Hoppa till huvudinnehåll

Västnyland

Gymnasiestuderande Valia Sadiq i Ekenäs vann tredje pris i skrivartävling – handlar om flyktingkriser och hur vi knappt reagerar på bilder av döda barn

Uppdaterad 28.10.2021 19:10.
En ung kvinna med mörkt hår står inne i stor hall. Helsingfors bokmässa. Hon har en blomma och papperspåse (med present) i sina händer.
Bildtext Valia Sadiq är kritisk till att västvärlden inte reagerar nämnvärt över bilder på döda barn på stränder och gator. Hon säger att hon tycker om att skriva om sådant som engagerar henne.

Ekenäsbon Valia Sadiq som studerar vid Ekenäs gymnasium har vunnit tredje pris i en riksomfattande kolumntävling. Sadiq skriver om flyktingkriserna i världen där hon utgår från sin egen pappa som tvingades fly från sitt hemland och om dagsläget där människor knappt reagerar över döda barn på stränder eller gator.

Kolumnen har rubriken Bara ett till dött barn på en turkisk strand och det var Valia Sadiqs lärare i modersmål som uppmanande henne att skicka texten till kolumntävlingen Argh! - en skrivartävling för dig som har något på hjärtat.

Kolumntävlingen ordnas av Svenska modersmålslärarföreningen i Finland i samarbete med Svenska kulturfonden och riktar sig till studerande i svenskspråkiga gymnasier och motsvarande åldersgrupp inom yrkesutbildningen.

Juryns prismotivering lyder:

Med en väl uppbyggd text och ett starkt personligt engagemang tar sig skribenten an flyktingkriserna i världen. Redan den kraftfulla och ikoniska rubriken visar vad skribenten vill ha sagt. Skribenten ställer flera retoriska frågor och skapar snabbt en kontakt med läsaren. Hen försöker med sin text att väcka den sovande massan vid sina skärmar och dagstidningar. Vakna medmänniskor! Alla förtjänar en andra chans i livet.

"Det här ämnet är nära mitt hjärta"

Valia Sadiq är 18 år och beskriver sig själv som en vanlig tonåring som tycker om att skriva. Hon säger också att hon är samhällsengagerad.

– Jag tycker om att skriva, men det är svårt att skriva om det är något jag inte själv tycker är viktigt. Det här ämnet är något som är nära mitt hjärta och därför blev det också en bra text.

Fast till en början tyckte Valia Sadiq att kolumnen inte var speciellt bra.

– Jag hade egentligen inte tänkt skicka in den, men så övertalade mina modersmålslärare mig. Och nu vann jag ett pris så nog måste man säga att man är nöjd vid det här laget, säger Valia Sadiq.

Henrika Brink från Katedralskolan i Åbo fick första pris. Hennes stilistiska kolumn med kritik mot modersmålsundervisningen imponerade på juryn.

Andra pris gick till Linn Sønnerstad från gymnasiet Lärkan i Helsingfors.

Juryn bestod i år av journalisten Jeanette Björkqvist, författare Johanna Holmström och lektor i historia och samhällskunskap Petter Wallenius.

Pristagarna belönades på Helsingfors bokmässa på torsdagen (28.10).

Här kan du läsa Valia Sadiqs kolumn

Bara ett till dött barn på en turkisk strand

Min pappa flydde från sitt hemland. Han var lyckligt lottad, tur i oturen skulle man kunna kalla det, trots kriget och folkmordet där hemma så överlevde han. Idag är 60-70 miljoner människor på flykt med samma dröm som min pappa, men de flesta är inte ens i närheten av att uppnå den. Tusentals flyktingar förlorar livet årligen och västvärlden rycker på axlarna och återgår till sina trygga vardagar.

Ingen orkar läsa artiklarna om det rådande flyktingproblemet längre. Ingen reagerar ens på de råa bilderna längre, det har vi sett förut - det är ju bara ett till dött barn på en turkisk strand, visst?

Jag minns flyktingkrisen 2016. Politikerna använde dessa människors utsatthet för att skapa debatter i hopp om att fiska röster istället för att fokusera på lösningen. Jag var bara 13 år, men redan då tänkte jag, de pratar ju om oss som om vi var djur. För varje sekund politikerna slösade på att tjafsa så hoppade en ny familj i en gummibåt för att ta sig över Medelhavet. Jag utgår ifrån att den naturliga instinkten hos oss alla är att hjälpa då vi ser att någon lider, så vad är problemet egentligen?

Jag hade fel. Alla vill inte hjälpa, inte ens om de ser råa bilder på döda barn liggandes på gatorna - det är inget nytt, det är ju bara ett till barn på en syrisk gata. Vi har avhumaniserat våra medmänniskor så mycket, att vi inte ens orkar bry oss om de dör. Det är ju inte vårt ansvar att ta in flyktingar, de förstör bara vårt land och våldtar våra kvinnor. Hade de dessutom inte varit så ociviliserade och barbariska där borta hade de inte tvingats fly till att börja med.

Är det inte ironiskt hur flyktingar beskylls för problem som skapats av västvärldens långa historia av kolonialism och imperialism? Om stormakterna aldrig hade delat upp Mellanöstern från första början, ritat in egna gränser och lämnat mitt folk utan en egen stat så hade det antagligen inte gett upphov till den etniska rensningen som tvingade min pappa på flykt. Trots faktumet att vi som bor här skapat problemen så är det ändå vi som vägrar vara en del av lösningen.

Det ska inte få vara okej att se bilder på döda barn utan att det väcker ilska. Det är vårt ansvar att hjälpa våra medmänniskor och erbjuda ett hem till de som behöver det. Jorden tillhör ju oss alla, gränser är bara ett påhittat fenomen av människan. Inga andra organismer lever efter gränser i naturen, det är bara något den giriga människan har skapat. Fastän det kan leda till döden för någon annan - girigheten har slukat empatin.

Min pappa mår bra idag. Jag önskar att fler människor skulle få möjligheten att uppleva det min pappa fick uppleva; en andra chans till livet. Vi har alla rätt till ett tryggt liv där vi känner oss välkomna och älskade. Vi måste vakna. Människoliv är inte bara en slumpmässig siffra. Det är inte bara ett till dött barn på en turkisk strand, det är ännu ett tragiskt dödsfall som splittrat en till familj som kämpat för ett nytt liv: i en gummibåt över Medelhavet.