Hoppa till huvudinnehåll

Inrikes

Jonas Jungar: Sanna Marins Instagram, boomers och mediernas ovilja att se sin egna roll i uppståndelsen

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Bildtext Diskussionen om mediernas andel i de ofta lite krystade småskandalerna uteblir nästan alltid - både då debatten går som hetast och då dammet väl lagt sig, skriver Jonas Jungar. 

Det är samma mönster som upprepar sig varje gång gällande det som på finska har kommit att kallas för “somekohu” (en uppståndelse som har sitt ursprung på sociala medier). Betecknande för de här diskussionerna är hur hastigt de flammar upp och dör ut, men också hur medierna fortsättningsvis inte verkar vilja se sin roll i det hela, skriver Jonas Jungar.

Samhällsdebatten i dag får ofta drag av vad jag har valt att kalla innehållslig sockervadd - snabba samtalsämnen som ger en stund av vällust då man får låta sig provoceras och vara av diametralt annan åsikt än alla de där andra (som förstås tänker helt fel). 

Det smakar sött en stund och smälter snabbt bort. Leder sällan till några desto mer värdefulla insikter eller bestående avtryck. 

Samhällsdiskussionernas snabbmat.

Innehållslig sockervadd - snabba samtalsämnen som ger en stund av vällust då man får låta sig provoceras

Dissekerar man den här sockervadden är det följande som brukar utspela sig:

En enskild tweet eller postning på sociala medier väcker kritik/ upprördhet/ kränkthet. 

I twittersfären (där mediefolk och andra tongivande samhällspåverkare huserar) sprakar det genast till och frågan får en hashtagg. 

Algoritmerna som styr våra flöden lyfter fram det som känslomässigt engagerar och sköter därmed resten. 

Nyfikenhet föder nyfikenhet. Vad är det “alla” pratar om?

Eftermiddagstidningarna (jo, jag talar medvetet om dem, för det är nog de som oftast sätter igång diskussionen) har känselspröten ute och anar snabbt en snackis. 

Det går då enkelt att hänvisa till som ett samtalsämne på sociala medier. Därmed har man berättigat sin publicering - det som “folk talar om” är ju per definition “relevant”. Ungefär så lyder resonemanget.

Det som “folk talar om” är ju per definition “relevant”. Ungefär så lyder resonemanget.

Det hände också härom dagen då statsminister Sanna Marin i sitt instagramflöde postade en story av sig själv tillsammans med en god kompis, riksdagsledamoten Ilmari Nurminen och en grafisk textrad från en finsk hitlåt som uppmanade “boomers” att ha “lite is i hatten” och “ta det coolt”

(“Boomers” avser alltså ursprungligen den efterkrigstida generationen, men är i dag ett nyord som har kommit att användas mer allmänt som en lite nedsättande term för folk som inte riktigt hänger med i svängarna, som klamrar sig fast i det gamla). 

Det tog förstås hus i h-vete direkt.

Marin, vars varje minsta steg granskas med förstoringsglas, anklagades för att förhålla sig föraktfullt gentemot de äldre, medan andra applåderade henne för ett mera modernt och avslappnat tilltal i kommunikationen med yngre väljare. 

Lite humor måste väl ändå tillåtas, tyckte Marin och medgav att hon vill ruska om den formella statsministerinstitutionen en aning.

Inte minst fylldes spalterna av pedagogiska och förklarande texter kring ordet "boomer". Det hela fick en ofrivillig komik över sig.

Tyckandet om detta pågick någon dag tills ämnet var uttömt varefter debatten övergick till att lite yrvaket handla om huruvida man överhuvudtaget hade debatterat rätt sak.

Och icke att förglömma: många noterade inte ens att det pågick en ”debatt”.

Så långt inget märkvärdigt. Så har dramaturgin sett ut i otaliga uppståndelser alltsedan nätet tog över vårt informationsutbyte.

Tyckandet pågick någon dag varefter debatten övergick till att lite yrvaket handla om huruvida man överhuvudtaget hade debatterat rätt sak

Vad som däremot fortfarande saknas är en självkritisk diskussion inom mediebranschen om vad vår egen roll är i dylika fall.

Det som nämligen sker omedelbart efter att snacket kommit igång, är att journalisterna behändigt placerar sig på åskådarläktaren för att sedan förundrat låtsas observera uppståndelsen som utomstående. 

Alltså den uppståndelse som de själva i allra högsta grad varit med om att skapa.

Att med pannan i djupa veck analysera en uppståndelse man själv aktivt varit med om att underblåsa är inte bara intellektuellt oärligt. 

Det är också ett bekvämt sätt att frånsäga sig ansvaret för hur det offentliga samtalet ser ut och vad som lyfts upp på den samhälleliga agendan.    

Journalisterna placerar sig sedan behändigt på åskådarläktaren för att förundrat låtsas observera uppståndelsen som utomstående. 

De här ständigt återkommande pseudodebatterna uppstår ju nämligen inte ur tomma intet, utan uttryckligen tack vare mediernas draghjälp. 

Ingenting blir ett samtalsämne om inte de etablerade medierna först plockar upp ämnet och förstärker det genom den megafon de förfogar över. Det är först då som det når folkets så kallade “breda lager”.

Betyder det att Sanna Marins agerande på sociala medier ska tystas ner eller att det saknar faktisk betydelse? 

Nej, inte alls. Att granska makthavarnas göranden och låtanden hör till journalistikens grunduppdrag. Det finns många aspekter av detta som tål att öppet och ärligt diskuteras. Vilket nog har skett.

Men diskussionen som handlar om mediernas andel uteblir nästan alltid - både då debatten går som hetast och då dammet väl lagt sig. 

Ändå måste öppenheten och ärligheten kring de här ofta lite krystade småskandalerna med nödvändighet omfatta också journalistikens roll. 

Medierna sitter inte bara på åskådarläktaren. 

Ibland - och ganska ofta faktiskt - är de med ute på spelplanen. Det bör de också problematisera och rapportera om.

Öppenheten och ärligheten kring de här ofta lite krystade småskandalerna måste med nödvändighet omfatta också journalistikens roll

Slutligen den uppenbara frågan: vad har Svenska Yle gjort på just denna affär? Väldigt lite faktiskt. Nyhetspodden tangerade ämnet för ett par veckor sedan, men i övrigt har vi inte gett frågan desto mera publicitet. 

Var det rätt beslut? Jag vet inte. Något facit finns ju inte.

Men om det är så (som det brukar sägas) att journalistik är "historieskrivningens första grova utkast" så betvivlar jag nog om just #boomergate är det som absolut bör dokumenteras för eftervärlden.

Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik.