och en halv månad. 

Ovissheten – och väntan – är värst

Det skulle ta två år till innan Hanna plussar. 

Jag grät och hulkade - inte av sorg över att jag inte är gravid utan över hur jobbig den där väntetiden hade varit. 

― Hanna om känsloarbetet efter den misslyckade inseminationen

Ett år försöker de på egen hand, sedan blir det blod- och spermieprover på rådgivningen, många läkarbesök, långa resor till sjukhuset i Tammerfors, en insemination och en ivf-behandling, där ägg tas ut från kvinnan och befruktas med mannens spermier i laboratoriet innan det sätts in i kvinnan. 

– Processen är utdragen, det är hela tiden något man väntar på. Nästa undersökning, nästa besked, nästa ingrepp. 

Ett par kupade händer håller en bunt med tomma sprutor.
Bildtext Ivf-behandling betyder provrörsbefruktning. För att ta ut äggen måste kvinnan genomgå hormonbehandlingar i form av sprutor. Sedan skördas äggen och befruktas med mannens spermier i provrör innan det sätts in i kvinnan.

Hon beskriver väntetiden efter inseminationen som vidrig. Ingreppet går ut på att mannens spermier sätts in i kvinnan förbi livmoderhalsen - det är ett mindre omständligt ingrepp än ivf-behandlingar men där kroppen får göra största jobbet på egen hand.

– Jag var helt oförberedd på hur jobbig väntan skulle vara. Några dagar efter att vi fått veta att det misslyckats bröt jag fullständigt ihop. Jag grät och hulkade - inte av sorg att det misslyckats utan över hur jobbig den där väntetiden hade varit. 

Hanna höll tyst i ett år

Uppskattningsvis var femte par i fertil ålder i Finland upplever ofrivillig barnlöshet, det vill säga att de inte lyckats bli gravida inom ett år trots regelbundna samlag.

Jag hade utan att någon visste om det gått från lyckligt barnfri till ofrivilligt barnlös under loppet av att år och kände mig väldigt vilsen. 

Men få pratar öppet om det. Hanna höll också tyst om det - tills hon inte kunde längre.

– Hela första året sa jag inte ett knyst. Men jag minns att jag satt i bilen på parkeringsplatsen utanför butiken och insåg att jag har varit nedstämd väldigt länge. Jag gjorde spontant ett depressionstest på nätet, som man såklart ska ta med en nypa salt. Testresultatet påstod att jag lider av en medelsvår depression - och det blev min väckarklocka. 

Hanna står med slutna ögon och håller om en bunt med sprutor i händerna.
Bildtext Hanna bar hemligheten om att hon och sambon försöker få barn i ett helt år. Uppskattningsvis var femte par i Finland kämpar med ofrivillig barnlöshet - men få pratar om det öppet.

Hon bestämde sig för att börja göra bättre val och göra saker som gav henne glädje. Hon bokade en resa, läste bra böcker - och började prata med sina vänner.

Det kändes som att jag inte kunnat vara ledsen över det utan bara känt frustration och spydighet gentemot mig själv. Jag hade tänkt tankar som att “såklart jag som inte velat ha barn tidigare ska straffas med det här”. 

– Det var otroligt svårt att klämma ur sig det de där första gångerna. Jag hade utan att någon visste om det gått från lyckligt barnfri till ofrivilligt barnlös under loppet av att år och kände mig väldigt vilsen. 

Inte ännu en längtan – men en spänning

När hon började prata om det insåg hon hur hon förträngt en stor del av känslorna.

– Jag hade inte under hela första året gråtit en enda gång över det. Det kändes som att jag inte kunnat vara ledsen över det utan bara känt frustration och spydighet gentemot mig själv. Jag hade tänkt tankar som att “såklart jag som inte velat ha barn tidigare ska straffas med det här”. 

Det var lättare att gå vidare när Hanna gav sorgen plats.

I dag är Hanna gravid i vecka 20.

– Jag vet inte om jag kan säga att jag känner barnlängtan ännu. Det är svårt. Jag vet inte vem som är på väg. Men jag känner en väldigt stor nyfikenhet över hur det ska bli.

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln