Juho Kuosmanen om Kupé nr 6 - "Om en film innehåller ett tåg så är det aldrig en helt dålig film”
Juho Kuosmanen avslöjar varför det är viktigt att förstå vad man vill berätta och varför tåg och film är en bra kombination.
“Och så lämnar man det vintriga Moskva bakom sig, den stålblå staden som värms av kvällssolen” (översättning Janina Orlov.)
– Den meningen och bilden var den första jag ringade in då jag läste romanen, avslöjar regissören Kuosmanen.
Nu sitter han i en biograf i centrala Helsingfors och berättar hur filmen Kupé nr. 6 kom till.
Det var själva tågresan som fascinerade honom då han första gången läste Rosa Liksoms Finlandiaprisbelönade roman Kupé nr 6.
En roman som handlar om en kvinna som reser längs med transsibiriska järnvägen och delar kupé med en man som pratar mycket och dricker ännu mer.
– Sedan har vi ännu det oundvikliga mötet mellan två människor på ett tåg. Där fanns något som fascinerade mig fastän jag inte riktigt kunde förklara exakt vad. Men jag såg helt enkelt en massa möjligheter att ta upp och beröra något grundläggande om mänsklighet och många väldigt humana teman.
Det ryska landskapet var också något som fängslade Kuosmanen. Han har rest en hel del i Ryssland och beskriver landskapet som filmatiskt.
Därför blev han också speciellt tagen av beskrivningarna i romanen då tåget lämnar en station.
– Hur tåget rullar vidare och lämnar döende skogar, förstörda fabriker, halvfärdiga hus... Det här är starka bilder och jag minns att jag tänkte - jag vet exakt den där känslan. Jag vet hur det känns att sitta i ett tåg och se ett sådant landskap rulla förbi.
Boken blev ett grundmaterial
Att filmatisera en roman var ändå något som Kuosmanen länge var väldigt tveksam till. Vad måste han ta med från romanen och vad kunde han lämna bort?
Men så träffade han Rosa Liksom och det mötet blev viktigt för hela filmen.
– Rosa sade att romanen inte förändras bara för att jag gör en film på den. Att jag helt enkelt kunde göra precis som jag ville, det fanns inga speciella saker eller scener från romanen som jag måste ha med.
– Den friheten som Rosa gav var enormt viktigt. Nu kunde jag se på boken som ett material ur vilket jag kunde plocka det jag behövde och lämna bort det som kändes överflödigt eller det som jag inte riktigt kunde greppa. Utan den här friheten skulle jag säkert aldrig ha gjort filmen.
Tåg och film passar bra ihop
Det finns otaliga filmer som utspelar sig i tåg eller vid en tågbana. En av de allra första filmerna är bröderna Lumières Ett tåg anländer till stationen i La Ciotat (1896).
Och för Kuosmanen är kopplingen mellan film och tåg väldigt naturlig.
– Att sitta i ett tåg och se på landskapet som passerar förbi påminner om den upplevelse vi har då vi ser på en film.
– Tåget är en slags icke-plats och det gör det till en bra plats för möten mellan människor. Och möten mellan människor är ju ett återkommande tema i filmer.
Kuosmanen avslöjar att han alltid vill ha en så enkel intrig som möjligt i sina filmer och att en road movie är perfekt för det.
För Kuosmanen handlar det om att ju enklare intrigen är desto mer kan han sedan fylla på och bredda innehållet. Då intrigen, i det här fallet tågresan, binder det hela samman.
– Det är helt enkelt så att om en film innehåller ett tåg så är det aldrig en helt dålig film. Det var nåt jag tänkte på under de stunder då jag tvivlade på om det alls kommer att bli en film, säger Kuosmanen skrattar.
Istället för österut reser de i filmen norrut
I romanen går resan österut längs transsibiriska järnvägen men i filmen går resan norrut mot Barents hav och delar av filmen är inspelad i Teriberka (där även Andrej Zvjagintsevs prisbelönade film Leviatan (2014) spelades in.)
Den här ändringen skedde delvis av praktiska orsaker. År 2014 åkte Kuosmanen längs transsibiriska järnvägen och redan då fanns tanken på att filmatisera Kupé nr 6 i bakhuvudet. Men under resan insåg han att han inte kan använda den miljön för filmen.
– Stationerna längs banan har restaurerats på ett ganska brutalt sätt. De har inte längre den stämning jag var ute efter. Istället hittade vi rätt miljöer längs banan Moskva - Murmansk och då tänkte jag - varför ljuga och låtsas att vi reser österut då vi lika bra kan åka norrut.
Eftersom de här miljöerna också påminde om 1990-talet ändrade man 1980-talet i romanen till 90-tal i filmen. Landskapet med de enorma vidderna i norr passar också bra för berättelsen om en kvinna som lämnar en strulig relation.
– Det enorma landskapet i norr sätter saker och ting i en mer tröstande proportion. Då man känner sig liten kanske också ens egna sorger och bekymmer känns mindre.
Framgång i Cannes
Kupé nr 6 belönades med Grand Prix på filmfestivalen i Cannes tidigare i år (den delade priset med Asghar Farhadis A Hero.)
Men Kuosmanens framgångar i Cannes går långt tillbaka. Under studietiden tävlade han med kortfilmen Kestomerkitsijät (2007) i serien för studentfilmer, Cinéfondation, och fick tredje pris.
2010 vann han sedan Cinéfondation med filmen Taulukauppiaat. Priset var att han fick visa sin första långfilm i följande tävlingskategori i Cannes, nämligen Un certain regard.
Den första långfilmen blev Hymyilevä mies eller Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (2016) och den vann i Un certain regard-serien. Filmen belönades också med åtta Jussi-statyetter.
Därför var det ganska naturligt att Kuosmanen och hans producent Jussi Rantamäki siktade in sig på själva huvudtävlingen i Cannes då filmen Kupé nr 6 var klar.
Det finns inga genvägar till framgång
Då jag undrar om någon bett Kuosmanen ordna en kurs i “Hur man har framgång i Cannes” börjar han gapskratta.
– Det kanske kunde vara nåt sen då vi fått vårt residens klart i Ykspihlaja i Karleby, ler Kuosmanen och syftar på den konstnärliga verksamhet som han är delaktig i sin hemstad.
Men sedan blir han allvarlig igen.
– Jag är mycket tagen och lycklig över att de här filmerna dels har fått komma till Cannes och dels att juryn också gillat dem. Men jag har svårt att förklara varför det gått så bra.
Fast Kuosmanen medger att han och produktionsbolaget med producenten Jussi Rantamäki i spetsen alltid valt att hålla fast vid vissa principer.
– Vi har aldrig försökt göra framgångsrika filmer. Istället har vi i manusstadiet försökt fokusera på att vi själva förstår vad det är vi gör. Vi har jagat kärnan i innehållet istället för att försöka fundera på vad publiken eventuellt skulle vilja ha.
– Försöker du vara beräknande eller gissa vad som eventuellt går hem hos publiken då kan du vara säker på att du förlorar kontakten till det du håller på med.
– Det viktiga är att fundera på vad det är jag vill berätta och varför just jag är intresserad av det här temat, säger Kuosmanen.
Kuosmanen betonar också hur betydelsefullt det är att jobba med personer som tänker likadant och som förstår vikten av att skriva om tills manuset är färdigt och klippa filmen tills allt sitter helt rätt.
Han och manusförfattarna Andris Feldmanis och Livia Ulman skrev om och om och om igen.
– Ibland är det faktiskt jag som är mer otålig och vill börja filma. Men jag har insett att det inte lönar sig att börja om manuset ännu inte är färdigt.
– Jag har en känsla av att för vissa producenter är det viktigare att få en film klar än att göra en bra film. Och på ett sätt förstår jag det, har du en firma och anställda måste du få det hela att gå runt men det här betjänar inte filmen i sig.
Finlands Oscarskandidat
Hytt nr 6 kommer att få biografdistribution i över 50 länder och det betyder att Kuosmanens arbete just nu är att resa runt med filmen, i den mån coronaläget tillåter det.
I USA är det Sony Classics som distribuerar filmen och de jobbar nu hårt för att filmen först skall komma med på den så kallade short list och sedan förhoppningsvis även få en Oscarsnominering.
Lyssna på Kulturpodden om filmatiseringar av böcker, bl.a. Kupe nr 6:
