Hoppa till huvudinnehåll

Sport

"I hockeyns machokultur ska en riktig man klara sig själv": Skam och rädsla hindrade Janne Tuunanen att be om hjälp – tränare i riskzonen för psykisk ohälsa

Uppdaterad 26.10.2021 11:39.
Janne Tuunanen står framför taktiktavlan där han skrivit de ord som beskriver depressionen
Bildtext Mörka tankar plågade Janne Tuunanen.

Att depression och psykisk ohälsa också förekommer inom idrott är det ingen som ifrågasätter. Men skammen och rädslan att stämplas har gjort att få öppet vågat tala om problemen. Hockeytränaren Janne Tuunanen gick in i väggen och vill nu bryta tabun inom idrotten.

Han lotsade Hermes från Karleby och Kiekko-Espoo från Esbo till grundseriesegrar i Mestis. 

Janne Tuunanens tränarkarriär var i medvind. Men med framgången ökade också pressen. 

Kravet på att ständigt lyckas växte hela tiden. Rädslan för att bli av med jobbet ifall framgången uteblev gnagde som en malande tanke i huvudet. En tanke som Tuunanen inte kunde släppa, inte ens under lediga dagar. 

Tuunanen själv vägrade inse eller vågade ta den paus han då skulle ha behövt. Slutligen sade fysiken och huvudet stopp.

 Se Sportlivs minidokumentär om Janne Tuunanen här:

Stress och ovisshet

Redan i flera år innan kollapsen hade framgången och det psykiska välmåendet gått åt olika håll. 

Det blev kontinuerligt framgång i hockeyrinken men i huvudet var det totalt kaos. Framgången i hockeyn gjorde att Tuunanen satte allt mer press på sig själv, och sakta förvandlades framgången till rädsla.

– Jag kom in i fel tankebanor. I stället för att njuta av framgången började jag grubbla över att framgången måste fortsätta – annars blir jag av med jobbet. Stressen över det växte hela tiden större samtidigt som stresshanteringen blev sämre och sämre.

Utöver stressen inom hockeyn kom också problem inom privatlivet att tära på psyket. Även små saker blev med tiden stora utmaningar. Att ta sig till ishallen blev allt tyngre, för att inte tala om det jobb han borde göra där. Hemma blev han allt mer frånvarande.

Janne Tuunanen leder en timeout för Hermes.
Bildtext Tuunanen lotsade bland annat Hermes till grundserievinnare i Mestis.

– Jag var varken mig själv hemma eller i hallen. Om man inte som tränare eller hemma mår bra, så mår sällan de runt en heller bra.

Tuunanens välmående var en tickande bomb som kom allt närmare detonering. Men han vägrade lätta på gasen och tillåta sig själv att ta en behövlig paus eller söka hjälp.

– Jag vågade inte dra i bromsen i tid och hoppa av ekorrhjulet. Jag blev rädd för att jag inte skulle bjudas fler jobb och allt jobb jag lagt ner skulle gå förlorat.

Tuunanen själv levde med föreställningen att en riktig man ska klara sig själv. Gör man inte det är man svag. Men sedan kom väggen emot och han var tvungen att stiga åt sidan då välmåendet nått botten.

– Jag stod inte längre ut med hur jag mådde. Det fanns ingen annan utväg än att söka hjälp, även om det var ett enormt steg att ta.

Janne Tuunanen åker skridskor tillsammans med sonen
Bildtext Familjen blev lidande då Tuunanen mådde som sämst. Nu har han igen ork och tid att vara tillsammans med familjen.

Rädslan för att bli stämplad

Tuunanen kämpade länge med sig själv. Var han nu tillräckligt sjuk, eller inbillar han sig bara att han mår dåligt? Vad ska folk säga om de får redan på att han lider av psykisk ohälsa?

– Psykisk ohälsa är lite av ett tabu inom idrotten. Något som man inte talar om men som de flesta vet finns där. Kulturen inom ishockeyn har också varit sådan att man inte pratar om det psykiska välmåendet.

Först då terapin börjat och psykologen konstaterat att han alltför länge jobbat med hälsan som insats kom vändpunkten. Att någon annan bekräftade att han verkligen behövde hjälp gjorde att ångesten började släppa.

– När jag började få upp knutarna i mina tankar så insåg jag att om jag ska bli frisk på riktigt måste jag också berätta om mina problem för andra. Att hemlighålla min psykiska ohälsa hade bara blivit en belastning.

Tack vare att han brutit tystnaden och öppet berättat om sitt tillstånd behövde han inte mera fundera på vem som vet och vem som inte vet varför han plötsligt lämnat tränarposten i Hermes mitt under säsongen i februari 2020.

– Jag ville bryta tystnaden och öppna diskussionen. Jag ville inte bara hjälpa mig själv utan även andra som är i samma situation. Man borde kunna prata om psykisk ohälsa precis som man talar om en knäskada. Psykisk ohälsa är ju inget obotligt tillstånd.

Janne Tuunanen i utegymmet i Britas
Bildtext Janne Tuunanen kämpade länge med psykisk ohälsa innan han vågade söka hjälp.

Tränare är i riskzonen

Tuunanen visste att beslutet att öppet tala om problemen kunde leda till elaka kommentarer. Men till sin förvåning har han enbart stött på positiv respons. 

Det att allt fler också inom idrotten vågar tala om sina psykiska problem visar att attityden börjar förändras. Där som idrottarna lider av psykisk ohälsa gör tränarna det i lika hög grad.

– Tränarna är definitivt i riskzonen för psykisk ohälsa. Tränaryrket är väldigt ovisst och det är svårt att planera framtiden. Stressfaktorerna är många och oftast hamnar tränarna klara sig utan stöd.

Enligt en undersökning som gjorts bland finländska tränare av Forskningscentralen för tävlings- och toppidrott (KIHU) ser 96 procent av tränarna sitt jobb som inspirerande. Men 26 procent meddelar att de samtidigt kämpar med att jobbet är för belastande. Hur många som lidit eller lider av psykisk ohälsa finns det ingen klar statistik på.

– Risken att drabbas av depression, ångest och utmattning är överhängande, säger Tuunanen.

Tränaren Janne Tuunanen sitter på läktaren i Britas ishall och följer med träningar
Bildtext Janne Tuunanen beslöt sig för att tala ut om problemen för att öppna diskussionen och bryta tabun.

Tuunanen menar att idrotten inte gör något undantag från övriga samhället, problemen finns där men det har inte gjort värst mycket för att råda bot på dem. Alla jobbar med stressen på olika sätt på egen hand utan att det förs en öppen diskussion.

– Under åren har man sett en del övertramp då ångesten och stressen blivit för stor. Sorgliga incidenter och sidoeffekter, ord och handlingar som kunde ha undvikits ifall diskussionsklimatet varit öppnare.

Tränaren står oftast ensam med sina problem och hamnar till och med ofrivilligt försöka klara sig på egen hand. Inom idrotten finns inte ännu uppbyggt ett tillräckligt stöd för att ta hand om de här problemen. 

Här ser Tuunanen att det skulle finnas mycket att göra inom de flesta organisationer för att göra tränarnas situation lättare. 

– Det skulle vara viktigt att man skulle rikta stöd till tränarna. Det stödet kunde komma från kolleger, föreningen eller den arbetsmiljö man är i. Det känns som man inte riktigt till fullo förstått hur viktigt sådant stöd är. Ju mer man diskuterar desto snabbare skulle man komma åt problemen.

Janne Tuunanen åker skridskor i ishallen i Svedängen
Bildtext Tränaryrket lockar igen och drömmen är att få träna en ligaklubb.

Drömmen om ligan

Janne Tuunanens eget tillfrisknande har nu kommit så långt att längtan tillbaka till tränaryrket börjar vara stort igen. Allt sedan början av tränarkarriären har 40-åringen drömt om att någon dag få lotsa ett ligalag.

– Hockeyn är en så stor del av mig att det skulle vara svårt att lämna det helt och hållet. Jag kanske inte genast är redo att axla huvudansvaret i ett ligalag men jag vill definitivt se hur långt tränarbanan kan bära.

Även om han för tillfället känner sig stabil, vet han att risken finns att välmåendet igen kan rubbas. Men den här gången identifierar han symptomen i ett tidigare skede. 

Terapin kommer han att fortsätta även i framtiden. Ingen behöver eller ska klara sig ensam – det är något Tuunanen kommer att ta med sig då nya tränaruppdrag erbjuds.

– Nu när jag är mera du med mig själv så vet jag att jag kommer att vara en bättre tränare än tidigare.

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln